När Världen idag hälsar på familjen i deras hem har det gått drygt en månad sedan Migrationsdomstolen gav dem ett negativt besked.

I domen konstateras att Migrationsverkets avslag på familjens ansökan om uppehållstillstånd motiverats av att ”de inte gjort sannolikt att de konverterat på grund av genuin religiös övertygelse” eller att de skulle ”komma att tillskrivas en kristen religiös uppfattning”.

Domstolen tycker att Amin och Narges har lämnat motstridiga uppgifter och instämmer i Migrationsverkets slutsats.

Att paret har varit aktiva i en svensk pingstförsamling, samt att ett tiotal av trossyskonen där intygat sin övertygelse om att parets tro är äkta, hjälper inte. Familjen ska utvisas till hemlandet, lyder domen.

Vi sätter oss ner i soffan för att ta del av Amin och Narges historia.

De berättar att de båda växte upp i Teheran, i muslimska familjer. Narges förklarar att hennes familj egentligen inte var särskilt religiös, men att hennes storebror tvingade både henne och hennes systrar att be fem gånger om dagen.

– Mamma gjorde det också, men det var egentligen inget genuint. Vår bror var väldigt hård och våldsam mot oss alla, berättar Narges.

Hon beskriver att hon såg den gud, som hon ändå trodde på, som en ilsken varelse som var omöjlig att göra nöjd, och att hon räknade med att hamna i helvetet.

I Amins fall var det framför allt hans mamma som var religiös. Hon utbildade sig till koranlärare och gick ofta till moskén, och Amin och hans syskon följde med när de ville. Pappan bad ibland de dagliga bönerna, men gick i regel bara till moskén om det var något speciellt.

Även Amin räknade dock med att bli straffad i livet efter detta.

– Jag trodde att det fanns en gud, men bilden som man har, det var egentligen bara fruktan, säger han.

Paret berättar om hur de träffades i 20-årsårsåldern och gifte sig knappt två år senare. År 2011 föddes deras dotter, Ailin, och några år senare fick de sönerna Vihan och Shahan.

Det var Narges som först blev intresserad av den kristna tron, genom en äldre iranskbördig kvinna som bodde i Sverige och hade blivit en vän till hennes familj. Vännen brukade ibland besöka dem i Iran och avslöjade en dag att hon hade konverterat och blivit kristen.

Narges tyckte det var intressant att kvinnan verkade känna sig så fri och lugn, och lyssnade sedan med stort intresse varje gång vännen berättade mer.

Till slut, en dag 2016, kunde Narges själv bekänna att hon inte bara trodde på Jesus som en profet, utan också att han är den sanne Guden.

– Jag kände mig säker på att han är från Gud, återvände till Gud, och är vår Gud. Det var väldigt omvälvande, beskriver hon.

Bara några dagar senare blev hennes mamma påkörd av en motorcykel och fick livshotande skador.

– Då bad jag Jesus om hjälp för första gången, minns Narges.

Mamman klarade sig och dottern styrktes i sin tro och började be för sin familj.

Amin trodde först att hans fru mest var nyfiken. När det väl gick upp för honom att hon verkligen ville vara kristen började han att söka mer information och försiktigt fråga några armenier, som var stamgäster på den restaurang han drev, om deras kristna tro. Han blev alltmer nyfiken, men berättade det inte för sin fru.

Våren 2018 blev deras yngste son, Shahan, som bara var fem månader gammal, allvarligt sjuk i lunginflammation och hamnade på sjukhus.

– Han kunde inte andas utan syrgasapparat. Läkaren sade att det var 90 procents risk att han skulle dö. Det var jättenervöst, berättar Narges.

Amin valde nu att för första gången be till Jesus, men fortfarande utan att avslöja det för sin fru. Men när sedan en läkare ringde och berättade att Shahans tillstånd hade förbättrats avsevärt, kunde Amin inte hålla tyst längre.

Narges får tårar i ögonen när hon ska beskriva det hela.

– Jag visste inte att han bad till Jesus och han berättade. Han grät och sade: ”Jag tror.”

Sonen blev frisk och Amin tänkte mycket på Jesus, pratade mer med sina armeniska vänner och vågade vara öppen med sitt intresse. Vännerna berättade då att de kände några konvertiter som träffades i en hemlig husförsamling.

Under sommaren 2018 började Amin och Narges att gå till husförsamlingens möten. Efter ett tag fick de reda på att en annan man skulle döpas, i en swimmingpool på en gård till ett hus.

– Jag tänkte, till 100 procent i mitt hjärta, att jag ville döpas, och jag sade till Narges att det var ett bra tillfälle, berättar Amin.

Narges ville också, och inför ett tjugotal personer döptes de i poolen.

– Det var härligt! Jag kände mig renad från synd, och alla sade att de kunde se att jag lyste, beskriver Narges.

Amin fortsätter:

– När jag blev kristen var det som om hjärtat blev städat, och genom dopet hela kroppen. Jag liksom blev en annan person.

Vid ett senare möte, samma sommar, dök det dock plötsligt upp vakter från den statliga specialstyrkan Basij, som grep och förde i väg dem.

– Vi var mycket rädda eftersom vi hade barn, så vi sade till dem att vi inte var kristna utan bara var gäster, berättar Narges.

Efter att de hade skrivit under i en domstol att inte träffas på liknande sätt igen, släpptes de båda fria, men med varning om dödsstraff ifall de skulle ertappas igen.

Amin och Narges började nu tänka på att fly från Iran, och försökte få visum till europeiska länder, men lyckades bara få visum för barnen. När en släkting, som tidigare hade flyttat till Sverige, då erbjöd dem att använda hennes och sambons pass mot betalning, valde Amin och Narges att gå med på det.

Men när Narges och barnen hade kommit till Sverige, i slutet av sommaren 2019, krävde släktingen att Narges skulle berätta en uppdiktad historia för Migrationsverket, samt ge ännu mer pengar för att Amin skulle få sambons pass för att komma efter.

Narges lydde och blev återförenad med Amin i Göteborg, där familjen hamnade på ett migrantboende. Men utpressningen fortsatte, berättar de.

De började gå på gudstjänster i Göteborgskyrkan, och efter att de där hade döpts för andra gången – detta för att få dokumenterade dop – valde de att gå till både polisen och Migrationsverket för att berätta som det verkligen var.

– Det var jättesvårt. Men det kändes också bra att ha sagt sanningen, säger Narges.

Familjen blev då förflyttad till ett boende i Älgarås, i nordöstra Västergötland, där de kom att bli en del av ortens pingstförsamling.

Numera bor de på en annan ort. De har båda jobb, men har alltså inte blivit trodda av vare sig Migrationsverket eller Migrationsdomstolen, och riskerar därför utvisning.

– Man vet inte vad som händer, det är jättesvårt. Men vi ska behålla hoppet och bli starka i Gud. Migrationsverket, Iran, domstolen ... de är inte starkare än Gud, säger Narges.