Kyrkoåret är en fantastiskt pedagogisk skapelse. Det börjar med budbärarna – Johannes och Maria – som förkunnar att gudsriket nu äntligen ska komma i och med att Guds son i inkarnationens under blir människa och föds för att ta upp kampen med honom som ockuperat världen.

Efter julen kommer några söndagar om viktiga ting hos den unge Jesus – och förhoppningsvis våra liv. Kyrkan, dopet, Ordet, och så vidare. Sedan får vi under trettondagstiden följa Jesus när han gör sina första under och undervisar, helar och befriar. Sedan kommer så påsken, då han betalar mänsklighetens synd och ger människan möjlighet att leva i den seger han förvärvat.

Hans och gudsrikets fiende finns dock kvar på jorden, besegrade och utan sina nycklar.

Varje kristen kallas i Jesu efterföljd att med hans auktoritet och i hans namn utbreda detta Guds rike. För den uppgiften behövs kraft och utrustning. Pingsten förvandlar fega lärjungar till djärva, världserövrande apostlar. Sedan kommer den långa trefaldighetstiden – liturgiskt grön som den svenska sommaren och med temat ”att växa som kristen” och ”att leva som kristen”.

När hösten kommer blir texterna lite mer allvarliga och börjar handla om döden och livet, domen och evigheten.

Jag hade den stora förmånen att i cirka 24 år, alltså närmare ett kvartssekel, få tjäna i Stockholms domkyrkoförsamling och där predika i tre av huvudstadens anrika katedraler – Storkyrkan, S:ta Clara och S:t Jacob. Mest fanns jag i S:ta Clara, där jag var verksamhetsansvarig.

Jag har samlat några av mina predikningar för ett kyrkoår. Ibland har jag sammanfört två predikningar till en. I något fall vet jag datum, år och omständigheter kring predikningarna och jag har noterat dem. Det är nästan ofrånkomligt att det blir en del upprepningar, även om jag har försökt redigera predikningarna så att de ska bli så få som möjligt.

De bibeltexter som jag utgår ifrån är de texter som då var aktuella, varför det i några fall kan vara andra texter än de som används i dag.

Det är ju inte möjligt att i skriven form återge den interaktion, det samspel, som det ofta blev – inte minst i S:ta Clara, där folket satt nära på första bänk och där skratt, eftersägningar, sånger, och rätt ofta applåder, förekom.

Med djup tacksamhet till den Gud som gav mig, lille jämt landspojke, möjlighet och heder att i så många år få predika i tre av huvudstadens vackra katedraler.