Vi har bokat träff i församlingen Livets Ord en måndag i maj. Det är egentligen pastorns lediga dag. I ett ”svagt ögonblick”, som Jan Blom kallar det, har han dessutom tackat ja till att vara hundvakt åt Sebastian Staksets valp, modell större. Men bara för en dag.
– Jag sade till min fru att vi skaffat hund. Det var inget bra skämt – märkte jag …
Jan – eller Janne, som han kallas – ler brett med en spjuverglimt i ögat.
Hunden får stanna i Jannes arbetsrum medan vi installerar oss i sofforna utanför. I bakgrunden står en bronsbyst av Sten Nilsson, en av medgrundarna till församlingen Livets Ord. En trygg ledare och förkunnare och en av Jannes tidigare mentorer, numera hemma hos Herren.
Janne växte upp i en, vad han beskriver som, dysfunktionell familj. Pappa hade problem med alkohol, och för Janne och syskonen var det på det stora hela en stökig uppväxt. Tyvärr var även våld återkommande.
Även om Janne som tonåring skötte och klarade sin skolgång var han ute och festade mycket.
– Jag var i 15-årsåldern, Livets Ord hade precis startat och det var mycket skriverier och prat om ”sekten”, ”tokstollarna ute på åkern i Årsta”. Vi var ett gäng som gick under namnet ”Årstagänget”, vi testade allt, det var mycket alkohol och festande, minns Janne, och berättar att de ofta ”gav sig på” den nystartade kyrkan.
– Jag minns att jag pangade rutor, störde gudstjänster och kastade in en stinkbomb i ventilationen i byggnaden där borta, säger han, och pekar mot fastigheten som sedan länge inrymmer den grundskola som församlingen startade 1985.
Samtidigt var ”livetsordarna” väldigt synliga och ihärdiga även nere på stan, tillägger han. De var också de första kristna han någonsin träffade på.
– De bjöd på fika och varm choklad under sena kvällar. De var svåra att missa. Jag tyckte det var kul att munhuggas med dem och vara lite jobbig. Trots det blev jag inbjuden till någon slags ungdomssamling och för första gången såg jag hur kristna ungdomar umgicks.
De var snälla mot varandra, reflekterade han, fikade, sjöng, bad och läste Bibeln. På något underligt sätt tilltalade det honom.
Vid en särskild ”bjud-in-kväll” fick Janne med sig en bok hem av Sandy Brown, Finns det någon där ute som kan hjälpa mig?.
– När jag började läsa den sögs jag in i hennes livshistoria om våld, prostitution och droger, minns han.
– I mitten av boken fanns det en frälsningsbön. Jag böjde knä vid sängen i pojkrummet och försökte knäppa händerna på det finaste sätt jag kunde. När jag hade bett bönen upplevde jag bara ett stort lugn, och det var som om jag hörde: ”Janne, nu har du kommit hem.”
Mamma och släkten blev chockade när sonen omvandlades från en utåtagerande tonåring till en ”livetsordare”. Precis som även föräldrarna till flickvännen Sanna blivit, då hon strax innan hade tagit samma steg.
Samtidigt såg Jannes mamma att han förändrades på många sätt. Och han var inte ute och festade på nätterna längre.
– Jag hade en kaxig yta, men var ledsen över livet och väldigt trasig på insidan. Här började en läkande process, berättar Janne.
– Faktum är att Gud har fått ta tag i sår och ångest som funnits kvar även i vuxen ålder. Till och med när jag hade varit i tjänst som pastor i många, många år, säger han.
Det var nu kring årsskiftet 1984–85, och Livets Ords ungdomsarbete var i sin linda. Samlingarna hölls hemma hos ungdomspastorn Stefan Salmonsson och hans fru, Marie.
Det var i den här miljön, tillägger Janne, som han och Sanna fick flera viktiga vuxna förebilder.
– Jag fick människor som såg mig, brydde sig och framför allt trodde på mig. Samtidigt förväntade de sig att jag skulle hålla tider, klä mig vettigt och uppföra mig. Jag minns att jag bävade när jag fick ansvar för min första bönegrupp, för helt nyfrälsta. Det var en milstolpe.
Janne utbildade sig till målare, men sköt på gesällprovet en tid för att gå på församlingens bibelskola.
– Det blev totalt tolv år som yrkesverksam målare, och jag är otroligt tacksam för den tiden. Tonen, språket och attityderna i byggbodarna var ytterst hårda och grabbiga. Den här perioden härdade mig och gjorde mig stark och fast i min tro på Jesus.
