Celler, vävnader och organ. Det är vad en människa består av. Kemiskt sett är hon mest vatten (65 procent), kol (18 procent), väte (10 procent), kväve (3 procent), kalcium (1,5 procent) och fosfor (1 procent), samt en rad viktiga ämnen i små kvantiteter, såsom kalium, svavel, natrium, klor, magnesium, järn och jod.
Vad är då en människas kemiska värde? Ja, en sakkunnig beräknade värdet till runt tio kronor. Men det kan stiga om man utgår från organiska föreningar som fettmolekyler, kolhydrater, proteiner och aminosyror, och säkert lite mer för viktigare molekyler som dna-molekylen och RNA.
Går vi sedan till vävnader och organ skulle värdet kunna stiga än mer om de skulle säljas i fräscht skick, men då avgörs värdet av marknaden och efterfrågan.
Nej, vad en människa är och vilket värde hon har kan knappast besvaras med vad hon består av.
Kanske handlar det då om hur man är som människa och vilka relationer man har? Några av oss tycks vara snälla och hjälpsamma, andra inte. En del menar att andra är snälla och hjälpsamma bara för att det känns bra för dem själva. De förnekar att man skulle kunna vara snäll för den andres skull och hjälpsam för att vara just hjälpsam. De tror att det bara är ett slags förtäckt egoism, att det är något slags egennytta som ligger bakom alltihop.
Håller man inte med betraktas man som naiv.
Människovärdet i praktiken är nog för många relativt. Man värderar dem som betyder mer än andra, som inte betyder så mycket. Visst, andra faktorer kan också spela in. Vem älskar inte sin mamma? Och någons mamma anses kanske mer värd än pappa. En son kan värderas mer än en dotter. Vänner värderas kanske mer än grannar, och grannar mer än någon som bor någon annanstans; kanske inte minst i ett annat land eller i en annan kultur.
Dessa sätt att värdera och motivera kan skifta från kultur till kultur. Det handlar om olika världsåskådningar eller religioner som har lett till ett visst människovärde och etik, det vill säga hur vi ser på varandra och behandlar varandra.
Men det finns vägar bort ifrån relativismen, denna tro att människovärdet varierar. Det finns vägar till lika människovärde. Tre sådana vägar ska tas upp i kommande artiklar: materialistisk människosyn, kristen människosyn och personalism.
Dessa tre har dock avgörande skillnader. En människosyn avgör om människovärde föreligger eller inte. Människovärde grundas nämligen i, eller får sin styrka av, människosynen och den bakomliggande livsåskådningen.
Men lika människovärde säger inget om nivån eller hur värdefull människan är. En materialistisk människosyn kan aldrig handla om ett absolut eller oskattbart människovärde för alla människor. En sådan människosyn kan enbart handla om allas lika värde, men den säger inget om hur högt skattat detta lika människovärde är.
Om alla människor reduceras till kemi blir värdet samma, men ringa. Med marknadsvärdet kan det skifta efter ålder och styrka. Ändå är det så lätt att lockas när politiker eller andra säger sig stå för och värna allas lika värde. Men vad betyder det om människovärdet i sig inte har någon höjd eller förankring?
En människosyn hänger intimt samman med etik. Etik handlar om våra tankar och handlingar, och vår syn på andra människor avgör hur vi behandlar dem. Om en människa inte betyder något och inte är värd något så ligger det ju nära till hands att man nonchalerar den andra eller rent av behandlar henne illa.
Så slutsatsen vi kan dra är att människosyn, människovärde och etik hänger samman.
Är det inte klokt då att i olika sammanhang försöka vaska fram vilken människosyn och vilken etik den person har som man samtalar med eller håller på att lära känna? Är det inte viktigt att veta? Är det inte det som oftast avgör att vänskap växer, hur arbete utförs, hur affärer görs och hur politik bedrivs? Är det inte det som borde avgöra vem man kan lita på?
Varför inte utmana de politiker och andra som aspirerar på att bestämma på olika nivåer och i olika sammanhang i vårt land? Vilken människosyn har de, och med vilken etik kommer de tjäna Sverige, Europa och världen?