När min kropp och mitt hjärta ger upp, är Gud mitt hjärtas klippa och min lott för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Det andliga ledarskapets fem tjänstegåvor brukar ibland illustreras som en hand. Aposteln är som tummen, den når alla andra fingrar/tjänster. Profeten är som pekfingret och visar vägen, evangelisten är som långfingret och når längst. Herden speglas i ringfingret som vittnar om omvårdnad och trohet. Läraren når likt lillfingret in i de små detaljerna. Foto: Julia Nordh

Ledarskap och Guds tjänstegåvor

I vår tid är vi alldeles för inriktade på att enbart utbilda människor till teologer och när de tagit examen avskiljs de till tjänst, konstaterar Johnny Foglander. Vi skulle behöva lägga mycket större vikt vid att finna människors kallelse och gåvor.

Serie · Publicerad 09:14, 13 mar 2018

Men åt var och en av oss gavs nåden efter den gåva Kristus mätte ut. ... Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare. De skulle utrusta de heliga till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp. (Ef 4:7,11,12)

Ledarskapsfrågor är alltid aktuella och många gånger går meningarna isär om vad som anses vara det bibliska sättet att leda församlingen. Sanningen är att Nya testamentet inte innehåller någon klar och entydig bild av hur församlingens ledarskap ska struktureras, vilket förmodligen bidrar till mångfalden av tolkningar och traditioner. Avsaknaden av exakta beskrivningar likt dem i Moselagen innebär å andra sidan en större lokal frihet vid ledarskapets utformande. Mer av ”den helige Ande och vi har beslutat” helt enkelt!

I Nya testamentets bild av den apostoliska tidens ledarskap finns uppenbarligen element som anknyter till judisk tradition och sådant som är unikt nytt. Judisk historia pekar mot en tradition av kollektivt ledarskap även om de också haft sina tydliga ledargestalter. Långt tillbaka i tiden framträdde ”äldste” som ledare för familjer och släkter. Det avsåg då helt enkelt män av ålder. När de senare bosatte sig i Kanaan så styrdes varje stad av äldste.

Synagogan växte fram som institution under och efter den stora exilen. Den leddes av ett äldsteråd, där föreståndaren hade ansvaret för mötesledning och översyn, men samtidigt inte var någon suverän ledare över de andra. I evangelierna kallas Stora rådets ledare för ”äldste” och ofta sammanfattas det judiska ledarskapet som ”översteprästerna, de skriftlärda och de äldste”. När frågan om troende hedningar skulle omskäras eller inte skulle avgöras, samlades efter denna förebild apostlarna och församlingens äldste i Jerusalem. Uppenbarelseboken talar till och med om tjugofyra äldste i himlen.

Efter denna förebild hade även de första församlingarna äldste. När Paulus grundat en ny församling insatte han äldste som ledare, trots att de då var lika nyfrälsta som alla de andra. Orden äldste (presbyteros), tillsyningsman (episkopos) och herde (poimen) används blandat om vartannat och avser ofta samma människor och därmed samma funktion (Apg 20:17, 28). Petrus och Johannes var apostlar, men kallade sig även för äldste. Äldste var med andra ord en generell beteckning, ungefär som ordet ledare. Däremot gjordes en tydlig åtskillnad mellan äldste och församlingstjänarna (diakonos), som därmed betecknade en annan funktion.

De äldste var församlingarnas operativa ledarskap, men äldste i sig var inte något ämbete som Gud instiftat. Därför kunde människor fritt eftersträva och kandidera till uppgiften. De valdes och insattes av andra ledare och lämpligheten bedömdes både utifrån personlig livsstil och deras skicklighet till att leda och undervisa. Om någon hade en tjänstegåva var den naturligtvis bättre rustad för uppdraget, men vissa verkade enbart vara styresmän (1 Tim 3:1–7; Tit 1:5–9; 1 Kor 12:28).

Det nya i Nya testamentet är alla troendes kallelse till lärjungaskap, en ”troendes tjänst” där alla kan få del av Andens kraft och utrustning, där alla är kallade att göra Jesu gärningar och att aktivt delta i uppbyggandet av församlingen.

Det medför att den tydliga gräns mellan ämbetskår och det övriga folket (lekmän, ”av folket”) som fanns i Gamla testamentet inte återfinns i Nya testamentet. Aron, och sedan hans söner i succession efter honom, utgjorde Israels avskilda prästerskap. De var exklusivt satta att hantera det heliga och ingen annan fick vidröra det. Denna tanke, att bara speciellt avskilda personer kan utföra speciella handlingar, finns det ingen motsvarighet till i Nya testamentet.

Nya testamentets tjänster har sin grund i tjänstegåvorna. De utgör verktyg som förstärker bärarens förmåga och tillför en övernaturlig dimension där Anden verkar genom sina gåvor. Det går helt enkelt inte uppnå samma frukt och resultat utan dessa gåvor.

