Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.
Johannesevangeliet 1:16

Världen idag

Gospelsångarna tillbaka där allt en gång började

Under 50 år har gospelkvartetten One way brothers från Närke underhållit med sång och musik i Sverige liksom i utlandet. De har synts i SVT och sjungit med Eva Eastwood. Under valdagen hölls en jubileumskonsert på Hjälmargården, där allting började för jubilaren.

Reportage · Publicerad 07:00, 27 sep 2022

Den vita tegelkyrkan på Hjälmargården är i stort sett fullsatt med förväntansfulla mestadels 60-plussare. Längst fram i kyrkan står fem män iklädda kavaj och sjunger Bill Monroes ”I’m working on a building”. Det är One way brothers som har återvänt till sin så kallade födelseplats.

För det var nämligen just här, på ett ungdomsläger, som kvartetten träffades 1972 – fyra grabbar i början av tonåren, som då satt med varsitt instrument och spelade medan övriga lägerdeltagare hängde på stranden: Pelle Bengtson, Bengt Johansson, Håkan Isacsson och Per-Daniel Liljegren, varav den sistnämnde slutade i kvartetten efter fyra år.

I början var det endast Håkan Isacsson som sjöng medan de andra spelade.

– Det var en härlig tid för det var bara en av oss som sjöng då medan de andra kompade. Så det var en härlig tid, retas Håkan från scenen, varpå publiken skrattar med.

Men hur kom det sig att det blev just gospel, kan man fråga sig. Medan många andra tonårskillar under 70-talet lyssnade på Queen, Beatles eller Bee Gees gick skivspelaren varm med låtar av Blackwood Brothers, Imperials och Oak Ridge Boys när killarna från Närke träffades.

Och det var just dessa gospelkvartetter, vars musik är närbesläktad med countrymusiken, som började influera deras egna påbörjade sångkarriär.

– Det var en stil som passade oss och vi tyckte att det var roligt att sjunga den här musiken, säger Pelle Bengtson när Världen idag får en pratstund med kvartetten.

– Det var så fascinerande, för det visade sig med tiden att det fanns en spännvidd av röster i den här tonårsgruppen. En bas och en tenor uppe på höjden och ett par däremellan, så det blev fyrstämmigt, fortsätter Håkan Isacsson.

Kvartetten – som numera består av fem män, med tillkomna Rune Arvidsson och Per-Henrik Huss – sitter samlade runt ett bord. Tillsammans med kompbandet äter de en sen söndagslunch innan de ska inta scenen i den närliggande kyrkan på Hjälmargården. Det råder en avslappnad stämning, som emellanåt avbryts av vinkande till tillresta besökare och av skratt över gamla minnen.

– Jag minns när vi var på väg till en spelning i Snavlunda kyrka. På vägen dit såg vi att det stod en massa bilar och jag funderade på om det hände något samtidigt som vi skulle spela, börjar Håkan.

– ”Händer det nå’t på byn?” inflikar Per-Henrik skämtsamt.

– Men då visade det sig ju att de hade alla kommit för att lyssna på oss, säger Håkan, och de andra skrattar igenkännande.  

Rune Arvidsson, som har varit med i 30 år, berättar att alla i kvartetten sysslar med musiken vid sidan om sina vardagliga arbeten, som chaufför, cancerläkare, trubadur, pastor, skogskonsulent med mera.

– Det har blivit en skön avkoppling från arbetena. Vi är ganska hyfsade på att spela ihop och behöver därför inte öva så mycket. Det är både ett problem och något bra, säger Rune.

– Det ska du ju inte berätta, smilar Håkan.

Det märks att gruppen är sammansvetsad och alla verkar ta det rätt piano, för att använda ett passande uttryck. En fråga som ändå känns självklar att ställa är hur en grupp lyckas hålla ihop i 50 år.

– Den musikstil vi har, att vara en manskvartett, är rätt unik i dag och det tror jag har visat sig väldigt uppskattat av många runtom i landet, säger Håkan mellan tuggorna.

De andra nickar och låter tystnaden råda.

– Ni har ju en bra sammanhållning och kemi mellan er, tycker jag, inflikar Christer Hjalmarsson, trummis i kompbandet.

– För det är inte själva spelandet med er som jag tycker är roligast, utan det är att få umgås med er, tillägger han.

Under dessa 50 år har det blivit en del resande, kanske främst i Mellansverige men även både neråt och uppåt i landet. Ett särskilt fint minne som betydde mycket för dem var en spelning på en musikfestival i Norge. En kvinnlig amerikansk solist hade lämnat återbud och öppnade därmed dörren för One way brothers att spela på samma scen som sina stora idoler Imperials.

