Niclas Strindell och hans fru, Marianne, växte upp i Pingst i Gunnarn, Västerbotten. Han ville redan tidigt bli pastor.
– Min första tjänst var i Nästansjö, sedan i Gunnarn. 1996 gick jag Livets Ords bibelskola och tre år senare åkte Marianne och jag ut som missionärer i Tadzjikistan, sammanfattar han.
Även om Niclas ville tjäna Gud hade han aldrig haft en tanke på mission tidigare.
– Jag tror det var en latent kallelse hos mig, men det predikades inte så mycket om mission i Gunnarn.
Efter bibelskolan fick Niclas erbjudnade att åka med ett team till länder som Ulf Ekman, via en syn 1997, upplevde att Gud kallade Livets Ord till: från Ryssland och vidare mot Centralasien. Niclas kände sig kallad men hade inte råd att åka.
– I sista stund kom det pengar som möjliggjorde resan, och där fick jag tydligt känna att ”det här vill jag göra resten av mitt liv”, berättar Niclas.
Även Marianne kände dragningen och förberedde sig genom ett års bibelskola medan Niclas gick årskurs två.
– Vid en förbönsstund fick jag orden: ”Det du har i ditt hjärta kommer du ut i fortare än du tror.” Men när var ”fortare”? Och vi satt fast med skulder och ett osålt hus.
Makarna gick ändå en förberedande missionskurs, och när de sagt ja till att verka i Tadzjikistan löste sig husproblemet.
Med tre småbarn reste de till ett land varifrån en tidigare missionärsfamilj hade flytt på grund av militära stridigheter.
Vad fick er att ändå våga?
– Är man i Guds vilja så är man väl på den allra tryggaste platsen? svarar Niclas.
I Tadzjikistan gick de från att officiellt jobba enbart humanitärt – för att vara välkomna i landet – och driva ett barnhem, Oasis, till att bli en alltmer öppen kyrka och starta bibelskolor, dit även afghaner kunde komma under täckmantel som humanitärarbetare.
– Gud hade sagt i synen: ”Gå till bergsfolken, folken i skugga och mörker. De kommer att ta emot och de kommer att föra det vidare.”
Niclas, äventyraren med förkärlek för spänningslägen, gjorde många riskabla resor mellan Tadzjikistan och Afghanistan.
– En grundanledning till min senare utbrändhet var att jag gillade stressläget, kicken, att ha många bollar i luften och leva på gränsen, säger han.
Efter drygt fem år som missionärer kände Niclas och Marianne att de var färdiga där. Det kom helt oväntat.
– Jag hade trott att det var här vi skulle vara hela livet och alla trivdes. Men vi följde maningen och flyttade hem till Gunnarn, där barnen fick vara nära släkt och gå i ”byaskola”.
Niclas startade en webbyrå och predikade i en församlingsplantering. Men längtan efter Uppsala-församlingen fick dem att bryta upp igen. Det hade varit tufft för Niclas att driva bibelskolor på enbart icke-akademisk utbildning, så nu ville han studera på Livets Ords teologiska seminarium.
– Firma, studier, barn och på det en pastorstjänst i en kultur där det premieras att jobba mycket och visa sig stark – allt det ledde till en riktig krasch 2014, berättar Niclas.
Han hade då varit pastor i Livets Ord sedan 2009, men nonchalerat kroppens signaler längre än så.
– Jag som aldrig hade tvekat inför att göra knöliga resor, blev nu stressad av resande. Det var olikt mig, förklarar Niclas.
– 2014 blev det extra mycket jobb i och med Ulf och Birgitta Ekmans konvertering. Ovanpå det hade vi flyttat mellan olika andrahandsboenden flera gånger per år för att vi inte fick lån till husköp. När vi äntligen fick köpa hus kom en trötthet utöver det vanliga.
Trots det fortsatte Niclas att resa till bibelskolor runt om i världen för att predika.
– Resor, all undervisning, extrastress av mycket arbete, ombyggnation hemma med omöjlig deadline plus att jag alltid ska klara allting själv ...
