Roland och Birgitta Stålgren har mycket gemensamt; de är båda uppvuxna i kristna hem i Karlskrona och fick båda tidigt en kallelse att åka till Afrika som missionärer.
I Birgittas fall upplevde hon det första gången när hon var 12 år och lyssnade till en missionär som predikade i hemförsamlingen.
– Vid slutet av sin predikan sade missionären att det kanske fanns någon annan i lokalen som också hade en kallelse att åka till Afrika. Då var det som om det stack till inom mig, berättar Birgitta.
Även Roland hade sin första kallelseupplevelse i tidiga tonåren. Ungefär på samma sätt som Birgitta dessutom, genom att han hörde berättelser från andra missionärer som var på besök i församlingen. Och även i hans fall var det Afrika som lockade.
Först när paret flyttade till Eskilstuna började kallelsen göra sig mer påmind. När de fick en fråga om att åka ut som missionärer till Kongo-Kinshasa var beslutet därför inte svårt att ta.
– Det kändes rätt direkt, det var dit vi skulle, säger Birgitta, som berättar att hon ibland undrade varför det tog så lång tid innan de kom iväg som missionärer.
– Men man ska nog aldrig skynda på en sådan sak, menar hon.
Roland är inne på samma spår och konstaterar att de erfarenheter han samlat på sig i yrkeslivet, bland annat som arbetsledare och elektriker, var guld värda när de väl åkte ut på missionärsfältet.
– Hade jag inte haft de erfarenheterna i grunden kunde jag aldrig ha hoppat in i arbetet som jag gjorde direkt när vi kom ner till Kongo.
De hade då båda passerat 30-årsstrecket och hade småbarn, och Roland hade fått ett bra jobb som filialchef i ett elföretag. Men beslutet att trots det åka ut som missionärer var inte särskilt svårt.
– Vi kände aldrig att det var en uppoffring att lämna det vi hade för att åka ut som missionärer, säger Birgitta.
Deras främsta uppgifter i Kongo blev att hjälpa till med olika byggprojekt, som att reparera och bygga ut sjukhus och dra vattenledningar. Detta gjorde de bland annat då de bodde i en större by i djungeln, cirka 10–15 timmar från närmaste stad, vilket sparade kvinnorna – som var de som hämtade vatten – minst en timmes promenad varje dag. När kranarna öppnades jublade man i byn.
– Det man gör för andra människor är den bästa predikan. Jag kan stå och predika 30 minuter i predikstolen, men det glöms snart bort. Men det man gör för någon, det kommer de ihåg, menar Roland.
När paret återvände till landet 1995, efter några år hemma i Sverige, fick de dock helt andra erfarenheter.
De kom då ner för att hjälpa till efter att en norsk missionär förolyckats, men anlände precis i efterdyningarna av kriget i grannlandet Rwanda. På plats blev de ansvariga för 25 000 flyktingar i olika flyktingläger, som de bland annat hjälpte genom ett fältsjukhus där läkaren (och numera fredspristagaren) Denis Mukwege var ansvarig.
Men antalet flyktingar ökade, och spänningarna likaså.
Birgitta berättar hur de en kväll var på en restaurang för att fira en missionär som skulle resa hem, när militärer från Rwanda plötsligt sköt granater och skott rakt in mot de ansamlade flyktingarna.
– De började skjuta runt om oss, så vi fick skynda oss tillbaka till vårt hus. Det var otroligt otäckt när de sköt rakt över oss. Det var bara Guds beskydd att vi tog oss hem, berättar Birgitta.
Hon berättar hur två norska missionärer med två barn lämnade sitt hus på den norska missionsstationen och sprang till ett annat hus på området. Strax därefter slog granater ner i huset, där barnen strax innan hade legat och sovit.
Situationen blev ohållbar, vilket gjorde att missionärerna var tvungna att evakueras och lämna landet. Missionsflyget MAF kom och hämtade missionärerna för att flyga dem till kenyanska Nairobi, men Roland beslöt stanna kvar för att hjälpa bland annat ett svenskt par, en finsk missionär och Denis Mukwege att ta sig ut från de beskjutna områdena i Kongo.
– Vi sade att ”någon av oss måste komma hem till barnen igen”. Det var den värsta upplevelsen i mitt liv när jag stod där vid flygplanet och såg Birgitta kliva ombord. Då tänkte jag att vi aldrig skulle ses igen, berättar han.
Roland stannade kvar i Bukavu och förhandlade med en överbefälhavare från Rwanda om att missionärerna skulle få lämna Lenerasjukhuset, nära gränsen till Rwanda, för att ta sig till den större staden Bukavu. Något som krävde en resa just utmed gränsen.
– Vi fick löfte om att de inte skulle skjuta om de åkte klockan 6 på morgonen efter, berättar Roland.
Han inväntade dem i Bukavu och bad till Gud om beskydd. Men först när han just skulle ge sig ut för att leta efter dem, dök missionärerna och Denis Mukwege upp. Det visade sig att de blivit beskjutna, trots löften om motsatsen, men klarat sig oskadda som genom ett under.
Roland och missionärerna flög dagen efter till Nairobi, där de stannade en tid. Senare blev det hans strategi att därifrån hjälpa personer i kongolesiska flyktingläger i regnskogen genom att flyga in med mediciner och ta med sig flyktingar ut.
– Vid ett tillfälle sade piloten att vi var tvungna att landa i staden Beni då han hade något ärende där. Vårt plan var fullt av flyktingar, men när vi landat upplevde jag att jag skulle gå in i flygplatsbyggnaden. Jag tänkte, ”det kan jag bara inte, jag är ju efterlyst av myndigheterna eftersom jag hjälper flyktingar”, minns Roland.
Men den inre rösten försvann inte – och Roland beslöt följa den. Han lämnade planet och gick in i terminalbyggnaden.
– Där satt flera ledare från kyrkosamfundet och deras familjer, vilka jag tidigare hade hjälpt fly från Bukavu till Beni. De trodde inte sina ögon när jag klev in där i terminalen, säger Roland, som berättar att ledarna nu var eftersökta i Beni och hade tagit sin tillflykt till flygplatsen i hopp om att på något sätt kunna lämna området.
Roland lovade att ringa efter ett plan så fort han kunde, och nästa dag kunde ett 20-tal personer flygas ut därifrån.
– Om jag inte hade följt den där rösten inom mig, då hade de nog inte klarat sig, konstaterar han.
Efter oroligheterna i Kongo återvände paret till Sverige, men bodde även några år i Bosnien. Roland har flera gånger under åren återvänt till Kongo på kortare besök, men erfarenheten av skottlossningen satte sig så djupt i Birgitta att hon inte återvänt.
Trots det är hon ändå tacksam för alla erfarenheter de fick under sina år i Kongo.
Roland är inne på samma spår – en tacksamhet över att de fått verka för Gud och kunnat hjälpa så många människor.
– Att förklara det tror jag inte går. Men det ger en sådan tillfredsställelse när man får vara med och göra något som betyder så mycket för många, säger han.