Kyrkor hör kristendomen till. I Sverige var det därför självklart att bygga kyrkor redan under missionstiden, inte minst på 1000-talet. Både kunskap om byggnadsteknik och utformning av en kyrkobyggnad tog kristna (eller de nordbor som kristnats utomlands) med sig till landet.
Man talar om missionsstrategiska skäl när det gäller den snabba spridningen av kyrkobyggnader. I början restes de i trä, ofta genom resta plankor, vilka gett dem namnet stavkyrkor. Man räknar exempelvis ett trettiotal i Östergötland under sen vikingatid. Lämningar finns nu endast kvar på några få platser, exempelvis i Klåstad och Bjälbo.
Den enda bevarade stavkyrkan (från omkring 1500) finns emellertid i Hedared, Västergötland.
Gravfyndsfragment, exempelvis så kallade ”eskilstunakistor” (vissa gravmonument med ornamentering), pekar på andra tidiga träkyrkors existens.
I skogsområden kunde träkyrkor fortsatt byggas under medeltiden. Sveriges äldsta bevarade träkyrka är den mycket sevärda Granhults kyrka i Småland. Den byggdes på 1220-talet och blev senare rikligt dekorerad; exempelvis har hela innertaket motiv från Uppenbarelseboken.
Under 1100-talet blev våra äldsta stenkyrkor viktiga inslag i landskapet och samtidigt tydliga markörer för den nya tron. De sågs först och främst i Götalandskapen och därefter i Svealandskapen. Kungars, stormäns och kyrkans gemensamma intresse manifesterades i dessa byggen.
Kristnade kungar uppförde kyrkor vid sina kungsgårdar och kristnade stormän följde exemplet på sina gårdar. De äldsta byggdes under 1100-talets första fjärdedel (om vi bortser från de landsdelar som då tillhörde Danmark). De var i romansk stil, ofta tidstypiskt byggda med långhus, kor och absid.
Detta var innan en fastare sockenbildning tagit form. Med tiden angav landskapslagarna hur kyrkobyggnationen skulle gå till avseende material, stil, ansvarsfördelning, med mera. Inledningen av Östgötalagen slår fast: ”Konungen låter kyrkobygge börja, bönderna föra det till slut.”
Tanken bakom dessa kyrkobyggnader var redan från början att människor som kristnats skulle få uppleva dramat i mässordningens nattvardsfirande, att nya människor skulle föras in i Guds familj genom dopet och att avlidna skulle vigas till vila i väntan på uppståndelsens morgon.
Kyrkorna skulle med kyrkklockornas klang kalla samman till gudstjänst och mitt i det förgängliga och ofta hårda jordelivet peka på det eviga. Ordet skulle förkunnas. Träskulpturer och väggmålningar blev pedagogiska hjälpmedel i prästens teologiska tjänst.
Åtskilliga av de äldsta romanskt utformade stenkyrkorna står ännu kvar. Ett par, tydligt påverkade av cisterciensisk återhållsamhet, återfinns i Örberga och Nydala.
De äldsta stenkyrkorna är fortfarande gudstjänstrum och samtidigt ovärderliga kulturskatter. De minner om den kristna trons genomslag, men även om arkitektoniska, kontinentala influenser.
Så småningom växte våra mäktiga katedraler fram (Lunds domkyrka började byggas tidigare, men då i Danmark), där biskoparna hade sina säten, och en ny byggnadsstil kom att slå igenom. I en av de äldsta och största, Linköpings domkyrka, kan man tydligt se att den spetsbågiga gotiken under byggnationens gång tar vid efter den romanska rundbågestilen.
Kyrkobyggnaderna hade – och har fortfarande – ett tydligt språk. Tornen pekar mot Gud och klockorna kallar till möten med Gud: i Tiohärads kyrkobalk står det att klockan ”skall både kalla den som kommer i världen och den som går därur”.
Vidare påminner hela kyrkobyggnaden, med sin riktning mot öst, om att vi är på väg mot den sista soluppgången, uppståndelsens dag, Kristi återkomst, vilket markerar mål och mening med vår färd. Vid ingången placerades dopfunten, som representerar ingången till kristenlivet. Prästen var under mässan iförd liturgiska kläder, med livklädnad och mantel, för att han skulle representera Kristus, inte sig själv – eller egna idéer.
Kyrkoåret omgärdade livet med högtider och firningsdagar. Helgonen blev till föredömen i livets kamp. En kristen uppfattning om världens beskaffenhet och Guds existens blev en självklarhet för de flesta.
Med Grundtvigs långt senare formulerade ord hade de säkert instämt: ”Huset som kallas Herrens hus, bör vi dock älska och ära. Såsom en fristad, varm och ljus, ja, såsom hemmet det kära. Härliga ting förkunnas där. Himmelens förgård kyrkan är, där vill vår Herre oss möta.”