Trots att vi inte träffats förut är det lätt att ”känna igen” Lena Karlaxelsdotter på hennes beskrivning av sitt mörka, lockiga hårsvall. Vi möts i gatularmet i centrala Stockholm och Lena visar sig vara öppen, glad och lätt att få kontakt med.
Medan vi väntar på vår mat börjar hon berätta episoder från sitt liv, och det framgår snart att hon har haft det tuffare än de flesta.
Uppväxten skedde på Gotland, där Lena var sladdbarn med två systrar, nio och fjorton år äldre.
– Jag minns inte att det fanns en bibel i vårt hem, och vi pratade aldrig om Gud eller tro. Mina föräldrar hade svåra upplevelser från barndomen med sig i bagaget. För min pappa tog det sig uttryck i tungsinne och självmordsförsök, säger Lena.
Hon var bara tre år när katastrofen inträffade. Hennes älskade pappa sköt sig själv och lämnade känslor av skam, övergivenhet och utanförskap efter sig.
Lenas mamma kände skuld och det som hänt blev som en elefant i rummet som aldrig nämndes. Den musik och glädje som tidigare funnits i hemmet försvann, och nu lade sig sorgen som en tung, våt filt över dem.
– Atmosfären hemma var fruktansvärt jobbig, och när jag blev lite äldre smet jag hemifrån så ofta jag kunde, minns Lena.
Några gånger följde hon med en kompis till söndagsskolan.
– Jag fick tidigt en barnatro. Jesus blev min bästa vän och stora förebild i allt, och jag talade med honom i min ensamhet.
I sexårsåldern hade hon en stark upplevelse. Hon åkte bil med sin mamma och i en uppförsbacke såg hon bara himlen genom bilfönstret. Plötsligt visade sig flera stora, vita gestalter på himlen. De satt runt ett stort vitt bord och de var flera meter höga, med ljust, långt hår och bländande vita kläder. Deras ansikten strålade av ljus och en frid som Lena aldrig har kunnat glömma.
– Jag ville bara vara kvar i detta ögonblick av frid och kärlek som de utstrålade. Så jag sträckte upp mina händer mot dem och sade: ”Snälla, låt mig få komma hem, jag vill inte vara kvar här.” Då sträckte den ena ner sin arm mot mig och sade: ”Älskade Lena, du behöver vara här nu, men var inte rädd, vi är med dig.”
Lena skulle komma att behöva den hälsningen, för livet var inte enkelt.
Redan i förskoleåldern hade hon utsatts för sexuella övergrepp, och när hon var elva år blev hon våldtagen av en klasskompis bror.
Då var det som om något brast på insidan, och den unga flickan blev gränslös i sitt agerande. Lena började tidigt dricka alkohol, skolkade från skolan och umgicks med likasinnade kompisar.
– Det var som om ingenting spelade någon roll längre, förklarar hon.
– Jag har gjort många farliga saker i livet. Ibland hade det kunnat gå riktigt illa, men jag blev alltid räddad i sista stund i kritiska situationer. Mitt i allt lidande stärkte det mig i min tro på att Jesus ändå fanns med mig.
Djur, natur, havet och skogen var tillflyktsplatser för Lena där hon tillfälligt kunde finna ro från kaoset runt omkring henne, och fortfarande älskar hon frihetskänslan i naturen.
Hennes kreativitet och känsla för färg och form var också en tillgång, och hon anlitades för att designa möbler, smycken och inredning. Samtidigt kämpade hon med ätstörningar och depressioner.
– När jag var 18 år blev jag bekant med mannen som blev mina barns pappa. Jag var 23 när jag blev mamma, och efter bara 14 månader hade vi tre barn, då de yngsta är tvillingar. Jag ville ge barnen det jag själv inte fått, och vi hade ett öppet hem där barnens kompisar trivdes och kände sig sedda.
Men i 30-årsåldern drabbades Lena åter av depression. Utåt sett verkade allt bra, med familj, fint hus och ett utvecklande och kreativt jobb. Ändå kändes allt tomt och Lena plågades av ångest och självmordstankar.
