På Gud, vars ord jag prisar, på Gud litar jag och fruktar inte.Vad kan människor göra mig?
Psaltaren 56:5

Världen idag

Sergej tillsammans med sin hustru och deras två döttrar utanför Migrationsverkets asylboende i lappländska Pajala där de nu väntar på att asylutredningen ska inledas. Foto: Privat

Oönskade i östra Ukraina – söker sin tillflykt i Sverige

Är du ukrainare i själ och hjärta, då är tillvaron i östra Ukraina särskilt svår just nu. Bekänner du dig dessutom till en annan gren av den kristna familjen än rysk-ortodoxa kyrkan, så är situationen ännu värre.Det i kombination med ett land som är inramat av korruption gjorde framtiden omöjlig för Sergej och hans familj som nu söker sin tillflykt i Sverige.

Reportage · Publicerad 02:57, 5 jan 2015

Sergej har i flera år jobbat som pastor i en av de största frikyrkorna i Donetsk i östra Ukraina och det var där vi träffades första gången, sommaren 2003. Vi har fortsatt att hålla kontakten och i slutet av november 2014 kom nödropet:
  ”Vi måste lämna Ukraina – vi vill söka hjälp i Sverige. Vad vet du om hur det fungerar?”, lydde mejlet som plingade till sent en kväll i slutet av november.

Jag ringde upp honom och han berättade hur han varit tvungen att lämna den nu sönderskjutna staden Donetsk och att familjen bodde i en skolsal i en pingstkyrka strax utanför Kiev. Han berättade att de skrapat ihop pengar till en flygbiljett och ordnat med visum för att ta sig till Sverige för att söka asyl.
   Situationen i hemstaden hade blivit ohållbar. Flygplatsen hade till viss del jämnats med marken av artillerield och flygattacker under rebel-lernas belägring av densamma tidigare i år. Kvarteret där de bodde var dött. Tatjana, som jag och min fru bodde hos under vår missionsresa till Donetsk 2003, hade flytt till Polen. Några delar av staden gick fortfarande att bo i, medan andra delar stod i ruiner.
   – Det är för farligt för oss att vara kvar. Att vara pastor är inte bra i deras ögon, konstaterar Sergej över Skype.

Fredagen innan tredje advent möter jag Sergej tillsammans med hans hustru och deras två döttrar, tio år respektive 14 månader gamla, i ankomsthallen på Arlanda, tillsammans med Sergejs äldre bror, hans fru och deras 13-åriga dotter.
   Vi tog oss till Migrationsverkets lokaler i Arlandastad där de inledde sin process med asylansökan och blev installerade i det tillfälliga asylboendet. När alla papper var ifyllda och sängarna bäddade gick luften ur Sergej och huvudvärken blixtrade till. Han berättar att de redan tidigare gjort ett försök att lämna Ukraina, men blev då stoppade av ukrainsk gränspolis som nästintill hånade försöket att ta sig till Sverige. ”Ni kommer inte ens att få lämna transitområdet, det är nästan stopp för ukrainare in i det landet”. Detta trots att alla hade giltiga visum för inresa till Sverige.

De bokade om biljetterna och satsade igen. För säkerhets skull bokade de också flygbiljetter från Stockholm vidare till en annan destination, samt gjorde hotellreservationer på den platsen, så att det skulle se ut som att de bara flög via Stockholm.
   – Det gick inte ändå, konstaterade Sergej och öppnar sin plånbok.
   Han säger ordet han letar efter på ryska och pekar på plånboken.
   – Gränsvakten i Kiev ville inte släppa oss på planet utan att vi gav honom mycket pengar.
   Jag förklarar vad ordet ”muta” heter på engelska.
   – Ja. När han fick alla våra kontanter, då var det okej. Alla vi fick gå.
   Jag tittar på den trötte mannen och minns vårt första möte. 

