Även om den kristna värdegrunden varit förutsättningen för det goda tillitssamhälle som många av oss har vuxit upp i, och trots att den utgjort plattformen på vilket det demokratiska samhället byggts upp, så har den kristna tron inte minst under det senaste halvseklet utsatts för hård kritik.
Genom detta har den succesivt flyttats ut i det politiska samhällets marginal och till den individuella sfären. Tron tillhör det privata och ska inte ha någon plats i samhällsdebatten, låter det.
Ibland, inte minst i kristider, har man dock sett en präst eller biskop i tv-rutan, till exempel efter att Estonia förliste 1994 eller efter terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2010 och 2017, eller genom de veckoliga ”oförargliga” söndagsgudstjänsterna.
Annars kopplas allt som oftast ”religion” (utan åtskillnad religionerna emellan) samman med ofrihet och förtryck, som i tv-program med historier om barn och ungdomar som farit illa i sin ”religiösa” uppväxtmiljö, eller om förhatliga ”högerkristna” i USA eller religiöst motiverade terrorhandlingar av islamister.
Från skolans värld uppvisas rapporter på att det är svårt att vara bekännande kristen. Man kan även anmälas till Skolverket om man ber en bordsbön med elever på en friskola som bygger på kristen grund. Många samfund tappar medlemmar och ett stort antal av gudstjänstbesökarna är äldre. Men det växer till på andra håll.
Forskning har visat att socialdemokratin, inte minst under tiden 1932–1975, politiskt ledde den process som drev fram sekulariseringen och individualiseringen av det svenska samhället. Man kapade steg för steg av rötterna till det kristna arvet.
Det skedde bland annat genom att politisera Svenska kyrkans beslutsorganisation, genom en radikal familjepolitik enligt Alva Myrdals (1902–1986) riktlinjer och genom en ny skolpolitik utformad av företrädare såsom Stellan Arvidson (1902–1997), som hyllade DDR och hade avkristningen av skolan som ett väsentligt mål.
Parallellt har samhället till stora delar urbaniserats. I dag bor 88 procent av folket i tätorter, alltså endast 12 procent på landsbygden; vid sekelskiftet 1900 var 80 procent boende på landsbygden. Brytpunkten, när lika många bodde i städer som på landsbygden, nåddes runt 1930.
Mängder av kyrkor i vårt land byggdes eller byggdes till när de flesta bodde i landsförsamlingar, där alltså endast en liten del av befolkningen bor i dag. Men urbaniseringen tillsammans med den kraftfulla sekulariseringen gör att många kyrkor på landet i dag endast samlar några få personer. De är med dagens situation därför oftast kraftfullt överdimensionerade.
Men de står där som representanter för en kristen kultur och ett kristet kulturarv.
Om man vandrar omkring på kyrkogårdarna, som ofta omgärdar de gamla sockenkyrkorna, ser man kors tecknade på många gravstenar, ibland tillsammans med en hänvisning till en psalmvers eller ett bibelord. Man hade fötts in i kyrkan. Där hade man konfirmerats, vigts och jordfästs.
Men barnen har flyttat. De gamla missionshusen man passerar på vägen har blivit semesterboenden. Landsbygden har utarmats.
Även den gamla prästgårdskulturen har avvecklats. Den enastående betydelse denna kultur haft genom sekler som befrämjare av andliga, sociala och kulturella värden existerar i det stora hela inte längre. Endast några få tjänsteboställen finns kvar.
Skälen till försäljningarna har ofta varit ekonomiska. Men utan prästgård finns kanske inte någon präst boende kvar ute i landsbygdens församlingar. De bor i stället i städer och kommer ut till en förrättning nu och då. Men det är inte så man bygger upp ett församlingsliv.
I många städer började man i god vilja bygga stadsdelskyrkor. De har blivit många till antalet och fyllt en viktig social och kyrklig funktion. Men på en del håll säljs nu sådana.
Det kan vara lätt att misströsta. Och utifrån vår svenska horisont ser vi inte alltid den stora tillväxt av antalet kristna på andra håll i världen, såsom söder om Sahara och i Asien. Dessutom växer kristna församlingar upp här och var i vårt land, bland dem större internationella församlingar i våra storstäder.
På olika håll har en del insett att sekulariseringen och individualiseringen lett till en relativism som många far illa av – och till ett degraderat människovärde, inte minst i livets början och i dess slut. Men även i dess mitt, med alla dödsskjutningar.
I vissa etiska frågor är åsiktskorridoren dessutom mycket trång. Samhällets värdegrund, som man så ofta talar om behovet av, eroderas till stora och grundläggande delar i takt med avkristningen.
Den tidigare gemensamma ”stora berättelsen” om Guds människoblivande och agerande bildar inte längre någon gemensam förståelsehorisont. Inte heller de klassiska bibliska liknelserna. Många går därför miste om djupdimensioner i vår kultur-, litteratur- och konsthistoria, om sammanhang och mening i livet.
Marken gungar och i det sekulära samhällsrummet hittar man inte någon fast klippa att ta sin tillflykt till. Man söker tillfälliga lösningar men är ytterst utlämnad åt sig själv. Köerna till de ungdomspsykiatriska klinikerna växer, däremot.
Det finns stora strukturella problem på många områden i vårt samhälle, men också sociala, politiska, filosofiska och teologiska. Utan en start i en gemensam realistisk människosyn, som leder fram till ett gott grundläggande etiskt förhållningssätt, blir det svårt att återbygga det som gått förlorat.
Den nya befolkningssammansättningen gör inte saken lättare. Men Kyrkan har alltid varit internationell. Bilderna av utvecklingen är många, motbilderna likaså. Fortfarande ser vi korset på vår svenska fana och fortfarande säger konstitutionen att vårt statsöverhuvud måste vara en evangelisk-luthersk kristen.
Vad kan vi lära av vår kristna historia? Vad i vårt kristna arv måste vi behålla för att kunna utvecklas på ett gott sätt med det gemensamma bästa för ögonen? För att svenskarna, det numera ensammaste folket i världen, ska finna en social och existentiell stabilitet, gemenskap och trygghet?
Det är inte särskilt komplicerat att påstå att det är mycket, om vi förstått det som inledningsvis omnämndes – nämligen att själva idégrunden till vår demokrati och vårt tillitssamhälle är byggt på ett gemensamt kristet tankegods och kulturarv.