Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar.
Hebreerbrevet 10:24

Världen idag

Östra Europas onådda och bortglömda folk

Många undrar varför det fortfarande finns etniska grupper, som kan räknas som onådda? Det har ju gått nästan 2 000 år sedan Jesus gav lärjungarna uppdraget att gå ut och förkunna evangeliet för alla folk (ta ethne enligt Bibelns grundtext). Generellt kan man konstatera att de onådda folken i regel tillhör minoritetsgrupper i sina respektive länder, skriver Rauli Lehtonen.

Tro och liv-serie · Publicerad 00:00, 24 maj 2018

Enligt studien om Minoritets­rättigheter i Europa uppgår vår världsdels urinvånare till sammanlagt 87 distinkta folkgrupper. 33 av dessa formar en majoritetsbefolkning i minst en suverän stat. Resterande 54 utgör etniska minoritetsfolk. Av dessa finns en hög koncentration av onådda folkgrupper i Volgaområdet, Kaukasien och på Balkan.

Antalet nationella minoriteter beräknas till 105 miljoner människor, eller 14 procent av Europas befolkning på 770 miljoner invånare. Detta är intressant för de evangeliskt kristna, som tror på Jesu ord om att ”budskapet om riket ska förkunnas i hela världen och bli till ett vittnesbörd för alla folk”, Matt. 24:14. Flera av minoriteterna i vår världsdel saknar nämligen fortfarande Bibeln på sitt modersmål och har ännu inga nationella, livskraftiga församlingar, vilket gör att de kan ses som onådda för evangelium!

Den nominella kristendomen försvårar i dag en noggrann analys över den levande tron på Jesus Kristus i Europa. Enligt Operation World är vår del av världen dock den minst evangeliska på vår planet. 2010 var 17,2 procent av Afrikas befolkning evangelikaler, 3,5 av Asiens befolkning, 16,7 i Sydamerika, 17,8 i Australien och hela 26,8 procent av Nordamerikas invånarantal. Motsvarande siffra för Europa är mindre än 2,5 procent.

Många undrar varför det fortfarande finns etniska grupper, som kan räknas som onådda? Det har ju gått nästan 2 000 år sedan Jesus gav lärjungarna uppdraget att gå ut och förkunna evangeliet för allafolk (ta ethne enligt Bibelns grundtext). Generellt kan man konstatera att de onådda folken i regel tillhör minoritetsgrupper i sina respektive länder. Ofta ligger de så lågt på den sociala stegen, att inte ens kyrkor funnit det tillräckligt intressant att anpassa sin mission till de onåddas kultur och språk. Däremot har man försökt integrera dem med majoritetens seder och bruk, även vad gudstjänstformer beträffar.

Längs med Volgafloden i Ryssland finns ett pärlband av bortglömda etniska grupper, som i dag tillhör Europas minst evangeliserade folk. På 1930-talet när kommunismens ideologiska kamp kulminerade, arkebuserades en stor del av den intellektuella eliten för de finsk-ugriska och turkbesläktade folken i området. De som lyckades undgå det värsta, deporterades till Sibirien eller Europas arktiska områden.*

De kvarvarande som ertappades med att använda sitt modersmål på skolor, arbetsplatser eller i hemmen, kunde bötfällas och i vissa fall tvingas lämna sitt hemland. Detta omöjliggjorde i princip allt aktivt missionsarbete bland basjkirer, komer, marier, mordviner, tatarer och tjuvasjer för decennier framåt. Dessa folk utgörs idag av cirka 15 miljoner människor med färre än 3 000 registrerade medlemmar i de evangeliska kyrkorna.

De senaste åren, när patriotismen varit på frammarsch, har flera församlingar till och med förbjudit minoriteterna att ordna gudstjänster på sitt modersmål. Det finns även exempel på, då man försökt ”driva ut nationalismens ande” ur dem som inte varit villiga att anpassa sig till de nya patriotiska strömningarna i kyrkorna. Detta har på ett dramatiskt sätt försvårat arbetet bland de onådda folkgrupperna.

