Till vardags arbetar han som biträdande generalsekreterare på Svenska evangeliska alliansen (Sea) men syns och hörs också allt oftare i samhällsdebatten genom medverkan på till exempel Svenska Dagbladets ledarsida, i tidskriften Kvartal, tankesmedjan Timbro och tv-kanalen Axess.
Jacob Rudenstrand har kommit att engagera sig i religionsfrihetsfrågor under flera år, och hans bok i just detta ämne – Den första rättigheten: Frihet till religion, frihet från religion – har rönt stor uppmärksamhet sedan den gavs ut 2022.
”Vad som främst fastnar i minnet är den besynnerliga religionsblindhet som har etablerat sig som övergripande tankemönster i vårt sekulariserade samhälle. Här har Rudenstrand en viktig poäng.” Så beskrev historieprofessorn Dick Harrison boken i sin recension i SvD.
– Syftet med min bok är att visa på religionsfrihetens betydelse för demokratin, säger Jacob när vi möts på en lunchrestaurang i Stockholm.
Mellan tuggorna berättar han om responsen han fått i sekulära miljöer.
– Många kristna har en förförståelse om religionsfrihetens betydelse och historia, inte minst inom frikyrkorna. Men bland icke-troende är det många som säger när religionsförtryck kommer på tal: ”Är det så här det är?” berättar han.
I sin bok går Jacob igenom hur den svenska synen på religionsfrihet formats och ger en lång rad exempel på hur het skärningspunkten mellan tro, politik och sekularism har kommit att bli i Sverige de senaste decennierna.
– Det finns ett vanligt missförstånd om vad religionsfrihet innebär. Många sekulariserade svenskar tror att religionsfrihet betyder att inte behöva höra religiösa budskap i offentligheten, eller bli utsatt för det de kallar ”religiös propaganda”. En del lagstiftare går så långt som att vilja förbjuda yttringar på grund av att de ogillar det teologiska innehållet.
– Men tittar man på formuleringar i till exempel Europakonventionen och FN:s deklaration för mänskliga rättigheter så innebär religionsfrihet rätt att uttrycka sin tro, rätt att kommunicera sin tro, att byta tro och att kritisera andras tro.
Redan boktiteln provocerar säkerligen en och annan. För många är yttrandefrihet, mötesfrihet eller rätten att demonstrera de ”första” rättigheterna. Det finns till och med seriösa debattörer i dag som tycker att religionsfriheten kan avskaffas, att den täcks upp av de andra rättigheterna.
– Då har man missat att religionsfriheten, samvetsfriheten och tankefriheten i internationella deklarationer kommer före andra friheter. Våra opinionsfriheter – att få samlas och yttra oss – förutsätter djupa metafysiska övertygelser om vad som är sant. Och det är inte bara religiösas friheter, utan allas, påpekar Jacob.
– Om man frågar människor runt om i världen vad som betyder mest i deras liv så kommer många svara att det är deras relation till Gud eller det de tillber. Och vad är det flest människor förföljs för? Jo, sin tro. Vi ser hur dessa övertygelser, men också kritik mot religion, förtrycks och begränsas runt om i världen.
Många i västvärlden inser inte självmotsägelsen, menar Jacob, i att å ena sidan se religionsfrihet som något som förpassar tro till den privata sfären, och å andra sidan hävda att den sekulära övertygelsen ska ha fritt tillträde till offentligheten och ska agera norm.
Den där ”blinda fläcken” gällande religionsfrihet som Dick Harrison nämnde syns på många olika arenor.
Ett talande exempel i boken är när det för några år sedan kom rapporter om att kristna förföljdes på svenska asylboenden. År 2016 ställdes en fråga i riksdagen till dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) om hur regeringen skulle agera för att skydda kristna. Hon svarade att en särskild handlingsplan höll på att utarbetas.
När Rudenstrand något år senare kontaktade Kulturdepartementet för att efterlysa planen som skulle skydda kristna flyktingar fick han tillbaka en nationell plan för att motverka rasism.
”Konkreta förslag gällande utsatta kristna flyktingar inte bara saknades. De nämndes inte på någon av rapportens 44 sidor”, skriver han i boken.
”Aggressiv sekularism” är ett begrepp som religionsfrihetsforskare har börjat använda på senare år för att beskriva drivkraften bakom inskränkningen av religionsfrihet i västvärlden.
– Ett uttryck för det är när man vill förbjuda alla konfessionella friskolor på grund av ett begränsat antal skolors problematiska agerande, säger Jacob.
