Vi möts i folkmyllret utanför Stockholms centralstation. Isaac Ssenyonjo, tillsammans med frun Silvia, är på rundresa i Europa och har besökt ett antal församlingar i Sverige.
– Isaac reser många gånger per år och jag försöker följa med på en långresa minst en gång om året, berättar Silvia, som är gravid med parets fjärde barn.
Vi söker oss till den lugna parken invid vattnet, bakom Stockholms stadshus. Redan på vägen dit hinner vi samtala om det stora bönenätverk bland studenter som Issac leder med utgångspunkt i Uganda. Han berättar även om sin vän och andlige fader John Mulinde, men delar också episoder ur sin svåra uppväxt.
– Vi var åtta syskon när jag växte upp, med tre eller fyra olika pappor, berättar Isaac.
Isaacs mamma blev smittad med hiv men var den enda som arbetade. De var fast i en hopplös situation.
Så en dag fick de besök av en svensk fadderorganisation, Barnhjälp Soluppgång, som startades av missionärsparet Sven-Eric och Rakel Gustavsson och i dag drivs av församlingen Kristet center Örebro.
Genom att Isaac fick en fadder möjliggjordes skolgång, vilket gjorde stor skillnad i vardagen. På hemmaplan var det dock fortfarande tufft.
– När jag var nio år hände något. Min mamma ville begå självmord, hon var trött på livet. Min pappa hade avsagt sig allt ansvar, papporna till de andra barnen fanns inte heller där längre, berättar Isaac.
– Hon bestämde sig för att det bästa vi kunde göra var att ta gift och dö som en familj, alla tillsammans.
Isaac är märkbart berörd, torkar en tår och fortsätter.
– Det var förstås ett väldigt svårt beslut att ta. Så i stället bestämde hon sig för att ge sig av och lämnade mig och min bror kvar.
Modern hade uppmanat pojkarna, som var nio och tio år gamla, att ta sig till sin morfar. Eftersom de var muslimer och högtiden Eid al-fitr, som avslutar ramadan, snart skulle infalla borde han ta emot dem, menade hon.
Men de fick bara stanna tre dagar. Sedan skickades pojkarna tillbaka till huset, där de levde själva under ett års tid. Av olika skäl undvek hyresvärden att rapportera till polisen, och mycket tack vare den regelbundna skolgången överlevde pojkarna.
– Jag var nio år och gick på marknaden och letade efter matrester ett helt år, minns Isaac.
Mamman återvände så småningom, men dog några år senare i aids.
När Soluppgång besökte skolan Isaac gick på märkte de av hans oro. Det resulterade i att han blev placerad i en Internatskola i stället – och det blev vändningen för Isaac.
– Det var en kristen skola och vi gick till kyrkan på söndagarna. Det var svårt för mig eftersom jag var uppfostrad att hata kristna, berättar han.
Men efter en tid i den miljön blev han berörd av evangeliet.
– Steg för steg började jag tro och jag gav mitt liv till Jesus Kristus, säger Isaac.
Isaac pratar mycket om sin svenska fadder, Marie, som han har träffat och fortfarande har kontakt med. Han säger att utan den hjälpen hade han aldrig varit där han är i dag. Han är den ende av sina syskon som genomfört både gymnasie- och universitetsstudier.
– Det återupplivar gammal smärta att berätta om dessa minnen, men det är också ett bevis på vad Gud kan göra när några få väljer att ge av det lilla man har till människor som lider, säger han.
Redan på gymnasiet, blott 17 år gammal, började Isaac samla ungdomar till bön för sin skola. Den vanan tog han med sig när han sedan började på universitetet.
– Jag blev ledsen och bedrövad i mitt hjärta när jag såg hur unga människor levde sina liv, säger Isaac.
– Universitetstiden borde vara den tid i livet där du är på topp, medveten om livet som ligger framför dig och ser möjligheterna.
