I det södra Jämtland, där jag växte upp på 1950-talet, var hjortronplockning med efterföljande försäljning av dessa gyllene bär ett välkommet extra tillskott till hushållskassan. Det gjorde att alla hjortronplockare vid den tiden var ytterst förtegna om var de bästa hjortronställena fanns, eftersom man där ville vara själv för att ensam och ostört plocka detta ”skogens guld”.

En oskriven lag var därför att när de förnäma Östersundsborna – som ju inte kunde tala jämtska – kom med sina plastbyttor för att skövla ”våra hjortronmarker”, så visades de konstant åt fel håll.