I juni 2003 åkte jag tillsammans med ett 80-tal ungdomar på teamresa till Ukraina, till städerna Donetsk och Odessa.
   I Donetsk möttes vi av just Sergej, en vänlig man med knappa kunskaper i engelska, som skulle bli vår värd under dagarna i Donetsk. Ett minne som stannat kvar är när han en dag tog med oss på en kort rundvandring i staden. Vi promenerade över Lenintorget, där den gamle ryske revolutionären än i dag blickar ut över torget med handen ledigt i fickan, 23 år efter att Ukraina bröt sig ur Sovjetunionen.
   Vi gick på Stjevtjenkoavenyn, uppkallad efter nationalskalden Tars Stjevtjenko. Uppe på bron över det lilla vattendraget mitt i staden svepte han med handen och berättade att det förr om åren fanns rosor överallt och att Donetsk en gång var en fantastiskt vacker stad med smeknamnet ”De tusen rosornas stad”. Han sa det med en ursäktande underton då det inte längre gick att spåra den forna glansen.
   Vi gick vidare in i Pobedyparken där en annan Stjevtjenko, Andrij, en av Ukrainas främste fotbollspelare, gjorde sin elitdebut i en match mot fotbollsklubben Shakhtar Donetsk. Sergej visade oss den stora arenan mitt i parken.
   – Här har Stjevtjenko spelat, sa han och log stolt.

Ukrainarna är väldigt stolta över sin nation och sitt kulturarv. Det var denna stolthet som gav landet råg i ryggen att i augusti 1991 bryta sig loss från Sovjetunionen och utropa självständighet. Sedan dess har revolutionerna kommit och gått i Ukraina. I våras, kort efter att den rysk-vänlige presidenten Viktor Janukovitj störtats, togs flera städer i östra Ukraina över av pro-ryska separatister. I april utropades rebellerna ”Folkrepubliken Donetsk”, för att någon månad senare gå ihop med grannstaden Luhansk och bilda den ”Federala staten Novorossiya” – Nya Ryssland. Den nya ”staten” ropades ut av de båda gruppernas högsta råd, Verkhovnyj Soviet. I dag räknar såväl rebellerna som myndigheterna i Kiev med att omkring 1,8 miljoner Donetskbor omfattas av den nya republikens gränser, runt tre miljoner om man också räknar in grannstaden.
   I Folkrepubliken Donetsks program slår det fast att man inte bara ska vara ett nytt Ryssland till namn, gräns och styre utan att det ska gå djupare än så. Bland annat förbjöds alla kyrkor utom de rysk-ortodoxa som står under Moskvapatriarken. Frikyrkorna blev i ett slag klassade som farliga sekter. Och frikyrkor finns det gott om.
   Efter Sovjetunionens kollaps 1991 fanns en stor hunger efter andlighet och många människor blev kristna och anslöt sig till pingst-, baptist- och trosrörelseförsamlingar. Sergej blev själv frälst på 1990-talet under ett stort väckelsemöte med en svensk evangelist, just på fotbollsstadion mitt i Donetsk, som han stolt visade mig 2003. Han kom med i en församling där han blev anställd som administratör och sedermera pastor för en av församlingens utposter.

I september 2014 blev dock församlingen av med sina stora lokaler i centrala Donetsk. En ny lag ger Folkrepubliken rätt att beslagta vilka lokaler de vill för sina syften, såvida inte innehavarna frivilligt skriver över lokalerna till dem. Det berättas om hur pastorer tillfångatas och utsätts för stora påfrestningar från rebellerna, vilka håller området i ett järngrepp. Några pastorer har till och med fått sätta livet till.
   Sergej återberättar ett minne från i somras. Under förbönsstunden i ett söndagsmöte i den stora kyrkan i Donetsk kom det fram en man till honom. Mannen berättade att han var rysk soldat som kommenderats till Donetsk och att han önskade förbön, då han egentligen inte ville vara där och göra det han blivit beordrat att göra.
   – ”Rysk soldat?” frågade jag honom, berättar Sergej.
   – Då tog han fram äkta dokument som visade vilken brigad och stridsgrupp han tillhörde. Allt stod där, svart på vitt. Det som den ryske presidenten åter-igen hade förnekat – ryska soldater i Ukraina.
   – Jag är här för att döda khohol, ukrainare, berättade han för mig, säger Sergej och skakar på huvudet.

