Vår växande gemenskap behövde en lokal. Hur vi skulle finna den visste vi inte, men vi upplevde att Gud förde oss till Alvik Strand. Plötsligt stod vi framför en byggnad som hade en restaurang. Var detta rätta platsen?
Just då ringde en profetisk kvinna till mig och sade att Guds Ande sagt till henne: ”Allt är färdigt, till och med gardiner och bordsdukar finns på plats”. Och precis så var det. För den summa vi erbjöd fick vi hyra restaurangen två gånger i veckan, mot att de fick erbjuda servering på våra samlingar och sköta om städningen. Allt var förberett!
När det var dags för invigningsgudstjänst hade vi precis haft både församlingshelg och en ledarkonferens på Blidö. Talare var Håkan Sunnliden, Brent Rue, Larry Randolph och jag. På söndagens gudstjänst avskildes Lotta och jag som föreståndarpar. Hans och Lisbet Johansson samt Ted och Siw Jeans, avskildes som pastorer i församlingen.
Guds Ande var starkt utgjuten under invigningshelgen och vi såg fram emot den kommande hösten. Vi var nu ett par hundra personer som regelbundet möttes till gudstjänst. Äventyret hade börjat.
Våra gudstjänster inleddes alltid med det viktigaste först; tid för tillbedjan. Därefter vände vi oss till varandra (fikastund med kaffe, bullar och gemenskap) följt av Guds ords förkunnelse.
Jag upplevde att vi skulle undervisa och utlägga bibeltexterna, kapitel för kapitel, varje söndag. När jag slutade som föreståndare efter elva år, hade vi gått igenom hela Nya testamentet och delar av Gamla testamentet.
Våra husgrupper kunde sedan använda söndagens undervisning som utgångspunkt för samtal i veckans samling. Varje månad firade vi också Herrens måltid tillsammans.
Nådegåvorna såg vi som en naturlig del av församlingslivet, därför gav vi alltid utrymme till att dela profetiska ord i gudstjänsten. Samlingarna var fyllda av förväntan på vad Gud skulle göra. Mängder av människor mötte Gud, inte minst i samband med förbönen och de profetiska tilltalen i slutet av gudstjänsten.
I enlighet med Paulus ord i 1 Kor 14:1-5, ska alltid det profetiska tilltalet vara till uppmuntran och tröst till den som ordet riktas till. Mottagaren prövar ordet, något vi var noga med att påminna om.
Fanns det osäkerhet kring det ord som delats, uppmuntrades mottagaren att prata med mötesledare/pastor för hjälp med urskiljning. Vår hållning var att alla kan höra Guds röst i enlighet med Jesu ord ”Mina får hör min röst” (Joh 10:27).
En söndag när jag predikade i restaurangen, kom en kvinna in i lokalen. När jag såg henne, hörde jag, mitt i predikan, Guds Ande säga: profetera över henne! Jag avbröt predikan och vände mig till kvinnan och delade de ord jag upplevde Gud ville säga till henne. Jag fortsatte sedan predika och tänkte att vi kunde prata och be tillsammans med henne senare. Men hon lämnade lokalen.
Efter några veckor kom en ung man fram och presenterade sig som sonen till denna kvinna. Han berättade att hans mamma inte tidigare varit intresserad av kristen tro eller velat besöka våra gudstjänster.
Just den söndagen hade han bett henne köra hans bil till Alvik och sedan komma upp till restaurangen med bilnyckeln. Sonen hade betygat: ”Var inte orolig, jag sitter vid utgången så du smiter bara in några få sekunder”. Gud hade dock andra planer. Orden berörde henne djupt och några veckor senare tog hon emot Jesus som sin frälsare i en pingstkyrka i Stockholm.
Församlingen bestod av många mindre husgrupper där omsorg och lärjungaträning kunde ske i en trygg miljö. För oss var både den större gudstjänstgemenskapen och den mindre husgruppen lika viktiga, och utgjorde vårt medlemsbegrepp.
Husgruppen var platsen där vi både uppmuntrade levande relationer med Gud och varandra i vardagen, och platsen där församlingsärenden ventilerades, som ett sätt att förankra församlingsutvecklingen. Att vi dessutom förenades i tillbedjan i den större gudstjänsten, födde en hjärtats överlåtelse till varandra.
Husgruppen utgjorde vår grund att leva ut missionsbefallningen (Matt. 28:18-20). Vi uppmanade varje grupp att alltid ha en tom stol redo för att välkomna nya människor att dela gemenskapen, eftersom slutna grupper tenderar att stagnera inom en kort tid.
Omsorgen skulle riktas, inte bara till husgruppens medlemmar, utan även delas med andra. Bland annat genom att ge mat till personer som vi visste behövde hjälp. Vi organiserade även matutdelning och förbönsmöjligheter med mer genom grupper som gick ut på gator och torg.
Nästa artikel handlar om andeutgjutelsen i Toronto 1994.