Den numera 79-årige Lennart ”Thylle” Thylander växte upp i en kristen miljö nära Ulricehamn och gick ofta i kyrkan. I bygden förekom mycket tekoindustri, och efter sjuårig folkskola hamnade han på fabriksgolvet.

– Det var alla tiders att få en sådan livets skola, den lärde mig mycket, säger han.

Thylle bar på en stark längtan efter att bli präst men ”saknade läshuvud”, som han beskriver det. Efter fem år i fabrik ville han ändå komma i gång med studier, coh det blev två år på folkhögskola och en ungdomsledarutbildning.

– På den tiden fanns det inte så många ungdomsledartjänster, men Hässelby församling hade en ungdomssekreterartjänst som jag sökte. Där jobbade jag 1966–1968.

– Det var gott om ungdomar i KU [Kyrkans unga], men få som hade något överväldigande intresse av insidan. En dag frågade en kille om de inte kunde få göra något vettigt i KU? Jag frågade vad ”vettigt” kunde vara, och fick svaret: ”Fjällvandring.”

Utmärkt, tyckte Thylle, och ordnade så att tolv grabbar och två ledare kunde åka på en tolv dagars fjällvandring från Kvikkjokk till Akka.

– När vi sjöng ”Morgon mellan fjällen” uppe i fjällkapellen fick den kristna insidan ny betydelse för alla. Naturen öppnade upp för det.

En dag läste Thylle en artikel i tidningen, ”De våra i främmande land”, om Olle Eks tjänstgöring i Egypten.

– Jag blev oerhört tilltalad av artikeln och helt övertygad om att tjänst i utlandskyrkan var min nästa plan!

När han anmälde sitt intresse fanns ingen ledig tjänst, men hans intervjuare sade att han var aktuell om något dök upp.

– Jag fick höra att ”kanske senare”. Min inre övertygelse om att det snarare var ”nu” höll jag för mig själv.

På välsignade vägar fick Thylle löfte av sin kyrkoherde om att få lämna sin tjänst ifall en utlandstjänst dök upp, även sommartid när Thylle var oumbärlig.

– Det började klarna och mognadsprocessen löpte på – så är det när Gud är inblandad! påpekar Thylle.

En dag hörde han en ”kanonkonstig” telefonsignal och kände genast att det var om utlands­kyrkan. Mycket riktigt: De ringde och erbjöd jobb som attacherad svensk assistent i engelska Hull – från juni månad. Nu kom kyrkoherdens löfte väl till pass.

I Hull var det vanligt att assistenten höll i andakter. Hur var det med Thylles förkunnande? frågade de. Jo då, många ungdomsandakter hade han hållit, men inte ville han påstå att han hade någon vidare teologisk kompetens.

– Då gav de mig Olle Nystedts predikosamling Helgdagsord för vardagsbruk. Han skrev så fantastiskt bra! Alla ord som jag gjorde om till mina egna kom från den boken. Det och mina egna tankar gjorde att jag faktiskt började hålla riktigt bra förkunnelser, säger en märkbart tacksam Thylle.

Som den enda assistenten fick han även delta på en samling för sjömanspräster. Där nämndes olika stationer, bland annat i Lima, Peru.

– När jag läste på om Lima fick jag samma känsla som när jag läste Olle Eks artikel. Jag tänkte: ”Nu är vår Herre med och härjar med mig igen.” Och så blev det.

I den skandinaviska kolonin i Lima gick snacket att den där Thylle talade rätt intressant. Han som ville bli präst verkade nu delvis vara en.

Thylle har många minnen från tiden i Lima, inte minst hur han träffade Norma.

– Direkt jag såg henne kände jag: ”Här är min blivande fru!” Vi hade inget gemensamt språk, men kärleken har sitt eget.

Så blev det, och de gifte sig.

Efter Peru fick Thylle jobb som församlingsassistent i Eksjö. I vevan frågade kyrkoherden om inte Thylander hade funderat på att bli präst?

– Jag svarade jo, men att jag var osäker på det där med studierna. Då sade han att han ville anmäla mig till en grundkurs i religionsvetenskap. Oron för läshuvudet fanns kvar och jag hade inte betyg för att antas till vidare studier, men jag ville ändå försöka.

