Det är förbluffande och djupt sorgligt egentligen att människor upplever att kristenlivet är tungt, tråkigt och träligt. Vad jag vet finns det troligen inte en enda kristen som på sin dödsbädd ångrat att han eller hon varit kristen. Plus att man själv kan vittna om att man är lycklig i sin tro och att det har varit det allra bästa i livet. Plus att man har mött så många, så många, som inte kallar sig kristna som upplevt livet så tungt, tråkigt och träligt.

Så även i dagens evangelium, där Jesus anklagar fariséerna för att binda ihop tunga bördor ”och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte röra ett finger för att lätta på dem” (Matt 23:4). Fariséerna verkar inte ha haft ett speciellt roligt liv – de har behov av att armbåga sig fram till hedersplatserna, annars är de rädda att de går miste om dem. De vill bli hälsade på torgen – inte själva hälsa. De vill sitta främst i synagogan – rädda att annars inte vara respekterade. De vill kallas ”fader”.