Isaac beskriver att han upplevde hur studenterna inte tog sina liv på allvar, och att ungdomar från kristna hem kom till universitetet och tappade sin tro och lämnade Gud.
– Det började inte med att jag startade en bönerörelse – jag blev bara berörd i mitt hjärta och började be.
Isaac upplevde att Gud sade att de skulle samla grupper om fem personer på varje fakultet. De gjorde så och bjöd också in pastor John Mulinde att predika. Denne uppmuntrade dem i sitt arbete och de fortsatte att be varje måndag.
Men antalet bedjare sjönk drastiskt från 125 personer till elva, och Isaac blev modfälld.
– Just när vi skulle avsluta alltihop fick jag i stället en vision om att genomföra ett stort bönemöte, fortsätter Isaac.
Då kom vändningen.
Det första mötet samlade 2 000 studenter från flera olika universitet, det andra mötet samlade 4 000 inne i lokalen och lika många utanför. De bestämde sig för att börja göra utomhusmöten i stället, och då samlade de 25 000 studenter!
Hundratals blev frälsta varje samling, och de mötte också människor genom gatuevangelisation och satsningar i bostadsområden. Det arbete som nu växte fram handlade om att undervisa och befästa människor i tron.
– Vi började med lärjungasamlingar varje vecka på de tjugo universitet som nu var inblandade. Sedan spred sig initiativet till Rwanda och Tanzania. Vi blev fler och fler som arbetade med detta, berättar Issac.
När Isaac hade slutfört sina studier beslutade han sig för att inte söka jobb utan fortsätta arbeta med bönenätverket, som kallas Youth Revival Movement Seakers International (YRM Seekers international).
– Det har nu vuxit till den största kristna universitetsrörelsen i Östafrika. Vi verkar i Uganda, Tanzania och Rwanda, berättar Isaac.
– Vi samlar omkring 10 000 studenter från universiteten två gånger om året och har en stor väckelsekväll på ett sportfält där vi ber under natten ända till morgonen.
Han berättar att de första fyra åren efter studierna var utmanande ekonomiskt och han var nära att ge upp. Han hade nu också en familj att försörja och ville inte sätta dem i en svår situation.
Men efter fyra år fick de genom John Mulinde kontakt med en kristen organisation i USA som gick in och stöttade arbetet, vilket möjliggjorde en lön, hyra till kontor och ekonomi till stora satsningar.
I dag har rörelsen vuxit sig större och nu reser Isaac också i Europa.
– Jag har rest i Finland de senaste fyra åren och där har vi redan två universitetsgrupper i gång. Nu ska jag tillbaka till Berlin, där jag var 2019 och påbörjade samtal om att starta upp där, säger Isaac.
– I Berlin går mindre än en procent av alla unga till kyrkan, så där finns ett stort behov av att ge evangeliet.
När samtalet glider in på om och i så fall på vilket sätt det skulle vara möjligt att se en liknande bönerörelse bland unga i Västeuropa, glöder det till i Isaacs ögon och han lutar sig fram.
– Jag brukar alltid säga att på vissa platser har mörkret ett större fäste, för att vi låter det vara så. Men djävulen är djävulen oavsett var – precis som Gud är densamme överallt.
– Skillnaden mellan Afrika och västvärlden är den här: villigheten att offra och betala ett pris för att trycka tillbaka ondskan, menar Isaac.
Ytterligare en skillnad som Isaac betonar är att miljön i västvärlden är mer materialistisk, där det är lätt att upptas av rikedom, karriär och bekvämligheter.
– Om det är möjligt för unga människor att vara brinnande för Gud i Sverige precis som i Afrika? Mitt svar är: Ja! Det är möjligt för Gud att låta sin härlighet råda här, det har hänt här förut, säger Isaac entusiastiskt.
– Någon behöver bara vara villig att betala priset. Men eftersom det är Gud vi pratar om är det klart att det går. Gud har besegrat mörkret och han som är i oss är större än den som är i världen.