Situationen blev till sist ohållbar och familjens flykt, först från staden och nu även landet, blev ett faktum. Att leva som internflyktingar inom Ukraina är inte ett alternativ för familjen. Även om Kiev är en avsevärt tryggare stad rent politiskt, förskonad från de strider som rasat efter Majdanrevolten, finns där ingen hjälp att få. Varken regeringen eller de lokala myndigheterna ger någon hjälp till dem som flytt de konfliktdrabbade områdena. Visst finns möjligheten att själv hyra en lägenhet eller ett rum, men i ett land med mycket korruption ser hyresvärdarna enorma möjligheter att tjäna stora summor på flyktingarna. Månadsavgiften mångdubblas om du kommer från Donbass-regionen vilket gör att det bara blir de rika som flytt oroshärden som kan få en riktig fristad. Samma personer som under vårt besök för tolv år sedan gärna visade upp sin luxuösa livsstil med skinande superlyxbilar utanför casinon och köpte lyxvaror i märkesbutiker för dyrare pris än hemma i Sverige.
   Samhällsklyftorna och korruptionen går hand i hand och drabbar vanligt folk, vilket Sergej och hans familj bittert fick erfara i gränskontrollen på Kievs flygplats.

På Migrationsverkets boende i Märsta berättar Sergej vad han känner till om processen de har framför sig, och jag tänker för mig själv att det inte är någon enkel väg att vandra om man tvingas fly från hem och hus till ett nästintill helt okänt land. Sergej yppar sin dröm för mig.
   – Jag vill gärna att vi hamnar på en plats där det finns fler rysktalande, kanske till och med ukrainare, säger han.
   – Jag vill jobba i församling igen, hjälpa andra som kommer att göra samma resa som vi gör nu, säger han.
   Kallelsen, och ivern att få betyda något för sin nästa, lämnade Sergej inte kvar i Ukraina. Drömmen lever starkt och han kan knappt vänta på att få komma igång igen. Vi skiljs åt efter en bönestund utanför Migrationsverket och strax därefter går bussen, som tar familjerna först till Gävle och därefter till Pajala, där asylutredningen kommer att påbörjas efter myndighetens julledighet.
   I morgon är det trettondagen och med den startar julfirandet enligt den ortodoxa kalendern. De båda familjerna på flykt från sitt hemland sitter ensamma under sin traditionella julhelg. Alltmedan det 250 mil från Pajala råder en bräcklig vapenvila i deras förra hemstad, vars framtid ingen vågar sia om. På samma sätt är framtiden för Sergej och hans familj också oviss och just nu vilar den i händerna på svenska myndigheter. Men ytterst sett är Sergej övertygad om att hans familj vilar i Guds händer.
   – Jag hoppas att det blir goda nyheter, säger Sergej inför raden av möten och intervjuer som väntar efter trettonhelgen.

Samuel Björk
samuel.bjork@varldenidag.se 

Ortodoxa arméns flagga vajar framför den gamla statyn på Lenintorget i centrala Donetsk. Stridsgruppen är en del av de pro-ryska seperatisterna som har två mål som gör livet omöjligt för frikyrkliga ukrainare: Göra Donetsk till en del av moder Ryssland och etablerandet av en enda kyrka – under Moskva­patriarken. Alla andra kyrkor klassas som farliga sekter. Förebilden för monumentet på torget skulle förmodligen vara stolt. Foto: TT Foto: AP Photo/TT

Var lugn – jordens resurser kommer att räcka till för alla

Ledare Att världens befolkning växer framställs ofta som ett hot mot mänskligheten. Men för oss som tror... torsdag 6/5 00:10

Tänk om värme blev den känsla människor associerar till när de tänker på kristna?

Ledarkrönika I vår församling har vi tre värderingsord som vi håller högt. De tre orden är: varmt, relevant och... torsdag 6/5 00:00
E-tidning
Senaste magasinen
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier