Carolina Lövmark växte upp i vad hon beskriver som en trygg Norrlandsfamilj, bestående av mamma, pappa samt en fyra år äldre bror.
– Mamma drev en godisbutik i Skellefteå och pappa var också egenföretagare. Det var långa arbetsdagar för dem båda. De kom ofta hem sent på kvällarna och jag fick då vara ensam hemma, berättar hon när vi träffas en solig eftermiddag i Stockholm.
Hon är noga med ett understryka att hon på inget sätt anser sig ha varit dåligt behandlad som liten. Men hennes uppväxt gjorde att hon tidigt fick lära sig lära sig att ta hand om sig själv.
Hon beskriver det kortfattat, att hon tidigt började ta genvägar i livet, vilket ledde till dåligt umgänge och destruktiva beslut.
– Jag kom i kontakt med droger redan tidigt i tonåren. Det var lätt att få tag på cannabis i min hemstad via bekanta som var några år äldre. Det började lätt, men gick snabbt över i tyngre missbruk.
Hon lyckades i stort sett dölja missbruket och sköta livet och skolan. Men skolarbetet var inte helt opåverkat av hur hon mådde och av hennes beslut.
– Jag minns ett tillfälle i grundskolan då jag vägrade att öva på att skriva skrivstil. Mamma blev kallad till skolan och vi hamnade i samtal om mitt störande beteende. Det slutade med att mamma frågade vilken praktisk nytta hennes dotter skulle ha i framtiden av att skriva skrivstil.
– Men ingen varken förstod eller tog reda på varför jag i grunden betedde mig som jag gjorde i skolan.
Carolina fortsätter:
– Jag hade många klasskamrater som skrev MVG på proven, medan jag brukade skriva precis godkänt. Jag minns att en lärare beklagade sig över att jag underpresterade och konstaterade: ”Jaha, du är ett sådant där G-barn, du.” Det var inte roligt att höra, men samtidigt hade jag ingen riktig motivation.
Efter mediegymnasiet gick flyttlasset till Norge, till Tromsö och Trondheim. Här fanns jobb och här gick det att vara anonym på ett annat sätt än på en liten ort som Skellefteå.
– Jag arbetade bland annat som servitris, men hade svårt att behålla anställningar över tid på grund av underliggande missbruk, berättar hon.
Carolina menar att hon innerst inne förstod att hon hade stora problem och att hon behövde söka hjälp. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort i praktiken.
– Jag hade inte så mycket kontakt med familjen i Sverige. Min bror har på senare år berättat att han märkte att det var något som inte stod rätt till när jag var hemma på besök. Jag hade kort stubin, var inåtvänd och inte så intresserad av att umgås med familjen.
– Det var inte så konstigt egentligen. När du är missbrukare handlar din tillvaro om jagandet efter substanser, tillägger hon.
Efter en tid gick flyttlasset till Stockholm. Där fortsatte missbruk av olika slag och kontakter med läkare och socialtjänst.
– Vid ett tillfälle fick jag en ny behandlare inom öppenvården i Stockholm. Hon – en dam med problem att gå – förklarade att hon var vikarie för min ordinarie behandlare. Vid sin sida hade hon en kollega som hon också beskrevs som vikare.
Mötet hade kunnat bli ett platt fall, ett i raden av alla möten med socialtjänsten och vården. Men damen visade sig vara påläst. Hon förklarade att hon läst journalen och var helt på det klara med att Carolina skulle rekommenderas att gå ett tolvstegsprogram.
– Hon sade: ”Du kommer inte få en broschyr för den kommer du bara att slänga när du går härifrån. Jag kommer att ge dig en adress. Nu går du dit.”
Behandlarens insikt om vem hon hade framför sig, hennes tough love och ärliga engagemang gjorde intryck på Carolina. På många sätt.
