När den lilla missionscirkeln i baptistförsamlingen Filadelfia i Örebro 1892 ombildades till Örebro missionsförening, kunde ingen ana att den skulle växa ut till ett frikyrkosamfund med en världsvid mission. Initiativtagare och ledare i nästan fyrtio år var den välkände trosmannen John Ongman.
John Ongman föddes i Oviken i Jämtland den 15 november 1845 och växte upp under torftiga förhållanden. Religiöst sett var hemmet som de flesta andra: det fanns inget verkligt liv, men man iakttog kyrkliga sedvänjor.
Under mitten av 1800-talet nådde den andliga väckelsen också Jämtland och flera läsarpräster uppträdde. Man kom tillsammans i hemmen och läste ur någon uppbyggelsebok. Biblar fanns det inte så många av, eftersom allmogen ansågs för okunnig för att använda dem.
Även baptismen kom till Jämtland, där dess främste förespråkare var en prostson, och i Myssjö bildades 1859 den första baptistförsamlingen. Man läste ur Bibeln och tänkte igenom det man läst. Det var framgångstider.
John Ongman hade redan som barn fått andliga intryck, då hans far läste ur en kristen tidning. I tonåren började han känna syndanöd och längtade efter frid med Gud. En söndagsmorgon i januari 1864 talade en av hans frälsta läskamrater med John, som lämnade sig åt Gud och blev född på nytt. Då vaknade hans läslust.
Han började läsa Nya testamentet och kom till klarhet om dopet. I mars samma år blev han döpt. Man hade huggit hål i Storsjöns metertjocka is. John döptes där tillsammans med några andra.
”Så fort jag kom upp ur vattnet”, berättar John Ongman själv, ”föll den helige Ande över mig och fyllde hela min varelse med gudomlig kärlek och frid och fröjd i Gud. Jag fick bokstavligen erfara vad Petrus utlovar i sista raden av Apostlagärningarna 2:38 [”... låt er alla döpas ... Då får ni den helige Ande som gåva”].”
John blev medlem i Myssjö baptistförsamling. Där fanns en innerlig kärlek, som Ongman mindes livet ut. Baptisterna hade stränga grundsatser ifråga om lära och liv. Man fick lära sig att baptism betyder att handla efter Nya testamentet.
Efter sin omvändelse började John delta i den andliga verksamheten och också predika. Han hade tagit värvning vid Jämtlands regemente som soldat, men snart lämnade han det jobbet och började förkunna evangelium.
Under åren 1867–68 blev det nödår i Norrland och Jämtland drabbades hårt. Ett år låg Storsjöns is kvar ända till midsommar. Många familjer måste baka barkbröd och koka barkgröt.
Det blev aktuellt för John Ongman att utvandra till USA och det skedde i maj 1868. I USA fick Ongman börja som dikesgrävare, ett hårt arbete. Han fick kallelse att tala Guds ord för några invandrade svenska familjer och det ledde till att han blev föreståndare för en liten svensk bapistförsamling.
Vid en konferens för svenska baptister i Minnesota kallades Ongman att bli missionär bland skandinaverna i denna stat. I S:t Paul bildades en församling, vars pastor han blev under tre perioder. I mellanperioderna var han pastor i Chicago.
Vid denna tidpunkt upplevde John Ongman en vändpunkt. Han berättar själv om det:
”Mitt andliga liv hade under många år icke varit tillfredsställande. Omedelbart efter mitt dop i vatten år 1864 blev jag uppfylld med den helige Ande, ehuru jag då ej förstod att giva denne erfarenhet dess rätta namn. Så länge jag var hemma i Myssjö bland varma trosfränder – de var varma i tron på den tiden – åtnjöt jag frid och fröjd i den helige Ande. Men sedan jag kom ut till Förenta staterna bland trosfränder av ett annat sinne, förlorade jag min frälsningsfröjd, och detta var orsaken till min inre otillfredsställelse. Men år 1886 återfick jag min frälsningsfröjd, sedan jag mer än ett år varit i en oavlåtlig bönekamp. Om alla predikanter känner det lika svårt som jag att uppoffra min egen självberömmelse och personliga värdighet, innan jag gav Gud rätt att jag var oduglig, då hyser jag stort medlidande med dem, ty det var detsamma som att göra konkurs på all duglighet som predikant. Men, som sagt, det blev ingen annan råd, och efter ett års bönekamp kunde jag böja mig för Gud”.
Tiden i Chicago, där Ongman tog en teologisk examen, betydde mycket, liksom vistelsen i USA över huvud taget. Han fick lära känna verksamheten som utgick från sådana andliga och omtalade män som D L Moody, A B Simpson, Charles G Finney och A J Gordon. Det har sagts om Ongman att han av Moody fick lära sig inse betydelsen av väckelsearbetet bland de oomvända massorna, av Gordon vikten av den troendes helgelse och av Simpson hednamission.
På våren 1889 gjorde John Ongman tillsammans med sin familj en resa till Sverige efter tjugo års vistelse i USA. Han besökte då Jämtland, Stockholm och Örebro. I Örebro kallade man honom till pastor i Betel, men först efter en andra kallelse svarade han ja. I oktober lämnade han USA för att påbörja sin fyrtio år långa tjänst i Örebro.
Det andliga läget i Sverige var vid denna tid inte så bra, och John Ongman kunde göra jämförelser mellan nuläget och väckelsen under sin ungdomstid. Så länge det hade varit väckelse, förnyades det andliga livet ständigt. Församlingar fick ständigt nya medlemmar, nyomvända, som levde i den första kärlekens innerlighet. Men när väckelsen inte pågick som förut sjönk det andliga livet, eftersom det inte hade hållit jämna steg med den hastiga yttre tillväxten.
Förkunnelsen hade för det mesta rört sig om pånyttfödelse, dop och de yttre kännetecknen på den nytestamentliga församlingen. Men andra viktiga delar av det kristna livet, såsom helgelse, andeuppfyllelse, troslivet och Jesu återkomst, hade inte uppmärksammats.
Bönelivet i församlingarna var också på många platser svagt. För att få pengar till församlingarnas utgifter anordnades basarer, kaffefester, auktioner och konserter med inträdesavgifter. Men samtidigt fanns det en djup längtan efter andlig förnyelse och kraft.
Ett resultat av detta uppvaknande på 1880-talet var Helgelseförbundets tillkomst. Detta namn markerade dess inställning till dåtidens andliga liv.
När John Ongman kom till Örebro mottogs hans förkunnelse med glädje av hungrande och längtande människor. De fick vägledning för sitt liv och näring för sin tro. När de troende väcktes resulterade det också i de ofrälstas omvändelse. I Betel i Örebro fylldes möteslokalen till sista plats och det blev en kraftig väckelse, och i hemmen bildades det bönegrupper.