Tjänstegåvorna har sin förebild i Gamla testamentets profeter. Likt dessa är de karismatiska tjänster som Gud själv kallar, utrustar och sänder till sitt folk. ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare ...” (1 Kor 12:18, 28).

Gåvorna ges alltså till församlingen och har sin plats där.

Tjänstegåvorna är menade att vara direkt delaktiga i församlingarnas ledning och uppbyggnad. Även om Gud kallar och ger sina gåvor till församlingen, vilar naturligtvis också ett ansvar hos oss alla att igenkänna gåvorna och sedan ge utrymme för dem. Utan ett sådant erkännande kan de inte fungera som tänkt. Andlig auktoritet ges ovanifrån, men får samtidigt alltid sin giltighet från dem man är satt att leda.

Alla fem tjänstegåvorna innebär en kallelse till förkunnartjänst. Att sedan betoningen i förkunnelsen skiljer sig åt beror på olikheterna i uppdrag och gåvor. Kallelsen utgör oftast en heltidssysselsättning även om det inte är ett måste. Förutsättningarna till det finns genom Herrens förordning att de som predikar evangeliet också ska kunna försörja sig av det (1 Kor 9:14).

De här gåvorna lyfter funktionerna till en högre nivå och de kan därför bli redskap för att leda, träna och fostra andra troende till tjänst. Alla troende kan ta nya trosinitiativ, men ingen kan det som aposteln. Alla kan profetera, uppmuntra och vägleda, men inte som profeten. Alla ska vi evangelisera, men ingen gör det på samma nivå som evangelisten. Alla kan vara fäder och mödrar och ta hand om andra, men inte som herden. Alla ska undervisa andra och dela med sig av det man fått, men ingen gör det som läraren. Det är nådegåvorna som gör skillnaden!

Den nåd Gud verkar genom dessa gåvor kan inte ersättas med varken kunskap, erfarenhet eller personliga färdigheter. Guds församling behöver det som Guds nådegåvor tillför och det är enbart högmod om vi tänker att det räcker med andra kvalifikationer.

Gång på gång betonade Paulus hur beroende han var av att Gud verkade genom honom (2 Kor 3:5, 6; Kol 1:28, 29). Gåvornas funktion utgör en underbar synergi, som han själv bäst uttryckte så här; ”jag har arbetat mer än ni alla, men inte jag själv utan Guds nåd som har varit med mig” (1 Kor 15:10).

I vår tid är vi alldeles för inriktade på att enbart utbilda människor till teologer och när de tagit examen avskiljs de till tjänst. Vi skulle behöva lägga mycket större vikt vid att finna människors kallelse och gåvor och sedan utifrån den förutsättningen hjälpa dem med utbildning och träning. Kom ihåg; man kan inte utbilda sigtill pastor, man kan bara utbilda sig som pastor! ​

Artikeln har tidigare publicerats februari 2015

Motsatte sig dotterns könsbyte – förlorade vårdnaden

Könsdysfori. Ett finskt föräldrapar förlorade vårdnaden om sin minderåriga dotter då de inte ville att hon skulle påbörja hormonbehandling för att ”byta kön”. Det... torsdag 12/12 06:00

Väljarna är trötta på det politiskt korrekta

Ledare År 1994 publicerade den tidigare folkpartiledaren Per Ahlmark boken Vänstern och tyranniet: Det galna kvartseklet. Det var en svidande uppgörelse med... torsdag 12/12 00:00

Mässan gav alternativ Israelbild: ”Så mycket bättre”

Arbetsliv Israel. När företagarmässan Arise Summit hölls för andra gången var det med över sexhundra deltagare från drygt fyrtio länder. – Många från alla jordens hörn... onsdag 11/12 16:59

Solen gick ner för sista gången

Vardag I går, tisdag, gick solen upp över Kiruna för sista gången. I år. Nu råder polarnatt fram tills efter nyår. onsdag 11/12 11:00

Människan – en avbild av Gud?

Mot väggen Gud skapade människan till sin avbild. Men är det verkligen rätt att beskriva människan efter syndafallet som Guds avbild? Både Jesus och Paulus...

Varför husförsamlingar?

Serie Husförsamlingar (del 1/3). Beteckningen ”församlingen i hans hus” i Apostlagärningarna visar att denna lilla enhet är församlingen i apostolisk tid. Husförsamlingen är...

I ljuset av evigheten

Bönekrönika Böneskolan I undervisningen om andlig mognad har vi tidigare berört vikten av att ha en sund självdistans till sin egen person och betydelse. Som Guds barn är...

Advent och jul handlar om precis detta att Guds rike vill vara nära dig genom Jesus Kristus.

Inför söndag Mark 1:14–15 Advent är ju ändå en bra tid på året. Vi har lämnat november bakom oss, det tänds stjärnor, ljusstakar och ljusslingor i våra hus och...