Som nyinflyttad svensk familj i Turkiet fick vi en kväll besök av en modern storstadsfamilj med två tonårssöner. Vi hade lagat massor av mat för att något skulle smaka våra gäster. Middagen uppskattades och samtalet gick hyfsat att hålla i gång med våra begränsade språkkunskaper.

När vi ätit upp allt var bordet översållat med ett berg av disk. Då gick mannen till soffan och vinkade på mig: ”Kom, så pratar vi lite mer!”