Kyrkofäder fjärmade sig från sina judekristna rötter
Under århundradena efter Kristus distanserade sig kyrkofäderna och den kristna kyrkan allt mer från det judiska ursprunget. Två viktiga källor under det andra århundradet belyser de hednakristnas inställning till judar och judekristna.
Tro och liv-serie
·
Publicerad 05:00, 8 jul 2022
Som hednakristen är det lätt att bli självcentrerad, att exempelvis tänka att de som döptes på pingstdagen var hedningar och att Jerusalemförsamlingen i Apostlagärningarnas bestod av hednakristna medlemmar. Men Pingstdagen beskriver inte hednakristna utan hur Herren förnyar Israel, det judiska folket.
En annan missuppfattning är att den judiska Jesusrörelse som vi möter i Apostlagärningarna är ett förstadium till den ’riktiga’ hednakristna kyrkan som med tiden växer fram. Men ingenting i Lukas framställning (eller övriga Nya testamentet) antyder att Jesusrörelsen av judiskt Jesustroende var en övergångsform som förväntades dö bort och bli irrelevant. Inte heller att den som helhet spårade ur i läran. Studier av historiska texter från kyrkofädernas epok antyder tvärt om att den judekristna rörelsen var livskraftig.
Redan prenumerant?
Logga in för att läsa hela artikeln.
En månad gratis!
Läs allt du vill med Världen idag DIGITAL
Du får tillgång till:
✓ Samtliga artiklar på varldenidag.se
✓ E-tidningen fem dagar i veckan
✓ Digitala korsord