– Ett annat exempel är när så kallade progressiva ideal, till exempel synen på samkönade äktenskap, ska forceras in i trossamfund i stället för att låta samfunden själva avgöra vad som är en korrekt teologisk uppfattning. Plötsligt ska politiker och myndigheter försöka tvinga samfunden att anta ett visst synsätt.
Enligt Jacob har man från politiskt håll börjat föra resonemang om att den som har en traditionell religiös uppfattning ligger utanför det som kallas för ”demokratiska värderingar”.
– Lika problematiskt som det är att samfund skulle försöka tvinga människor att ha en viss tro eller teologi, lika problematiskt är det när staten försöker tvinga troende att ha en viss tolkning av sin religion.
Bibeln har något viktigt att säga om samhällets uppbyggnad, och då inte minst individens relation till överheten, framhåller Jacob. Staten har inte, och ska inte ha, all makt över individen. Staten är underställd en annan överhet, menar han, och tar som exempel profeten Natan, som i Bibeln konfronterar kung David angående dennes äktenskapsbrott med Batseba och hur David har låtit döda hennes make.
– Det är revolutionerande. Vilken annan kung som helst i Mellanöstern vid den här tiden hade avrättat Natan. Men i det här samhället finns en tanke att kungen är underställd både Gud och lagen. Då kan också undersåtar – såsom profeter – konfrontera kungen.
– Det är samma tanke som när Jesus säger: Ge till kejsaren det som tillhör kejsaren och till Gud det som tillhör Gud. Vi som människor ska kunna vara fria att visa vår yttersta lojalitet till Gud eller vår grundläggande övertygelse, fortsätter Jacob.
När man från politisk håll talar om de demokratiska värderingar som samfunden ska rätta sig efter framställs dessa som självklara och normerande. Men ideal förändras med tiden, påpekar Jacob.
”Hur fastställer man på ett principiellt plan vilka värderingar som är tidlösa?” skriver han i boken, och påminner om debatter från bara några decennier sedan.
Han nämner den svenska pingströrelsens kritik i början av 1980-talet mot att den så kallade incestparagrafen skulle avskaffas och att sexuellt umgänge i nära familjerelationer skulle legaliseras. Eller den tjugo år gamla debatten om innehav av barnpornografi. Då menade bland andra justitiekanslern att det kunde vara försvarbart att visa barnpornografi i vissa sammanhang.
”Vid båda dessa tillfällen protesterade kristna mot de politiskt dominerande värderingarna. Knappt trettio år senare står samfunden och staten på samma sida i just dessa frågor, men nu finns andra konfliktytor”, skriver Jacob.
Restaurangen vi sitter på tunnas ut på besökare när klockan passerar 13. Vi fyller på våra tallrikar i lunchbuffén och pratar vidare.
Jacob tar upp det som kan beskrivas som den andra sidan av religionsfrihetsdebatten. Den som danske Rasmus Paludan tvingat upp på agendan genom sina bränningar av Koranen. Rudenstrand varnar för en anpassning till kraven från en muslimsk minoritet att förbjuda hån, kritik eller ”hädelse”.
Och han är bekymrad över att även kristna ledare börjat öppna upp för tanken om blasfemilagar.
– Biskopar och andra kyrkoledare betonar respektfull dialog, vilket självklart är viktigt och bra. Det är bättre att debattera böcker än att bränna dem, påpekar Jacob.
– Men samtidigt har vissa gläntat på dörren till olika former av inskränkningar. Då glömmer man bort att det skulle drabba minoriteter, till exempel kristna konvertiter, före detta muslimer, som ser det som sin enda utväg att bränna Koranen och visa att de omöjligt kan skickas till sina hemländer. Även andra muslimer som kritiserar vissa övertygelser inom sin religion i förlängningen.
– Eller när Sverige vill påverka synen på jämställdhet och frihet i andra länder, där det finns religiösa minoriteter som drabbas av hädelselagar.
I sin roll på Sea arbetar Jacob Rudenstrand med att bistå kyrkor med argument och material i dessa och andra viktiga diskussioner och samtal.
Han understryker att han har stor förståelse för att apologetik – försvarandet och förklarandet av tron – inte alltid är första prioritet bland de många utmaningar det innebär att bygga kristna församlingar i dagens Sverige. Det firas gudstjänster, bedrivs socialt arbete och arbetas med själavård.
– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att många av våra församlingsmedlemmar står i en slags kulturell strid i dag, där Guds rike och den progressiva, sekulära kulturen krockar. Vi har en kallelse att vara ljus och salt i den här tiden.