– Det var helt osannolikt! Tänk att vi, som under många år lyssnat till Imperials, nu fick sitta och samtala med dem. Det är en av mina höjdpunkter från den där resan, säger Bengt Johansson.

En annan, lite längre, resa som gjorde stort intryck på kvartetten gick till andra sidan Atlanten: till gospelkvartettens födelseland USA. Året var 2009 och de besökte flera kyrkor i bland annat Texas och Indiana. De reste även till Kentucky för att besöka ett så kallat National Quartet Convention. Där samlas både familjegrupper, solister och kvartetter med den så kallade countrygospeln som gemensam nämnare.

– Det lustiga var att en i kvartetten lyckades snacka in oss på en mindre del av arenan och gav oss tillfälle att sjunga för cirka 300 åhörare. Då ville de höra ”How great thou art” [O store Gud; red anm] för de visste att låten kom från Sverige. Jag tror vi sjöng den på svenska, berättar Pelle.

– Det var en stor händelse för oss och blev något som uppskattades mycket och gav oss chansen att göra det en gång till dagen efter. Det var jätteroligt!

Klockan närmar sig scendags och kvartetten står samlade i ring utanför kyrkan på Hjälmargården. Håkan leder dem i bön för konserten och ber att Guds namn ska bli ärat i det de gör.

Blir man fortfarande nervös inför en konsert efter att ha hållit på i 50 år, mån tro?

– Lite nervös är det bra att vara, säger Bengt.

– Jag blir nervös när jag ser många jag känner i publiken, inflikar Pelle, innan Bengt fortsätter, med en glimt i ögat:

– När fruarna är med, då blir man nervös för då vet man att det blir kritik hemma sedan.

Men den här gången behöver de nog inte oroa sig så mycket. I mitten av konserten kliver pianistens fru upp på scenen, tätt följd av två andra fruar till två av kvartettmedlemmarna. De benämner sig själva som ”One way wives” och berättar lite skämtsamt om hur de har upplevt den här resan.

– I dag hade ni ingen direkt klädkod, det hade ni alltid förr – vissa värre än andra, säger hon, och får publiken att skratta med.

– Ni kompletterar varandra bra och det är därför ni har hållit ihop i 50 år, fortsätter hon, och lämnar sedan över micken till några uppbjudna fans som tackar One way brothers för dess sång och musik under de här åren.

En smått rörd kvartett tackar hjärtligt för överraskningsmomentet och tar sedan ton igen och avslutar med deras mest önskade sång, ”How great thou art”.

Hur framtiden ser ut för kvartetten är inte helt klart. Pandemin gav en ofrivillig paus från turnerandet, vilket bidragit till att det har varit svårt att komma i gång igen.

– Vi får se hur länge rösterna håller. När man blir äldre sätter sig åldern även på stämbanden. Men om folk vill fortsätta lyssna så kör vi väl på i några år till, tror Pelle.

Kvartetten har två spelningar inbokade sista helgen i oktober: en i Östansjö Frikyrkoförsamling, och en i Korskyrkan i Frövi.

Den musikstil vi har, att vara en manskvartett, är rätt unik i dag och det tror jag har visat sig väldigt uppskattat av många runtom i landet.

One way brothers

• En gospelkvartett som dock numera består av fem sångare och en pianist. Från bas till hög tenor: Pelle Bengtson, Rune Arvidsson, Per-Henrik Huss, Håkan Isacsson och Bengt Johansson, samt Mats Frändå på piano och Christer Hjalmarsson på trummor.

• Namnet kom till efter att kvartetten sett en symbol av ett pekfinger som pekade uppåt med texten ”One way Jesus”, på Imperials skivomslag.

• Kvartetten sjunger mestadels gospelklassiker och läsarsånger, men använder sig även av egenskrivet material av Håkan Isacsson och Christer Hjalmarsson.

Intern strid i muslimska partiet Nyans – grundaren utmanas

Politik. Partiet Nyans skakas av en intern strid, bara några månader efter att man vunnit fullmäktigemandat... tisdag 6/12 14:00

Enkla bedjare – inte bara teologer – kan tolka Bibeln

Ledare I den ständigt pågående, och nödvändiga, debatten om vad som är sann och sund kristen livsstil... tisdag 6/12 00:10

Jesuscentrerad predikan av ny ärkebiskop

Ledare Inom den svenska kristenheten ställer nog många frågan ifall det gick att skönja en ny ton i... tisdag 6/12 00:00