Det här var under den period då mediedreven mot Livets Ord var som allra tuffast.
– Det som gjorde mig särskilt illa berörd var när människor skrek och var otrevliga mot våra barn, säger han.
Klivet in i pastorsrollen tog Janne på allvar 1997, då han blev assisterande pastor i Livets Ord. Fyra år senare fick han som huvuduppdrag att arbeta med församlingens sociala arbete. I dag omfattar det allt från nattvandringar och soppkök till en fast lokal på stan för hemlösa, liksom regelbundna barnmöten i invandrartäta stadsdelar, som till exempel Gottsunda.
– De muslimer vi träffar här har ofta en otrolig respekt för Jesus, även om de givetvis inte ser honom som Guds son, säger Janne.
Han menar att församlingens resa från sektstämpeln och fram till i dag – då man upplever en ömsesidig respekt från kommun, myndigheter och polis – är fantastisk.
– De har sett att vi är seriösa och väldigt uthålliga i vårt sociala arbete.
Att efterträda en annan kan ibland skapa orealistiska förväntningar, och Janne har försökt förtydliga att han inte är – eller kan vara – en ”Ulf Ekman”, ”Joakim Lundqvist” eller annan förgrundsfigur för Livets Ord, som kanske också haft en tjänst att resa mycket utomlands och predikat eller haft kampanjer.
– Jag är Janne Blom, och måste få vara det. Vilket också till viss del självklart kommer att påverka församlingens uttryck och karaktär.
De stora förändringarna i församlingens ledarskap och stormarna runt tidigare pastorer har naturligtvis varit tuffa, även för Janne.
– I efterhand har jag insett att anledningen till att jag är bevarad i tron – trots allt som hänt utanför och inom församlingen – är att Gud alltid har varit så väldigt mycket större för mig än Livets Ord eller någon enskild person. Det har varit ett beskydd.
Sin nuvarande roll som huvudpastor har Janne i praktiken haft sedan sommaren 2020, i samband med Joakim Lundqvists tjänstledighet, men han blev formellt insatt från januari 2022 – även om den stora installationsgudstjänsten ägde rum i april, då coronarestriktionerna hävts.
På det sättet har det varit en ganska lång process, men även en bävan över att slutligen ta över ansvaret.
– Jag upplever att jag först och främst har en herderoll i församlingen här i Uppsala. Jag brinner starkt för vårt sociala arbete lokalt, säger Janne.
– Sedan har vi också ett ganska stort internationellt arbete, idrottshallen, bolag och en relativt stor skolverksamhet, från förskoleklass ända upp till gymnasium, inklusive särskola. Men för allt detta har vi tydliga roll- och ansvarsfördelningar.
För Janne handlar detta om att både personalen och Livets Ord ska hålla – och hålla länge.
– Jag hade under en tid mycket praktiskt ansvar, bland annat för personalfrågor. Som tur är, är min fru administratör ända ut i fingerspetsarna, och hade redan då länge arbetat professionellt med personalfrågor inom kommunen. Hon blev min räddning här, mitt bollplank hemma efter jobbet.
Det är det mer abstrakta, att inneha det yttersta ansvaret, för en såpass stor verksamhet som Livets Ord innebär som är den svåraste delen, menar Janne, inte i första hand detta att leda möten, förbereda budskap och predika för drygt tusen personer (utöver alla tittare på webb-tv) på söndagar.
– Många avgörande beslut landar ju i mitt knä.
– Dessutom lever vi i en helt annan tid nu, till exempel med sociala medier, där man måste vara otroligt noga med vad man lägger ut, hur man formulerar sig och hur man bemöter människor. Här är jag kanske snarare överförsiktig med sociala medier, både privat och som pastor.
Janne har alltid varit idrotts- och friluftsintresserad. Att träna, åka motorcykel och inte minst fiska är ett sätt för honom att rensa hjärnan och samla själslig kraft. Varje år brukar han försöka få till en kombinerad fjällvandring och fiskeresa i Norrland tillsammans med vännen Ruben Agnarsson.
– Ju längre ut i vildmarken desto bättre. Gärna nedsläpp med hjälp av helikopter, om det går att ordna! Spinn-fångad stekt röding till frukost, det kan bara upplevas på plats.
Men han medger att de är allt annat än självspäkare, utan laddar rejält.
– Ryggsäckarna är väldigt tunga dag ett, säger han och ler.