Den svenska senmedeltiden kännetecknas i maktavseende av ett triangeldrama mellan kungamakt, aristokrati och kyrka. Konstellationerna kunde skifta, liksom maktfördelningen. Så kunde till exempel kyrkan från kungamaktens perspektiv ses som en sammanhållande och stabiliserande faktor, och i samband med att den svenska kyrkoprovinsen erkändes, blev Sverige en erkänd stat i den västeuropeiska kultursfären.
En koppling mellan kung och kyrka blev också tydlig vid kungakröningarna, då det manifesterades att kungen var en kung ”av Guds nåde”. Kyrkans hållning i frågor om äktenskap och familjerätt påverkade de regler som funnits i det gamla ättesamhällets struktur.
Biskoparna, som ofta var lärda och hade studerat vid utländska universitet, hamnade i kungens riksråd. Sverige inlemmades allt tydligare i den kristna kultursfären. Men det fanns också konflikter, till exempel då kyrkan hävdade sina frihetsanspråk och den kanoniska rättens krav. Vem skulle bestämma vad?
Så småningom kom makten att accentueras på ett sätt att det blev öppna, väpnade konflikter. Så stod till exempel riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle som rivaler i början av 1500-talet. Sten Sture drog in Trolles egendom Stäket, ärkebiskopen vägrade att svära trohetsed till Sten Sture, som i sin tur drev igenom att Trolle inte skulle kunna verka som ärkebiskop.
I detta tilltag fick han många, av fri vilja eller påtvingat, med sig.
I denna situation skrev biskop Hans Brask sin brasklapp: ”Härtill är jag nödd och tvungen”. Unionskungen, den danske Kristian II (”Tyrann”) klev militärt in på scenen och besegrade den svenska hären; Sten Sture dog av sina skador och den 4 november 1520 kröntes Kristian, av Trolle, i Storkyrkan i Stockholm.
Efter kröningsfesten följde Stockholms blodbad, då den svensk-nationella oppositionen skulle krossas. Hela makten hamnade hos Kristian II. Bland de avrättade återfanns den högättade Erik Johansson, Gustav Eriksson Vasas far. Den senare hade inte tackat ja till inbjudan till kröningsfesten, vilken förmodligen ledde till att han klarade livhanken.
Nu framträdde Gustav som ”sturarnas” ledare. Han blev snabbt framgångsrik som upprorsledare och redan 1521 valdes han till riksföreståndare, så småningom även vald och krönt till kung.
När det gällde kyrkan var hans kurs klar: dess politiska och militära makt skulle elimineras, dess rikedomar dras in. Mark, gårdar, biskopsborgar, kloster, kyrksilver med mera konfiskerades.
Reformationens tankar om delning mellan det världsliga och andliga regementet brukades i retoriken, men själv kom kung Gustav Vasa att gå över alla gränser in på kyrkans område. De inkomna rikedomarna brukades bland annat för att betala tyska legosoldater i Gustavs tjänst.
Vid riksdagen i Västerås 1527 började Gustavs inriktning om kyrkan klarna. De kyrkliga reformerna skulle följa kungens villkor. Inte underligt att västgötaherrarnas uppror, klockuppror och dackefejd följde.
Ett visst kyrkligt arv följde med på den nya reformerade resan; annat kom att lämnas, ja, även förstöras, rent bokstavligt. Klostrens kulturella härdar utplånades, bibliotek förstördes, bildningsstrukturer revs, äldre kunskap och fromhetstyper kom att föraktas. Stenar från kloster brukades för att bygga kungliga befästningsborgar – mitt i landet.
Kungamakten gjordes ärftlig. Vasaätten skulle styra, ytterst även över den nya nationalkyrkan, som ersatt den katolska svenska kyrkoprovinsen. Det var kungen som lämnade över kräklan till den förste evangelisk-lutherske ärkebiskopen, Laurentius Petri. Världslig investitur blev en del av den svenska verkligheten.
Men intressant nog drog sönerna åt olika håll när det gällde kyrklig inklination. Erik XIV var starkt antikatolsk och hade påverkats av sin lärare Dionysius Beurraeus, från utlandet inhämtad svensk kalvinist. Det valspråk han valt till sin kröning den 29 juni 1561 var: Deus dat cui vult (Gud ger åt den han vill).
Eden svors på en evangeliebok och han lovade att hålla den rätta religionen, Guds rena ord och den rätta läran vid makt. Erik kom senare att avsättas av sina bröder.
Även hertig Karl hade lutat åt kalvinismen, vilket ledde till att de lutherska prästerna fick kämpa för Luthers sakramentala realism i nattvardsfrågan. I Kyrkoordningen 1571:s företal markerade ärkebiskopen att det inte rörde sig om en ny kyrkobildning, utan om en kyrka som rensat ut det som skymt den rätta och evangeliska läran.
Johan III stadfäste ordningen, men under sin drygt tjugoåriga regeringstid önskade han återföra kyrkan i Sverige till den romersk-katolska familjen och sökte en kompromissväg. Visst folkligt stöd för ”den gamla tron” fanns ute i bygderna. Men Johans väg stängdes.
Dock uppstod en ny möjlighet då Johan dog 1592 och sonen Sigismund skulle ta över kronan. Han var romersk-katolik och polsk kung. Men farbrodern, hertig Karl, ville annat och kallade till Uppsala möte 1593. Här drevs en reformatorisk linje. Kyrkan skulle förbli evangelisk-luthersk, hålla sig till ”Guds rena och saliggörande ord”, de fornkyrkliga bekännelserna och Augsburgska bekännelsen, med mera.
Hertig Karl, biskopar, riksråd, präster, adelsmän, ämbetsmän, med flera skrev under dokumentet. Men kampen var inte över.
När Sigismund med vapenmakt 1598 försökte ta över sitt arvrike stoppades han vid slaget i Stångebro, Linköping. På detta följde år 1600 blodbadet i Linköping. Ett exempel hade ännu en gång statuerats. Maktkampen var över.
Men på den folkliga fronten hade under hela denna tid kristen undervisning pågått, mässor firats, kristen tro levts ut och traderats – och det kristna kulturarvet funnit nya och nygamla uttryck.