Anders Ekstedt tar emot Världen idag i villan i Linghem, utanför Linköping, där han och familjen har bott sedan 1990. Det hör inte till vanligheterna att en pingstpastor stannar mer än i genomsnitt ungefär fem år på en plats innan flyttlasset rullar vidare mot nästa församlingstjänst. Men i Anders fall handlar det om hela 28 år i samma församling, Sionförsamlingen i Linköping.
– 1984 blev jag på församlingens kallelse vice föreståndare, med ansvar för missionsarbetet, berättar han.
Efter sju år efterträdde han sedan Samuel Halldorf som föreståndare, och det blev ytterligare 21 år. Hans pastorstid i Pingst Linköping är ett rekord. Ingen annan föreståndare har stannat lika länge på posten.
Det är med tacksamhet i rösten han berättar att 800 personer har döpts och ytterligare 980 välkomnats på flyttningsbetyg under hans tid i församlingen.
– Under en studieresa till Los Angeles fick jag och några andra svenska pingstpastorer träffa pastor Robert Schuller i den berömda glaskyrkan. Jag glömmer aldrig vad han sade till oss när vi satt och pratade: ”Köp en gravplats där du är nu. Tänk inte att du ska flytta och vara på olika platser. Ge ditt liv på den plats där du är.”
Anders konstaterar att det i princip är vad han har gjort i Linköping.
Han ger också alla sina medarbetare under åren en stor eloge.
– Jag har haft ett underbart team, som det har varit fantastiskt att jobba tillsammans med.
Anders föddes i Stockholm 1947 och växte upp under ganska enkla förhållanden i Fredhäll. Det var efterkrigstid och Europa var på väg att resa sig ur spillrorna efter andra världskriget. Familjen Ekstedt, som bestod av mor och far samt Anders, hans syster och yngre bror, bodde i en enrummare på Stagneliusvägen.
– Jag och syrran sov i köket, lillebror och mamma och pappa i vardagsrummet.
Anders gick i söndagsskolan i Citykyrkan innan föräldrarna anslöt sig till pingstförsamlingen i Solna, som var inrymd i en före detta plåtslagarverkstad. Som åttaåring blev Anders döpt i familjens nya andliga hem.
– Jag fick gå ut på expeditionen och vänta medan församlingen tog beslut om jag skulle få bli döpt eller inte. Efter en stund fick jag veta att jag var godkänd och därmed kunde döpas.
– Men kyrkolokalen saknade dopgrav, så i stället åkte vi till Pingstkyrkan i Norrtälje, som var helt nybyggd. Där döptes jag tillsammans med en gammal alkoholist som var nyfrälst.
Dopet i vatten ligger Anders varmt om hjärtat. Han plockar fram ett foto från en pingstförsamling i Brasilien han besökt, där inte mindre än 972 personer döptes vid en och samma gudstjänst. Enligt Anders dopsyn hör frälsning och dop intimt samman. Har man blivit frälst ska man bli döpt.
– Det står inget i Bibeln om någon ”dopskola”. Paulus väntade i tre dagar med att döpa sig. Det är den längsta tiden mellan avgörelse och dop som vi kan läsa om i Bibeln. ”Den som tror och blir döpt ska vara frälst”, säger Bibeln.
Efter att ha utbildat sig till byggnadsingenjör gjorde Anders lumpen i Örnsköldsvik. I samma veva tog hans relation med Gud ny fart. Han blev andedöpt och började tala i tungor för första gången, i samband med ett bönemöte i en av stans frikyrkor.
– Det blev det karismatiska nedslaget som förändrade mitt liv totalt. Jag hade festat en hel del tidigare tillsammans med kompisar. Efter att ha druckit kunde jag ibland se mig själv i spegeln och fråga mig: ”Anders, ska du leva så här? Du som ska tjäna Gud.” Varför levde jag som jag gjorde?
Paradoxalt nog kunde Anders sitta och supa tillsammans med kompisar och samtidigt vittna om Jesus så att kamraterna grät. Men efter upplevelsen av andedopet var det slut med det vilda livet; nu var det Jesus som gällde. Kallelsen hade blivit tydlig.
Det blev bibelskola i Frankrike, då Anders upplevde en kallelse till mission i Burundi och därför ville lära sig franska. Efter ett år i Frankrike återvände han dock till Sverige och gick på bibelskola i Stockholm och Östersund.
– Jag tog tre veckor i Norrland och tre veckor i Stockholm. Sedan hamnade jag i Vilhelmina.
Där stannade Anders i ett år innan han flyttade till Alsterbro i Småland, och därefter Helsingborg och Tenhult för olika pastorstjänster.
34 år gammal gifte han sig sedan med den nio år yngre Maria.
I Tenhult fick han uppleva en mycket stark väckelseperiod med stora skaror av människor som kom till tro, blev frälsta och lät döpa sig i samband med en utåtriktad kampanj, som var tänkt att pågå i två veckor men som förlängdes till slutligen två månader. När han en dag 1984 steg in genom dörren till pastorsbostaden i Tenhult berättade Maria att Samuel Halldorf hade ringt och sökt honom.
– Då förstod jag att vi skulle flytta till Linköping, säger han.
Så blev det. I Linköping fick Anders det huvudsakliga ansvaret för församlingens omfattande missionsarbete. Det betydde bland annat att han besökte alla länder där Sionförsamlingen bedrev verksamhet och undervisade i bibelskolor och ledarsamlingar – bland annat i Burundi. Han blev aldrig missionär men fick ändå uppleva livet på missionsfälten genom sina återkommande besök där.
En kul detalj är att en av Anders söner i dag är gift med en kvinna från Burundi, så kopplingen till landet är i allra högsta grad aktuell i familjen Ekstedt.
Missionen ligger fortfarande på Anders hjärta. Under många år har han varit engagerad i Lepramissionen och EFI Fadder. Säsongen 2019–2020 var han och Maria dessutom teamledare i Skandinaviska turistkyrkan i Playa del Inglés på Gran Canaria. Och helt nyligen gick han in som kaplan för missionsflygsorganisationen Mission Aviation Fellowship (MAF).
Linköping är en stad som de senaste åren har plågats svårt av ett stort antal dödsskjutningar och andra våldsdåd. Det är en situation som Anders ser på med stor oro.
– Varje morgon ber Maria och jag om väckelse i Linköping och ett stopp på våldet. Gud har förvandlat andra städer på olika platser i världen. Han kan göra det i vår stad också. Det är min dröm och vision, säger Anders.