De svenska soldathemmens historia tog sin början i Stockholm, medan Sverige var ett av Europas fattigaste länder, och stora delar av befolkningen – inklusive soldater – levde i misär.
År 1876 började makarna Carl August och Nathalie Andersson-Meijerhelm samla soldater på lördagskvällarna i en gammal kroglokal belägen i huvudstadens fattigkvarter. Där erbjöds en alternativ sysselsättning till supandet, som var ett stort problem i hela samhället.
Soldatmissionen utgick från den kristna omvändelsetanken för att spridas, som det hette, ”till Kronans män till tro och livsgemenskap med Gud”.
I dag finns det totalt 23 soldathem i Sverige. Ett av dem är soldathemmet Grenadjären, som startades 1897.
Vi befinner oss i Småland, i den pittoreska staden Eksjö, vars militärtraditioner går tillbaka ända till slutet av 1400-talet. Alltsedan 1928 är Göta ingenjörregemente, Ing 2, förlagt hit. Men redan innan dess fanns alltså Grenadjären här.
Kocken Björn Skoog, som är en av tio anställda, har jobbat här i drygt fyra år. Han delar på en husmorstjänst tillsammans med kollegan Maria Albrigtsen och fungerar dessutom lite som vaktmästare.
– Jag trivs fantastiskt bra. Jag ansvarar för matutbudet, fixar recept och kommer med nya idéer – kanske lite för många ibland, tillägger han och skrattar.
På Grenadjären erbjuds rekryter, soldater, anhöriga och civila ”fika till bra priser i trevlig miljö”, försäkrar hemsidan. På kvällstid är soldathemmet avsett för de värnpliktiga, med tanken att det ska fungera som ett andra hem.
Och den ursprungliga visionen gäller än.
– Visst är vi ett kafé och ett andningshål. Men vi vill också vara ambassadörer för himmelriket – det är fortfarande kärnan i verksamheten, säger Björn.
På onsdagskvällar hålls andakter, dit rekryter såväl som civila är välkomna att delta. Och på ett bord vid entrén ligger alltid ett antal gratisexemplar av ”Soldatbibeln” framme.
– Jag får fylla på ungefär varannan vecka. Vi gissar att det är fler än bara ”de grönklädda” som tar med sig en Bibel hem.
I år firade Grenadjären 125-årsjubileum – med trerätters middag och underhållning – och Björn visar upp foton från förra sekelskiftet som han inför firandet hade satt upp på väggarna, efter en hel del grävande i kartonger i källaren.
Både Björn och föreståndare Catharina Gunnarsson (som för tillfället är sjukskriven) insåg att det finns ett värde i att digitalisera historien för att göra den lättillgänglig för framtiden.
Och Grenadjärens framtid ser, enligt Björn, ljus ut.
Just nu håller delar av byggnaden på att renoveras för att kunna ta emot fler. Dessutom hyrs lokalerna ibland ut till allmänheten, för bland annat årsmöten.
Jag undrar om soldaterna ger någon respons på verksamheten, och Björn säger att de ”kanske är lite tystlåtna” men att de, i synnerhet när det är dags att mucka, uttrycker sin uppskattning.
– Då är de till och med lite nostalgiska och köper med sig chokladbollar, som är vår storsäljare, säger han leende.
I Eksjö finns också militärpastorn – tillika en av Grenadjärens styrelsemedlemmar – Igge Alenius. Han berättar bland annat om aktiviteten ”Familjekul för anställda på Eksjö garnison”, som han har tagit initiativ till. Den går i soldathemmets regi och vänder sig till garnisonens personal och anhöriga.
Bakgrunden till satsningen var att en anhörig till en av de anställda uttryckte en önskan om att få knyta kontakt med andra som befann sig i samma omständighet.
– Vi har exempelvis hyrt Sävsjö badhus några gånger efter stängningstid. Aktiviteterna är främst för barnens skull, lite grann för att de ska få lära känna andra barn i samma situation.
För att mer ingående förklara behovet av stöd till anhöriga till personal vid Eksjö garnison berättar Igge om en omfattande utvärdering av de svenska förbandens insatser i Afghanistan, som gjordes för en tid sedan. Det visade sig att ammunitions- och minröjningssoldaterna – varav de flesta finns i Eksjö – reste ner nästan vartannat eller var tredje år.
Detta till skillnad från andra förband, som reste ner mer sällan och dessutom hade möjlighet att rotera personal, eftersom det fanns fler att ta av.
Å andra sidan är Eksjö en försvarsvänlig stad, där alla känner någon som arbetar inom Försvarsmakten. Där är det inte konstigt för omgivningen om en förälder är borta ett halvår eller år, till skillnad från om man som anhörig bor i en närliggande stad. I till exempel Tranås eller Nässjö sticker det ut mer om en förälder är borta såpass länge.
Själv kommer Igge från Halmstad. Efter fullgjord värnplikt läste han till officer och arbetade som det i fyra år. Därefter blev det prästutbildning i Uppsala, där han även träffade sin blivande fru. Sin första prästtjänst fick han i Hälsingland.
– Sedan blev den här tjänsten ledig – präst i Svenska kyrkan i Eksjö, men även garnisonspräst på Eksjö garnison.
Enligt Igge finns det inte många dylika tjänster i landet. Dessutom är det ovanligt att som militärpastor ha en officersbakgrund, även om man helst bör ha någon typ av militär bakgrund.
– Jag vet därmed ganska väl vad soldaterna går igenom, säger Igge, som själv har tjänstgjort i både Afghanistan och Mali.
En viktig del av arbetet består i att finnas till hands i händelse av kris, allvarlig olycka eller dödsfall – såväl i Sverige som utomlands. Han betonar att man för att göra ett bra jobb i sådana situationer behöver känna dem som man ska hjälpa.
– Därför avsätts mycket tid till att vara på plats på förbandet, gå runt och småprata eller samtala vid kaffet. Det är vanligare att någon dröjer sig kvar efter kaffet än att specifikt fråga efter att få samtala med en präst, säger han.
Även de värnpliktiga soldaterna behöver stöd. Ibland handlar det om tro, men även relationer.
– Dagens unga är inte vana vid att ha människor inpå sig dygnet runt. Så det har blivit en del samtal om det, säger Igge.
I soldaternas utbildning ingår att reflektera kring döden – både över risken att du själv eller de kamrater du lärt känna dör, och att i händelse av krig behöva döda en annan människa.
Igge menar att behovet av en militärpastor är stort. Han berättar att en officer vid ett tillfälle berättade för Igge hur han vid sin första insats tyckte att det nog fanns större behov av en extra kulspruteskytt än en präst.
– Men efter att ha gjort en insats, med allt vad det innebär, ändrade han sig. Nu vill han, främst för sina kollegors skull, inte åka på en enda insats utan att en präst finns med.
Igge upplever en öppen attityd när det gäller bön och välsignelse vid korumet, det vill säga fältandakten. Det är inte heller några konstigheter att fråga om någon vill ha förbön i ett enskilt samtal.
– Jag anser att vår religionsfrihetslag är en frihet till religion, inte en frihet från religion. Och soldaterna vet att den här verksamheten bygger på det, säger han.