Thylle hängde inte riktigt med i läsning och skrivning, men fullföljde ändå studierna.

Nu öppnades även en ny möjlighet att komma in på prästutbildningen:

– Vi såg på tv att man kunde börja söka in till högre utbildningar på tillgodoräknad yrkeserfarenhet.

Thylle antogs och läste på distans mot Uppsala.

– Med jämna mellanrum blev jag underkänd och fick då åka till Uppsala för muntlig tentamen, och då gick det bra, minns han.

År 1980 prästvigdes Thylle i Härnösands domkyrka, och därefter följde 26 år som kaplan på Stiftsgården Gålsjö bruk. Thylle såg likheter mellan stiftsgård och utlandskyrka:

– När människor byter miljö blir tröskeln till kyrkan lägre, konstaterar han.

Som del i sin tjänst verkade han även i Styrnäs församling, med uppdrag att utveckla verksamheten.

– Det yngre folket var inte särskilt välrepresenterat i kyrkbänkarna, så vi behövde tänka nytt för att nå dem. Jag startade Stuggemenskapen Dialog, och i tolv års tid hade vi samtal om existentiella frågor på Bibelns grund med tolv lärjungapar. Det var fantastiskt!

När Thylle såg att ortsborna inte attraherades av vanlig församlingsverksamhet tog han inspiration av samtalsprogram på tv och startade Café 19.

– Det blev en otrolig succé! Café 19 blev så inne att jag kunde få dit nästan vem som helst som gäst, berättar Thylle, och nämner bland annat Torbjörn Fälldin, Alf Svensson och Leif ”Loket” Olsson.  

Café 19 pågick i femton år.

I samma veva kom idén om Psalmtoppen. Thylle, som i sin ungdom startade Sveriges yngsta elband The Prickles (”som gick så in i bomben bra att vi fick vara förband till Beatles”), ville nu göra en kyrkvariant av Svensktoppen.

– Jag kände att någonting var på gång här. Gålsjö bruks kapell hade brunnit ner och folk ville att det skulle byggas upp, men det fanns inga pengar. Då färdades jag runt och sjöng och berättade om mitt liv för att samla in pengar till ett nytt kapell.

– Media från runt om i landet gjorde intervjuer. Rekordet var när Radio Sweden från Melbourne hörde av sig. Och jag glömmer aldrig när tv-mannen Bo Holmström ville göra ett inslag om ”den lite annorlunda prästen”, säger Thylle och skrattar.

Pengarna rullade in och en loge inköptes och inreddes till Gålsjö bruks nya kapell. Här fick Psalmtoppen sin bas. Totalt 150 000 personer besökte Psalmtoppen under 1990-talet.

Thylle anordnade även fotbollsträningar efter kyrkan och idrottscuper i stift, pastorat och församling.

– Det kollegiala var viktigt för mig, men det mesta var mina egna påhitt. Alla mina arrangemang låg lite vid sidan av ordinarie verksamhet, så att säga.

Vad drev dig?

– Viljan att nå ut till profanintresserade. Jag har gjort profana arrangemang kyrkliga.

Thylle betonar att han även hade tusentals dop, vigslar och jordfästningar under sin 55-åriga prästgärning.

– Alla kristna förmedlar tro, kunskap och ideal, men det är också så att varje person har sin personlighet och talang. Jag var väl den typen som passar för förnyelse.

Allt Thylle har gjort har känts äkta och riktigt för honom. Han har orädd följt sin inre röst, och i alla verksamheter har han förmedlat Guds välsignelse – och psalmer.

Vilken är då hans egen favorit?

– ”Blott en dag” och ”Var jag går i skogar, berg och dalar”, svarar han blixtsnabbt.

– Den senare har vunnit nästan alla av våra totalt 320 Psalmtoppen. ”Var jag går ...” – när Gud är med så är han ju med, eller hur? Jag har absolut känt mig buren och haft den där ledningen i hela mitt liv. Att gå rätt väg är den stående bönen och utmaningen.

För Thylle blev den rätta vägen att vara en lite annorlunda präst som vågade prova nytt för att nå ut.