Kristen enhet är både ett faktum och samtidigt något som växer fram. Å ena sidan finns det bara en enda odelbar Kristi kropp, å andra sidan kan denna enhet enbart bli synliggjord genom gemenskapen mellan troende, främst på det lokala planet.
Vår tid är starkt präglad av individualism och i ljuset av det är det viktigt att inte ensidigt betona den individuella sidan av det kristna livet. Sant är att bara en individuell omvändelse och tro leder till en ny identitet som Guds barn.
Lika sant är att det bara finns en medlare mellan oss och Gud, Jesus Kristus. Genom honom har varje troende direkt tillträde till Gud utan några mellanhänder. Det är också sant att varje person ensam bär ansvaret för sitt liv inför Gud, ett ansvar som aldrig överlåts till någon annan.
Men med det sagt så är det kristna livet samtidigt i lika hög grad ett kollektivt liv. Församlingen är Kristi kropp där Kristus är huvudet och alla troende delaktiga som lemmar i samma kropp. Detta framställs inte som en metafor, utan som en realitet.
Denna tanke syns också tydligt i nattvarden. ”Eftersom brödet är ett, är vi som är många en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd” (1 Kor 10:17). En troende kan helt enkelt inte separeras från kroppen och ändå fortsatt ha ett liv med Gud. Människokroppen pekar på samma förhållande. Inget organ eller del av kroppen är gjord för ett självständigt liv utanför kroppen.
I det nuvarande lever alla människor i en kropp som blivit till enligt den första (fallna) skapelsens ordning (”köttet”). Vårt biologiska ursprung ger en viss etnisk identitet och medborgarskapet en nationell tillhörighet.
Utöver det har vi olika världsbilder, bildning, sociala roller, kulturella präglingar och liknande. Om vi till detta också inser att vi av naturen är egocentriska och egoistiska, så ger allt sammantaget en bild av varför det inte alltid är så lätt att komma överens.
Så länge vi lever i denna fallna kropp så finns alla dessa gränser och barriärer även mellan troende, först vid uppståndelsen kommer de att upphöra. I ljuset av detta blir det därför en stor utmaning att leva ut livet i enhet med Kristus och varandra.
Det är enbart möjligt för den som låter korset utföra sitt verk med den inneboende fallna naturen. Men om samhörigheten i Guds rike och identifikationen med Kristi kropp kommer till äkta uttryck så kan församlingen vara en plats där mänskliga barriärer blir sekundära, där kärleken till Kristus och varandra går utöver och överbryggar våra olikheter.
Under församlingens första tid var enheten uppenbarligen mycket viktig. De var ”ett hjärta och en själ” med varandra. En sanning som ledde till ett osjälviskt utgivande där ingen kallade något för sitt och att de tillsammans såg till varandras behov.
Snart nog blev tyvärr även den andra verkligheten märkbar, de grekisktalande judarna började klaga på de infödda. Men det förtar ändå inte det makalösa i det som skedde när församlingen växte fram.
Ordet för gemenskap, ”koinonia”, betyder ”äga delaktighet” eller ”att ha gemensamt”. Sann gemenskap är att dela liv med varandra på ett praktiskt och inkluderande sätt utifrån förståelsen av att vi oupplösligt hör ihop.
Gemenskap i denna dimension går djupare än att enbart fylla sociala och praktiska behov. De troendes gemenskap är en existentiell fråga. Den utgör något av den treenige Gudens avbild och är en väsentlig del av församlingens essens.
Hur långt bort befinner vi oss från att vara ”ett hjärta och en själ” i dag? Hur viktigt är egentligen ”de heligas samfund” så som vi bekänner i Apostolicum?
Någon sade; vill du veta vad som verkligen är viktigt för dig så kolla den senaste månadens bokningar i kalendern. Inte våra ord utan våra handlingar visar vad vi faktiskt prioriterar.
I nuläget har många församlingar smågrupper, men de behandlas ofta som en verksamhetsgren bland alla andra. Men tänk om den lilla församlingen som möts i ett hem eller på en arbetsplats behöver upp-prioriteras till att ha samma vikt och uppmärksamhet som mötet i den större församlingen?
Herdeansvaret är mer realistiskt om det omfattar en mindre grupp. På Jesu tid levde rabbinerna i hushållsgemenskaper med sina lärjungar, ett mönster som också Jesus följde. Lärjungeträningen fungerar som bäst i en nära relation.
I förlängningen av detta tror jag att vi står inför en reformation av frikyrkan där vår bas blir relationsorienterad snarare än verksamhetsorienterad. Om vi vågar ta bort skygglapparna så ser vi att den typiska verksamhetsförsamlingen generellt sett inte är framgångsrik.
Vi når inte fram till genombrotten där församlingarna multipliceras. Snarare än att vinna mark så förlorar vi tyvärr för många av dem som växer upp i våra församlingar. I ljuset av detta så kan det inte längre bara vara ”business as usual”.
Medvetenheten om att vi alla är lemmar i samma kropp måste på ett nytt och radikalt sätt få prägla hur vi förhåller oss till varandra. I vårt land har vi tyvärr en lång historia av förkastande och ifrågasättande eller ren likgiltighet inför det som sker i ”andras läger”.
Detta har förmodligen mer än en gång brutit udden av det Gud velat göra med sitt folk. Tystnadskultur, utfrysningar, varningar för än den ene än den andre predikanten. Allt sådant bedrövar den helige Ande och jag misstänker att det oftast är rätt simpla motiv som ligger bakom.
I 1 Kor 12 säger Paulus att de lemmar vi anser vara svagast är som mest nödvändiga, de vi anser mindre hedervärda ska kläs med mer heder, de vi blygs för ska skylas med större anständighet. Allt för att det inte ska uppstå splittring i kroppen.
I ljuset av detta är det intressant att fråga sig själv; vilka ser jag som svaga, vilka betraktar jag som mindre hedervärda, vilka blygs jag för i Kristi kropp?
Vår reaktion har ofta varit att ta avstånd, en sorts ”jag känner inte den mannen”-attityd, eller att helt enkelt vilja amputera bort de lemmar vi ser ner på. Detta är ett område där Gud förväntar omvändelse i vår tid, inte minst ledare emellan!