I Europa finns i dag över 300 miljoner människor som talar slaviska språk. Detta påverkar gudstjänstformerna i integrerade församlingar, så att det blir allt mindre utrymme för de traditioner, som är kännetecknande för de finsk-ugriska och turkbesläktade folken. Ortodoxins och katolicismens särställning i flera östeuropeiska länder har också haft en negativ inverkan på religionslagar. Dessa försvårar i dag missionsarbetet bland onådda folkgrupper, då majoritetskyrkorna räknar detta som proselytism av deras medlemmar.

När Nato bombade Belgrad och Novyj Sad under kriget i Serbien, tecknades en ny typ av gräns, vilken blev ett hinder för kristen mission på Balkan. Den bröt i princip ned de slavisk-ortodoxas förtroende för missionärerna från väst, som fick en kollektiv skuld i kriget 1999. Därmed led missionsarbetet det största nederlaget, då just forna Jugoslavien tillhör det andra området i Europa med hög koncentration av onådda folkgrupper. Bosnien, Montenegro och Kosovo med lite drygt sex miljoner invånare har i dag färre än 2 000 evangeliskt kristna.

Just nu pågår dock en historisk satsning, där pingstförsamlingar i Sverige, forna Jugoslavien, Ukraina och Vitryssland har inlett en gemensam ledarutbildning, där kristna från öst och väst lär av varandra. Som likvärdiga partner går man in i ett samarbete för att nå bortglömda folk på Balkan. Detta kommer säkert att skapa positiva synergieffekter. Ledare från Sverige, forna Jugoslavien kan nämligen inspireras av kristna från Ukraina och Vitryssland, där kyrkorna lever mitt i en pulserande väckelse.

 De kanske mest bortglömda missionsutmaningarna i vår världsdel finns i Kaukasiens bergsområden, där Azerbajdzjan, Armenien, Georgien och Sydrysslands autonoma republiker i dag bebos av fler än tio officiella folkgrupper, som saknar livskraftiga kyrkor. Små husförsamlingar kämpar i muslimsk omgivning för sin överlevnad i republiker som Adygien, Ingusjien, Tjetjenien och Dagestan. Men även Europas officiellt enda buddhistiska folkgrupp – kalmuckerna – finns i detta område.

1709 spelade kalmuckerna en avgörande roll för den ryska segern mot karolinerna i slaget vid Poltava. 1771 tröttnade emellertid kalmuckerna på diskrimineringen från tsarimperiet och bestämde sig för att inleda en massflykt tillbaka via Tien Shanbergen till Kina, som man såg som sitt urhem. 170 000 människor från Volgas östra strand började då sin vandring österut. De 50 000, som var kvar väster om Volga, blev hindrade av att isen gick upp just den natten som flykten skedde. Så fick de onådda ”kalmuckerna” sitt namn från det mongoliska ordet chalmag, som betyder: ”de som blev kvar”.

Det finns många fler folkgrupper i Europa som ”lämnats kvar” och glömts bort: basker, karatjajer, chanter, sorber, valloner, tabasaraner. Hinner vi nå dem innan de assimileras och lämnar oss för alltid?

* Gamla folk och nya stater, Gustavsson, Svanberg och Saarinen, sid 83-84 (1992)

Generellt kan man konstatera att de onådda folken i regel tillhör minoritetsgrupper i sina respektive länder.

Sveriges inställning liknar bosättarnas – allt eller inget

Israelkommentar Trots att Israels regering i skrivande stund, tisdag morgon den sjunde juli, ännu inte i detalj har... torsdag 9/7 00:00

Sverige behöver en kristen ”68-rörelse”

Ledare Har du känt dig frustrerad över att dina barn i skolbänken drillas i idéer och värden som strider... torsdag 9/7 00:00

Hans Sundberg – min bakgrund

John Wimber och Vineyard i Sverige (del 2/10). På Fjellstedtska skolan blev Hans andedöpt och började lära känna Andens liv. Han låter vuxendöpa... torsdag 9/7 12:00

Pandemin tär på Svenska kyrkans kassa

Svenska kyrkan. Coronapandemin slår hårt mot Svenska kyrkans intäkter från kyrkoavgifterna. Resultatet: närmare 1,6... onsdag 8/7 18:36
E-tidning
Senaste magasinen