– Jag minns att damen insisterade på att själv stappla iväg till kopiatorn, trots kollegans vädjan att få assistera. Det tog en evighet innan hon var tillbaka i rummet.
Carolina fick adressen i handen och gick dit samma dag. Hon hade fått nog.
Och just den här dagen, för tre år sedan, började resan mot något nytt. Och hon har varit nykter från den tidpunkten.
– Jag blev tilldelad en så kallad sponsor, en person som tidigare genomgått ett tolvstegsprogram och som blev en personlig mentor för mig. Under våra många samtal kom jag att fascineras över de svar hon kunde ge, de var så kloka. Vid ett tillfälle frågade jag rätt ut om varifrån hon fick allt. ”Jag vill ha mer”, sade jag.
Efter en tid därefter fick Carolina en paket av sin sponsor. Intill ett Nya testamente låg ett kort med texten: ”Till Carro. Jag vill ha mer.”
Ett av stegen i tolvstegsprogrammet handlar om att bekänna sina synder. Carolina fick rådet att boka en tid med en diakon, en person med tystnadsplikt och som kunde lyssna helt förutsättningslöst utan att vara dömande.
– Det är svårt att beskriva känslan när jag klev ut från kyrkan. Jag var så lycklig! Så lätt, så fri!
– I backspegeln förstår jag att det är Jesus som har burit mig igenom varje steg i processen. Han har funnits i bakgrunden hela tiden, säger Carolina.
I tolvstegsprogrammet finns tron på en högre makt, en kraft som är större än det egna jaget. Det behöver inte nödvändigtvis vara Gud utan kan lika gärna vara gruppen man träffar.
Hösten 2021 fick den högre makten ett konkret namn i Carolinas liv: Jesus.
Sin andliga hemvist har Carolina sedan dess haft i Frälsningsarmén på Kungsholmen i Stockholm.
– När jag växte upp i Skellefteå var kyrkan bara en byggnad dit vi gick på nyår. Men på Frälsis kände jag från första stund att jag kommit hem. Här har jag människor som jag ser upp till väldigt mycket och som kan tala in i mitt liv, säger hon.
Hon känner också att hon har tagit flera steg och vuxit i sitt andliga liv.
– Jag hade länge bett och längtat efter Andens dop, och Gud gav mig ett väldigt konkret svar på bön när jag var ensam hemma i lägenheten. Det var fantastiskt.
Om tolvstegsprogrammet säger hon så här:
– Om man väljer att göra det helhjärtat kommer man att se stora förändringar i sitt liv. Det är som att vända på ett mynt, svart på ena sidan och vitt på den andra. Det är rörande att se människor komma tillbaka till livet i programmet. Från hopplöshet till att se hoppet i en människas ögon återvända.
Det är precis det hon har upplevt på ett personligt plan, men också i sin roll som sponsor för ett antal tjejer.
– Uppdraget att vara sponsor är alltid på ideell basis och något jag gör utanför mitt vanliga jobb. Tiden jag lägger på att hjälpa tjejerna är ovärderlig. Jag växer i takt med att jag hjälper dem växa.
Gud har påtagligt varit med henne i den personliga processen, säger hon, men kanske ännu mer i dag. Nu handlar mycket om att hjälpa andra och hon känner sig ledd av Gud.
– Ibland undrar jag varifrån orden i stunden kommer när jag pratar med människor. Jag tänker: ”Det där var bra sagt, hur kom jag på det? Det ska jag skriva upp”, men jag har svårt att fånga orden. Det är stort att Gud kan använda mig.
Carolina berättar att hon tidigare funderade på polisyrket, men att hon nu känner sig ledd i en annan riktning: att fortsätta hjälpa människor hon möter på Frälsningsarmén och i tolvstegsprogrammet.
– Jag hittade en anteckning som jag skrev bara några dagar innan jag blev nykter. På den stod det: ”Gud, hjälp mig!” Och det har han verkligen gjort! Nu kan jag hjälpa andra.