Under hösten kom allt fler symptom: yrsel, svårt att varva ner, dålig sömn.
– Jag sade till Marianne att jag nog skulle behöva vara ledig några dagar. Det blev några år!
Niclas beskriver upplevelsen av att krascha som att hamna i ett svart hål. När han väl lade sig i sängen tog han sig inte upp.
– Men det var ett ord som ringde i mig: ”Ta all hjälp du kan få.” Mediciner, psykologsamtal, allt.
– I karismatiska kretsar var, och är, det utbrett att inte ”behöva” medicin, men mediciner är en hjälp och vi kan be Gud hjälpa läkaren att välja ut rätt medicin, menar Niclas.
Han blev sjukskriven två veckor i taget. Alltför tidigt sade läkaren, ”Nu är du frisk”. När Niclas började jobba igen blev det ännu värre.
– Klev jag upp och åt så var det den dagens prestation.
Niclas fick en ny läkare som sjukskrev honom i tre månader. Det upplevde Niclas så befriande att stressen släppte. Han började också springa.
– Det var inget fysiskt fel på mig. Det var huvudet som sade ifrån, förklarade läkaren för mig.
Efter arton månader hände något positivt i huvudet och Niclas kände lite hopp. Men det var fortfarande tungt att inte orka eller vilja göra något.
– Jag hade en grundtro på att jag skulle ta mig ur det och var konstigt nog aldrig deprimerad. Men varför fick jag aldrig tillbaka min kreativitet? Jag klagade på Gud för det, minns Niclas.
– Svaret blev: ”Du är inte redo att ha det kreativa, då skulle du dra i väg igen.” Jag behövde ha tråkigt.
I augusti 2015 kände Niclas som om himlen var öppen igen, och inspirationen att undervisa och predika kom tillbaka.
– Varifrån kom det, jag hade ju bara vilat? Det kallar jag en extra dimension av nåd, som att det flödar inspiration från anden, säger Niclas.
Steg för steg kunde han gå tillbaka till arbetet. Han fick byta ansvarsområde, vilket betydde mycket. Det blev också goda samtal bland kollegorna om vikten av återhämtning, som förändrade hela arbetskulturen till det bättre.
– Men sedan fick jag nytt uppdrag med deadlines och då klarade jag inte stressen.
Niclas blev halvtidssjukskriven men fick efter en tid veta att Försäkringskassan inte godkände sjukskrivningen.
– Då sade min kloka fru att ”nu måste vi göra en förändring!”.
Niclas sökte tjänstledigt ett halvår, de hyrde ut huset och fick tag på ett hus i Dalkarlså, Västerbotten. Marianne fick jobb som florist och Niclas hittade en hobby som gav honom avkoppling och påfyllnad: motorcyklar.
Han ville vila från kyrkan, men när han började misströsta på att sex månader skulle räcka gick han på en gudstjänst och bad om förbön: ”Be att jag vågar ge mig hän i tjänst för Herren och människor.”
Inför en möteshelg fick Niclas ett tilltal genom Jesaja 41:15: ”Se, jag gör dig till en ny trösksläde ...”
– Då sade jag: ”Wow, Gud kan göra mig helt ny!” Två dagar senare, efter förbön, upplevde jag att Gud hade gjort mig ny!
Fullt helad – såsom tillbaka till det som var innan – tror Niclas aldrig att han blir. Men under en mc-tur från Uppsala kom en stark vilja att inspirera och undervisa tillbaka i full kraft. Plötsligt kände han att han ville stanna och predika överallt.
– Det var som att slå på en strömbrytare! Ett helande, ett vidrörande av Gud.
Nu visade det sig att Niclas redan bodde på rätt plats: den närmaste Pingstförsamlingen, Västerbottens Mellanbygd, sökte en visionär pastor.
– Här får jag använda rätt sidor av mig, medan andra kompletterar med sina gåvor, säger en tacksam Niclas.