Utanför Värnamo i Småland, vackert beläget vid Herrestadsjön, ligger Herrestad säteri. I dag används godset som privatbostad, men det har en över hundra år gammal historia av arbete för samhällets utsatta.
Gårdens anor sträcker sig ända tillbaka till medeltiden. Äldste kände ägare är väpnaren Nils Erlandsson på 1350-talet, och totalt har gården haft 37 ägare. Bland dessa ska vi titta närmare på en kvinnlig sådan – Emelie Petersen, alias ”Mormor”.
Det finns förmodligen många platser som glöms bort på grund av bristande dokumentation. Så är inte fallet med Herrestad säteri – tack vare eldsjälen Lars Ericsson, existerar idag en imponerande mängd digitalt material.
Lars är född i Kärda utanför Värnamo. Vi träffar honom en solig förmiddag för att höra historien bakom webbsidan mormor.se, teaterföreställningar och konceptet ”Vandring i Mormors fotspår” som han, tillsammans med Kärda Allianskyrka, står bakom. Där gestaltas Mormor och livet på Herrestad genom skådespel och berättelser.
Lars ler när vi frågar hur det hela började.
– Jag var från början inte särskilt historieintresserad, det har liksom inte legat för mig. Men när jag upptäckte den här skatten, blev jag väldigt inspirerad. Jag tror att det var meningen att jag skulle lyfta fram den, säger han.
De äldre i bygden kände till och kunde berätta en del, men det fanns inte särskilt mycket nedskrivet. Däremot gavs både Emelies dagbok och biktbok ut i tryck under 1900-talet. Det var när Lars fick tag på och läste dessa publikationer som det ”tände till”, som han uttrycker det.
Han skrattar och säger att det egentligen är märkligt att en biktbok publiceras – den är ju inte avsedd för andras ögon.
– Men när jag läste den blev det så personligt. Trots att Mormor var en driven och trosstark kvinna, kunde man ana en bräckligare, skörare person. Det blev tidlöst på något sätt – det är lätt att känna igen sig själv i den inre kampen.
Emelie föddes 1780 i Bostel utanför Berlin. Hennes far var preussisk konsul, hovråd och köpman och gjorde affärsresor till Sverige. I unga år placerades Emelie på ett flickhem där hon så småningom träffade sin blivande make Johann Philipp Petersen. Paret fick ett lyckligt och kärleksfullt äktenskap, men inga biologiska barn.
De tog hand om flera fosterbarn, förutom de många ”räddningsbarn” som fick ett nytt liv i och med den räddningsskola som Mormor, som vi från och med nu kommer att kalla henne, drev. Flera av dessa blev till och med begravda i Petersens familjegrav.
Mormor såg den sociala misär, fattigdom och andliga okunskap som präglade bygderna. På initiativ av maken, etablerades en skola i närheten av Herrestads gård 1833. Kristendomsundervisning samt att väcka en gudstro hos barnen, var en primär orsak till skolans uppkomst. Mormor ansåg och uttryckte att om man ska ”kunna tillgodogöra sig den Heliga skrift så måste man lära sig att läsa”.
Skoldagen började och slutade med bön, och läroämnena bestod främst av läsning, skrivning och räkning, men även andra ämnen.
Skolan var uppenbarligen mycket viktig för paret, eftersom maken strax före sin död undertecknade ett testamente, där det står skrivet att ägaren till Herrestads gods har ekonomiskt ansvar för skolan ”i everdelig tid”.
Efter hand upptäckte Mormor att många av skolbarnen kom från så usla förhållanden att de behövde både fysisk och själslig vård. En så kallad räddningsskola grundades 1844, vilken i praktiken var ett internat eller en vårdanstalt där de mest utsatta barnen fick bo under terminerna. Barnen gick under benämningen ”gråsparvarna”, vilket dels kom av att de gick klädda i grå vadmalskläder, dels med tanke på bibelordet i Matteus 10 som säger: ”Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det. Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda: ni är mer värda än aldrig så många sparvar.”
Även vuxna fick hjälp genom Mormors engagemang. Hon startade bland annat en ”fruntimmersarbetsförening” till vilken hon samlade in pengar för att köpa lin, ull och livsmedel. Kung Carl XIV och flera personer i hovet, stod för mer än hälften av inköpen från tillverkningen.
Något som lyser som en röd tråd i Mormors sociala engagemang, var ivern att förkunna det kristna budskapet. 1854 utvecklades verksamheten med kolportörer – lekmän som predikade och delade ut biblar. Bakgrunden var att även om levnadsstandarden höjdes bland de fattiga, förblev moralen låg. För att avhjälpa detta, besökte kolportörerna hemmen och spred biblar och andlig litteratur. Vid ett tillfälle blev en fattig före detta brottsling rörd till tårar när en av dessa lekmän ”kom över stock och sten” till hans avlägsna stuga.
På morgonen den 5 december 1837 satt Mormor ensam på sitt rum, när hon plötsligt upplevde en inre maning från den helige Ande: att hålla ”missionsbön”. Redan samma dag genomfördes bönen med husfolket på gården, och den 1 januari 1838 hölls den första offentliga samlingen. Konceptet fortsatte sedan den första måndagen i varje månad obrutet under 22 år. Det var också psalmsång, samt tal av både präster och lekmän, vilket kunde ta flera timmar. Man läste ur missionstidningar, bad och tog upp kollekt.
I brev och dagböcker kan man ta del av Mormors personliga omdömen om missionsbönerna. En dagboksanteckning från januari 1839 lyder:
”Missionsdagen, halleluja! Men det var ett förfärligt oväder. Och som vanligt hade jag en svår natt. böjd under änkeståndets smärtor och i stor svaghet gick jag omkring så gott som hela natten. Idag väntade jag just ingen. Bad om möjligheten att kunna bedja och att till sist få glädja mig. Men då kommo missionsgästerna, bl.a. den gamle Dankwardt, fru Bagge, M. Lemchen, Ann Mari, pastor Bergvall - Gud ske lov! Härliga i sin förkunnelse voro Ydström och Bergvall. Sången var oöverträffad. Dagen slutade så innerligt skönt.”
Mormor önskade att Herrestad skulle bli till andras välsignelse ”när Guds barn får ställa och styra där.” Hon ville inte ha det finare i sitt hus än att den fattigaste torpare skulle kunna besöka det, såväl som den mest rika och förnäma gäst.