De svenska medeltida klostren var mycket viktiga platser för arbetet med att inlemma Sverige i den västerländska kultursfären. De var rotade i en tydlig kristendomstradition med bön och mässa, men även med teoretiskt och manuellt arbete som självklara delar.

Cistercienserna kom, skriver Yngve Brilioth, lärd professor och ärkebiskop, ”med en frisk våg av nytt andligt liv och medförde en närmare kontakt med kontinentens religiösa strömningar”. De har kallats ”1100-talets väckelserörelse”.

På svensk mark kom de 1143 att grundlägga sina två första kloster, i Alvastra och Nydala. Deras motto var ora et labora, be och arbeta.

Klostren var centra för bön, mässa och andlig odling, men även arbete och odling av mat för egenförsörjning. De stod tydligt rotade i en bredare kontinental kulturtradition och blev kulturella centra, i vilka exempelvis bildning och utbildning var centrala teman och där sjukvård fanns med som en självklar del – allt med en kristendomsförståelse som grundbult.

Men det var motigt när Bernhard av Clairvaux skulle sända munkar från Frankrike till Sverige. Till en början ville ingen till det mörka norr. Till slut sändes dock en grupp under ledning av Gerhard från Utrecht. Med hänsyn till andra namn som tidigt dyker upp fanns förmodligen även någon eller flera med ursprung på de brittiska öarna med.

I Sverige möttes de av kung Sverker den äldre och drottning Ulfhild av norska Tjottaätten, som i Danmark inspirerats av ärkebiskop Eskil.

Endast några år efter klosteretableringen hämtade man från Alvastra den man som kom att bli den svenska kyrkoprovinsens förste ärkebiskop, Stefan (möjligen engelsman). Han vigdes 1164 i Sens Frankrike. Sammanhanget var alltså högst internationellt.

Man kan på goda grunder säga att den bakomliggande drivkraften till klosterväsendet var sanningssökandet. Det präglade såväl den andliga odlingen som undervisningstraditionen.

Den yttersta sanningen var i detta tänkande personifierad: Jesus Kristus var ”vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6). Man ville förstå denna tillvaros innersta kärna och sammanhang på bästa sätt och förmedla detta till sin samtid och kommande generationer. Kunskaps- och traditionsförmedling underströks. Även internationella studier kunde möjliggöras.

Kunskapen inordnades under ”vishetens” perspektiv. Genom meditativ läsning av Bibeln, kyrkofädernas skrifter med mera, fick man ”smaka på” och begrunda kunskapen, för att sedan leva ut den.

Tron handlade inte endast om ”huvudet” utan om ”hela kroppen” – tron skulle levas ut.

Man förde till Sverige med sig även annan typ av kunskap. Det gällde alltså inte endast teologi och liturgi, utan även kunskap inom områden som filosofi, musik, litteratur, konst, arkitektur och byggnadsteknik, men också inom praktisk odling.

En kännare har kallat Alvastra vår första trädgårdsskola, en annan klostren för ”medeltidens trädgårds- och jordbrukshögskolor”. Det kan vara en överdrift, men viktig kunskap hade munkarna även på dessa områden.

Nämnas kan naturligtvis också språkutvecklingen på svensk mark. Det var kyrkan som kom med latinet, och med nya idéer och begrepp och ting kom också nya ord och ny terminologi. Latinet blev det lärda språket, kyrkans administrativa och juridiska språk, och det språk man behövde kunna för att kommunicera med andra länders regimer och med påvestolen. På latin skrev den heliga Birgitta ner sina uppenbarelser.  

Sammantaget fanns det 14 cistercienserkloster inom Sveriges medeltida gränser. Från 1200-talets mitt växte sig även franciskanerna och dominikanerna starka och blev viktiga aktörer i kyrko- och samhällsliv.

Den svenska stadsbildningsprocessen kan knytas till dessa tiggarordnars konventetablering, såsom i Linköping. Också dessa konvent blev lärdomscentra. Inte minst stod dominikanerna i en stark undervisningstradition. En av dem var dem var Petrus de Dacia, kallad Sveriges förste författare.

Noterbart är att i kloster och konvent fanns det möjlighet för kvinnor att få undervisning och utbildning. De kunde utöva ett aktivt och viktigt ledarskap och få inflytande långt utöver klostrens eller konventens gränser.

Denna ”karriärväg” stängdes dock i och med reformationen.