Under den senare delen av 1700-talet, när William Wilberforce (1759–1833) växte upp, var slavhandeln en redan väl etablerad affärsverksamhet i det brittiska samhället. Under senare delen av 1700-talet plundrade engelska handlare den afrikanska Guineabukten och tillfångatog mellan 35 000 och 50 000 afrikaner per år, skeppade dem över Atlanten och sålde dem till slaveri.

Det var en lönsam affärsverksamhet, som många mäktiga personer hade gjort sig beroende av. En skribent för den västindiska handeln skrev: ”Omöjligheten att klara sig utan slavar i Västindien kommer alltid att förhindra att den här trafiken överges. Nödvändigheten, den absoluta nödvändigheten, att då fortsätta, måste, eftersom det inte finns någon annan möjlighet, vara dess ursäkt.”