Många bibelläsare har fascinerats av skildringen i Apostlagärningarnas inledande kapitel. Inte minst beskrivningen av de troendes osjälviska omsorg om varandra griper lätt tag i en. Kan en sådan enhet förverkligas i dag?

Säkert, men inte utan radikala förändringar. Jag tror Herren utmanar oss alla att våga ta nya steg till att mötas hjärta till hjärta med dem som lever nära oss, inte minst ledare emellan.

Vi blir så lätt låsta vid rollen av att representera ”vårt” samfund eller rörelse, att det oftast stannar vid just en representativ ekumenik. Så låt oss på nytt utmanas av det liv Apostlagärningarna skildrar som en möjlighet också för vår tid.

Djupast sett utgår allt tal om kristen enhet från Guds eget väsen. Vi tror på en Gud som är både en och ett. Gud är en, därför finns det bara en enda odelbar gudomlig natur. Men Gud är också tre personer som är ett.

Ett sätt att sammanfatta Guds kärlek är ”ett osjälviskt utgivande som syftar till det som är gott”. Om Gud av evighet enbart varit en enda person så fanns det före skapelsen inte något annat objekt för kärleken än honom själv.

Därmed skulle den yttersta definitionen av kärlek vara egenkärlek och det är inte så som Guds kärlek beskrivs i Bibeln.

I Johannes 17:24 vittnar Jesus om den kärlek han tog emot från fadern innan världens grund var lagd. Guds eviga och fullkomliga kärlek är därför direkt kopplad till Guds fullkomliga enhet.

Vi lyfter ofta fram Guds önskan om en relation med oss som den yttersta orsaken för vår existens, men ser inte alltid att vår egen enhet med Gud är en förutsättning för denna relation. ” Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss.” (1 Mos 1:26).

Människan skapades av en enhet till att existera i enhet. Vid skapelsen fanns hos Gud tanken att kunna inkludera människan i sin egen enhet, en tanke som är både oerhörd och hisnande.

Genom inkarnationen blev Guds son en människa, han är Gud och människa i en och samma person. Genom honom har vi försonats med Gud för att i den nya skapelsen kunna förenas med honom.

Vi blir ett med Sonen på ett sätt som avbildar hur Sonen är i Fadern och Fadern i Sonen. Jesu ofta citerade bön i Johannes 17 uttrycker inget mindre än just detta; att vi ska vara ett liksom han och Fadern är ett.

En enhet som förutsätter en förening på djupast möjliga plan. Alltså handlar enhet djupast sett inte om gemensamma aktioner eller liknande, utan är något existentiellt, en nödvändighet för livet självt.

Guds syfte att förena avspeglas i skapelseordningen. Människan blev till i form av man och kvinna. Lika men ändå olika, skapade för att kunna förenas till en enhet enligt Guds avbild. Ändå skapades de inte förenade, för bestående kärlek måste bygga på ett eget val och egen överlåtelse.

Så Gud introducerade äktenskapet som formen för människans val att kunna förenas till en enhet. En enhet som också var förutsättningen för att nytt liv skulle bli till.

Äktenskapet beskrivs enklast i tre steg; en prioritering av varandra framför andra relationer, en överlåtelse att fortsatt hålla sig till varandra och en förening till en kropp, ett kött.

I Matteus 19 utökar Jesus detta med två sanningar; först ”så är de inte längre två utan ett kött” och sedan ”vad Gud har fogat samman ska människan inte skilja åt”.

Så Gud ser de sammanvigda främst som en enhet, inte två individer. Sedan gör Jesus det tydligt att det faktiskt inte är makarnas val av varandra som i sig skapar denna enhet utan Guds eget handlande i förbundet.

Bevarad enhet är förutsättningen för en fördjupad och bestående kärlek mellan makarna. Bryts enheten påverkar det också kärleken. Därför var Jesu förmaning inte ”ni ska inte sluta älska varandra” utan, fritt översatt, ”ni ska inte bryta den enhet Gud skapat mellan er”.

I Efesierbrevet lyfter Paulus fram den tydliga parallellen mellan äktenskapet och församlingens förening med Kristus. Såsom man och kvinna förenas till ”en kropp” genom äktenskapet, så blir församlingen ”Kristi kropp” genom det nya förbundet i Kristus.

I begynnelsen skapades inte människorna förenade med Kristus, lika lite som de skapades ”redan gifta”. Ändå fanns möjligheten att förenas med Herren i form av Livets träd. Tragiken i syndafallet är inte enbart att de (vi) valde sin egen väg och sin egen upphöjelse, utan att de (vi) samtidigt också valde bort föreningen med Kristus.

Vägen till Livets träd stängdes eftersom de inte kunde ha sig själva i centrum och samtidigt vara förenade med Kristus, det ena uteslöt det andra.

Därför dog Jesus på ett stiliserat träd för att genom försoningen åter öppna vägen till Livets träd och så ge oss möjligheten att kunna förenas med honom. Genom evangelium kan vi nu välja livet i honom, men då måste vi också välja bort det andra alternativet; att gå vår egen väg och vara vår egen herre (2 Kor 5:15).

I Efesierbrevets fjärde kapitel beskrivs enhet både som ett faktum och samtidigt något vi ska växa och nå fram till. Församlingen är en kropp som innebos av en Ande. Därför äger kroppen Andens enhet och den enheten uppmanas vi att bevara.

Var och en som är född på nytt tillhör denna enda kropp, en kropp som är en och alltid kommer vara en, då den är odelbar. Antingen så tillhör vi denna kropp eller så gör vi det inte.

Genom honom som är både Gud och människa har vi blivit delaktiga i den enhet som funnits före all tid mellan Fadern, Sonen och Anden. Genom detta har Herren förberett oss till att kunna leva i en evig relation med honom och med varandra.