Den klassiska bibeltron innebär att hela Skriften är ”gudsutandad”, att den är helig, sann och evig och att Ordet och orden kommer från Guds mun, som Jesus säger.

Detta var den tro som Jesus och apostlarna hade, detta är den gemensamma tro som den annars oeniga kristna kyrkan har haft under sina första 1 700–1 800 år.

Hebreerbrevet 4:12 visar på kraften i Guds Ord: det är levande, kraftfullt, det tränger igenom. Det visar också på dess analytiska förmåga – att avslöja våra innersta tankar och motiv. Det är på grund av dessa egenskaper som Guds Ord kan fostra och förvandla. 

Guds Ord är utandat av Gud och är därför verksamt, kraftfullt – det fungerar. Vi är födda på nytt genom Ordet; han sände sitt ord och botade dem; Ordet formar gudsmänniskan till Jesu avbild.

Inget ord av någon tänkare eller kyrkofader eller någon profet kan jämföras med Guds Ord, som det står skrivet i Bibeln. Denna tro har genomsyrat kyrkohistoriens väckelsetider och väckelsefolk.

Bibelkritiken är den rakt motsatta till bibeltron. Kort kan man sammanfatta de olika synerna så att de står för två olika verklighetsuppfattningar eller världsbilder.

En där Gud är levande och verksam och griper in i historien och i våra liv, där Jesus är frälsaren som dog för oss på korset.

Den andra där Gud antingen har skapat, men inte längre ingriper i historien (eller att Gud inte finns) och där varken synd, dom eller ett frälsande offer på Golgata behövs, och mer betonar kristendomens etiska budskap. 

Men det finns också en tredje väg som kanske är ett försök till mellanväg: ”Den gyllene medelvägen – finns den?” heter kapitlet i min bok: Det står skrivet.

Jag presenterar där två försök: svensk bibelvetenskap vid de statliga universiteten, som jämfört med till exempel tysk forskningstradition är moderat, ofta bedriven av lutherska präster eller romersk-katolska lekmän som inte vill gå för långt i sin bibelkritik utan hålla fast vid trosbekännelsernas sanningar.

Bland dessa kan vi de senaste hundra åren bara nämna några få som varit riktiga liberalteologer, det vill säga förnekat att Jesus är Guds Son, född av jungfru Maria och en vanlig människa.

Den största delen av detta avsnitt har jag ägnat åt evangelikala eller frikyrkliga försök till mellanväg, med fokus på den mycket inflytelserike bibelvetaren George Eldon Ladd (1911–1982).

Ladd var på sina punkter genial, till exempel har han beskrivit Guds rike och vårt eskatologiska hopp som ”redan nu och ännu inte”. Formuleringen har blivit klassisk.

Men samtidigt är jag kritisk till Ladds försök till medelväg. Han ville ”rädda” den evangelikala kristendomen genom en kompromissväg. Han och hans kollegor vid Fuller Theological Seminary ville medvetet försöka flytta bort evangelikalismen från fundamentalismens ”militans” (stridbarhet) och få ett ökat erkännande från de stora evangeliska samfunden.

En ny vetenskap, en ny öppenhet och en ny anda av ”inkludering” skulle förverkligas genom rörelsen. Ladd gjorde detta genom att försöka förena den historisk-kritiska metoden med att hålla fast vid en frälsningshistorisk tro.

Ladd var tydligt kristen. Det jag menar är att hans historisk-kritiska variant håller fast vid trons grund, vilket är bra, men håller inte fast vid att man kan lita på Ordet och jesusorden.

Det gäller till exempel Johannesevangeliet, där han menar att evangelisten blandar Jesu ord med sina egna. Men vad sade då Jesus egentligen? Och var slutar Jesus och börjar Johannes?

Ladds efterföljare har ofta gått längre än han i sin kritik. De är fromma bibelvetenskapsmän men jag anser att de underskattar risken och konsekvensen med att ifrågasätta att det var Paulus själv som skrivit sina brev och andra historiska grundvalar, främst på Gamla testamentets område.

Det blir en lagom linje som jag menar ser fin ut men som är ohållbar om man vill hålla fast vid en klassisk bibeltro – att varje del av skriften är utandad av Guds Ande.

I Sverige har den främst företrätts av bokförlaget Libris samt teologer inom EFK och Equmeniakyrkan. Och vissa av dem går längre och ifrågasätter Jesu försoningsdöd på korset.

”Evangelical light” eller ”Lagom bibeltro” blir ett sluttande plan där kraften i evangeliet försvinner.