Gazmed Vela hade en tung ryggsäck av traumatiska upplevelser med sig när han kom till Sverige som 11-åring. Uppväxtmiljön i Kosovo lämnade mycket mer att önska. I samhället ökade spänningarna mellan olika folkgrupper, som skulle mynna ut i fullt krig några år senare.

I hemmet levde Gaz (som han kallas) i en miljö av bråk, hot och våld. 

– Det var mycket skrik och gap hemma med en pappa som var alkoholist och en mamma som var medberoende, säger Gaz dystert. 

När Gaz var sju år skildes föräldrarna och mamman gav sig av till Sverige med hans lillebror, medan Gaz av felriktad lojalitet stannade hos sin alkoholiserade pappa i en fortsatt destruktiv tillvaro. 

– Min pappa utsatte mig för psykiska övergrepp, förolämpningar och hat.

– En skrämmande upplevelse som jag aldrig glömmer var när han bad mig hämta hans pistol. Sedan började han skjuta vilt omkring sig och träffade en serbisk man i benet. 

När Gaz var 11 år kom han med sin pappa till Sverige, då familjen tillfälligt återförenades. Men med den trasiga bakgrund de hade var projektet dömt att misslyckas redan på förhand, menar Gaz. Pappans skräckvälde fortsatte ytterligare drygt ett år, innan han slutligen återvände till Kosovo.

– Under tiden hade jag börjat med alkohol och droger. Mamma, som själv var traumatiserad, kunde inte hjälpa mig, och den kontaktperson jag fick hade själv problem med missbruk.

– Det formade min bild av en vuxenvärld full av svek, konstaterar Gaz uppgivet.

Gaz upplevde ingen glädje i livet, trots att han var språkbegåvad och musikalisk; han kom aldrig till sin rätt. I stället ställde han sig utanför samhället och skolan och hamnade tidigt i ett missbruk som snabbt accelererade.

– Hela min identitet präglades av hat. Jag kom från en machokultur där man hellre slogs än visade sig svag. Drogerna var det enda som gav mig tröst och lindring, och mitt verkliga jag gömdes bakom dem.

– Det var ett hårt och tufft liv, de flesta av kompisarna jag hade då är döda i dag. Det är ett mirakel att jag lever.

Gaz inre var som en tryckkokare av hat och frustration. I 20-årsåldern råkade han ut för en psykos och hamnade på psyket. Han sökte in på ett behandlingshem och fick kontakt med en psykolog, som tog honom på allvar. Det ledde till att han höll sig drogfri i över tre år, gick i arbetsträning och studerade. 

Men olika omständigheter gjorde att han föll tillbaka i sitt gamla liv.

Vändningen kom när Gaz satt i en bil på Hisingen och väntade på att en langare skulle komma och leverera knark. 

– I bilen bad jag Sinnesrobönen, som jag lärt mig på behandlingshemmet. Sedan tillade jag några egna ord: ”Snälla Gud, hjälp mig ur det här.”

– Jag hade mycket dåliga begrepp om kristen tro. I konflikten på Balkan var de kristna serberna fiender till oss kosovoalbaner, som är muslimer, och för mig var motsättningarna på Balkan religionens fel, förklarar han. 

Gaz bar fortfarande på ett inre trauma, som gjorde att han var oberäknelig och sände ut hotfulla signaler. 2013 utsattes han för ett mordförsök, då han fick 16 knivhugg i ryggen. Båda lungorna och levern skadades, och det var med nöd och näppe han överlevde.

– Efter det började jag söka Gud och meningen med livet, men jag hade fortfarande en sådan smärta i mitt inre att det kändes som om jag inte skulle orka leva vidare. Någonstans inom mig visste jag ändå att det måste finnas en Gud eftersom mitt liv mirakulöst hade räddats flera gånger.

Ett hopp tändes då Gaz mötte människor som blivit befriade från sitt missbruk och nu ville hjälpa andra. Han fascinerades av att ett ljus hade tänts i deras ögon, som visade att något hänt med dem. De hade fått ett nytt drogfritt liv, och det var tron på Jesus som hade förvandlat dem.

– Jag sökte hopp, frälsning, en vilja att leva och få komma ut ur misär och isolering, förklarar Gaz.

– Om jag inte fick hopp inför framtiden kände jag att jag lika gärna kunde avsluta mitt liv.

Han fick kontakt med Smyrnakyrkan i Göteborg, och sedan dess har det ”bara blivit bättre och bättre”, konstaterar Gaz. Via Smyrna fick han kontakt med Bittan Ekman, en kristen socialarbetare som efter att själv ha varit missbrukare nu vigt sitt liv åt att hjälpa socialt utsatta.

Bittan är utbildad alkohol- och drogterapeut och föreståndare för verksamheten Trappa upp, som nu är en del av Smyrnakyrkan. Där bedrivs öppenvård för missbrukare och många har upprättats till meningsfullt liv utan droger. 

Dessutom har hon varit med att bygga upp Dreamcenter, med förebild i den framgångsrika verksamhet som bedrivs bland socialt utsatta i Los Angeles (se VID 21/7). Där får ungdomar hjälp och stöd att komma ut ur fattigdom, drogmissbruk och psykisk ohälsa. Och där jobbar nu Gaz som volontär, vid sidan av sitt jobb som säljare. 

Det hörs att han stortrivs med att hjälpa dem som lever i samma utanförskap som han själv gjorde för inte så längesen.

– En helt ny värld har öppnats för mig och jag får jobba med så många fina människor. Nu vill jag ge något tillbaka genom att Gud får verka genom mig, säger han.

– Att växa upp med den rädsla och det hat jag kände är det inte många som överlever. Det går i alltför många fall väldigt, väldigt illa. Alla som jag tidigare umgicks mycket med har gått under i sitt missbruk, konstaterar Gaz sorgset. 

Gaz känner glädje och mening i att få medverka till att utsatta människor får en tro och nytt hopp i den läkande miljön på Dreamcenter. Han berättar att samma dag denna intervju görs var det en ung man som för första gången på många år brast ut i gråt och sedan också tog emot förbön.

Det är dessa återkommande ljusglimtar i vardagen som ger mening och färg åt Gaz nya liv, säger han. 

För en tid sedan hade Gaz en stark upplevelse när han satt på bussen. Det är fascinerande att höra honom berätta om det som oväntat drabbade honom i en vardaglig situation, en helt vanlig dag. 

– Det var som om något ljusnade framför solglasögonen jag hade på mig. Guds närvaro, kärlek och tröst kom över mig på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Plötsligt kände jag att jag duger, att det finns någon som älskar mig, mitt i allt.

– Tänk, jag var andligt blind men nu ser jag. I dag är jag ett exempel för andra, och den kärlek jag själv mött får jag nu ge vidare. Det som tidigare var en skam har blivit en resurs, fortsätter han.

Till sist ger Gaz ett ord på vägen till alla i samma situation som han själv en gång var. Han betonar hur viktigt det är att släppa taget och kapitulera inför Gud. 

– Kom ihåg: det finns hopp, även om det ser mörkt ut, säger han av erfarenhet. 

– Gud väntar på att vi ska vända om. Det är det som har lyft mig och gett mig ett meningsfullt liv. Nu känner jag inget hat längre, vilket är ett sant mirakel.