När Lenas nya pappa, som hon tyckte så mycket om, också sköt sig kom ohjälpligen förträngda trauman upp till ytan igen. I det läget sökte sig Lena till den nyandliga världen för att få svar på sina livsfrågor.
– Jag mötte många fantastiska människor, men jag fick aldrig några riktiga svar, trots att jag gick olika kurser och lärde mig metoder för healing och andra tekniker.
En kort tid praktiserade hon även det hon lärt sig för att hjälpa andra.
– Men till skillnad från dem jag själv anlitade tog jag aldrig betalt för mina behandlingar.
Lena och hennes make hade länge arbetat på att reparera sitt förhållande, men till slut orkade hon inte längre. Maken jobbade mycket och var inte hemma så ofta, och när han sedan hade förhållanden med andra kvinnor blev äktenskapet ohållbart.
– I det längsta försökte jag hålla ihop familjen. När äktenskapet sprack kände jag mig övergiven och nedbruten.
– Jag bad till Gud att inte rädslan skulle ta över. En kristen väninna försökte uppmuntra mig, men jag var så inne i det nyandliga att jag trodde det var den rätta vägen.
Ljus och mörker utkämpade en kamp inom Lena. Hela tiden sökte hon olika nyandliga vägar, i hopp om att något skulle hjälpa. Men hon blev lika besviken varje gång.
I den fasen av livet träffade hon den man som i dag är hennes livskamrat sedan drygt 20 år. Han var pastorsson och kristen, och Lena följde då och då med honom till kyrkan. Men det förflutnas skuggor jagade henne.
– Jag hade gömt undan så mycket traumatiskt inom mig och blev mycket sjuk, både psykiskt och fysiskt.
Hon fick medicin och gick i psykoterapi. Därtill gick hon upp 35 kilogram och opererade magsäcken, men operationen lyckades inte och hon fick problem med att äta och behålla maten.
– Mina företag gick omkull och min äldsta dotter blev allvarligt sjuk, med återkommande svåra skov varje år.
Lena summerar närmare tjugo år av ökande hopplöshet och lidande. Hon hade svårt att sova och plågades av så svår ångest att hon gick hopkrupen. Hjärtat slog oregelbundet, ingen medicin hjälpte och för att tillfälligt slippa ångesten började hon smygdricka.
Livet kändes hopplöst och till slut letade Lena efter det perfekta sättet att ta sitt eget liv.
Då hände något som skulle förändra hela situationen.
– Jag fick kontakt med en person som hade mött Jesus. Han skickade mig denna bön: ”Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig, syndare.” Den bönen läste jag tyst inom mig med en djup önskan om att verkligen få möta Jesu kärlek, berättar Lena.
Morgonen därefter vaknade Lena tidigt för att gå upp och göra frukost, och när hon slog på kaffebryggaren märkte hon att något var annorlunda – mycket annorlunda. Ångesten, som varit en daglig följeslagare i så många år, fanns inte längre kvar, inte heller de oroliga tankarna.
– Hela mitt liv förändrades på bara några timmar. De svåra själsliga och fysiska smärtorna var borta och mirakulöst nog var jag också helt och hållet fri från det missbruk jag så länge levt under. Bara någon vecka innan hade dessutom min magsäck opererats tillbaka och mina långvariga magbesvär var borta.
Lena strålar av glädje och tacksamhet över det mirakel hon fick uppleva och som hon fortfarande knappt har kunnat smälta. Samtidigt är hon medveten om att hon också är inne i en mer djupgående helandeprocess för att läka de inre såren från hennes traumatiska förflutna.
– Jag pratar med Gud och Jesus om allt hela tiden. Han är med mig hundra procent i min vardag och jag behöver inte gå några omvägar längre.
– Nu lever jag det liv jag vill leva och min största längtan är att ge vidare det jag själv fått uppleva, säger Lena, med ett varmt leende som lyser upp hela ansiktet.