Desirée Antblad var bara 17 år första gången vi två möttes, då på missionsbåten Elida. Hon hade tagit en paus mitt under gymnasietiden för att i stället mönstra på som besättning. Dock var det mest omgivningen som kallade det ”paus” – för henne själv var det snarare ett gensvar på den missionskallelse som hon upplevde att Gud hade lagt ner i henne.
– Jag hade under högstadiet svårt att bryta med det sociala spelet i skolan som sade hur man skulle vara. Helst ville jag bara leva det kristna livet fullt ut. Så efter ettan på gymnasiet sade jag till mina föräldrar att jag ville flytta till några missionärer som vi kände, berättar Desirée.
Föräldrarna sade nej, men föreslog i stället att dottern kunde ge ett år till missionsorganisationen tillika fartyget Elida.
Det blev ett år fullspäckat av konfirmationsläger och evangelisation i både Sverige och Spanien, och när året var till ända ville Desirée stanna kvar – medan andra i hennes närhet tyckte hon borde göra klart skolan.
Trots att det först kändes främmande blev det ändå flytt hem till Kungsbacka och Desirée gjorde klart de två sista skolåren.
– Den helige Ande talade till mig genom en bild som Elidas kapten, Stefan, gav mig om att gå tillbaka till skolan och vara radikal kristen där. Så jag gick tillbaka, engagerade mig i en kristen skolgrupp och försökte leva ut det kristna livet bland mina vänner.
Efter att Desirée sprungit ut med studentmössan i handen började hon fråga Gud om vart och hur hon skulle kunna sändas ut i mission. Men hon började också alltmer lägga ner sin egen vilja och mer be om att Guds vilja med hennes liv skulle ske.
På olika vägar hamnade hon så småningom på SOS Church’s bibel- och ledarskapsskola i Stockholm under två år, och började därefter läsa till lärare samtidigt som hon fortsatte att vara en del av pingstförsamlingen.
– Medan jag skrev på min sista uppsats på lärarutbildningen blev det bestämt att några familjer från Stockholm skulle flytta till Kilgoris i Kenya för att bygga upp en missionsbas, och de undrade då om jag ville följa med som lärare till barnen. Jag hade nog inte så mycket förväntningar på just det, utan mest en längtan över att få jobba heltid på missionsfältet.
I januari 2020 gick flytten till den västra delen av Kenya.
Desirée hade flera gånger tidigare besökt olika länder i Afrika med sin församling, där de regelbundet har missionsfestivaler, men Kilgoris var helt nytt för henne. Hon visste inte alls vad det skulle innebära.
Så här ett år efter flytten sitter vi tillsammans på en resturang med utsikt över Nairobi och blickar tillbaka på året som har gått. Desirée berättar om en tid fylld av nya upplevelser och möten med människor och kulturen, en tid som har varit utvecklande men också svårare att anpassa sig till än vad hon först trodde.
– Det har varit en häftig kulturell upplevelse, där jag har fått lära mig mycket genom möten med människor, samtidigt som jag har fått så många fina relationer med lokalbefolkningen i Kilgoris.
Desirée berättar också om hur lärorikt det har varit att på nära håll få se en församling ta form, under ledning av Samuel och Gabrielle Strandberg. Samtidigt har hon en dröm för den skola hon har börjat utveckla och forma.
– Just nu är det en skola främst för missionärsbarnen, men drömmen är att fler skulle få ta del av skolan och att den skulle få fortsätta även om jag inte är kvar.
Det är totalt tre familjer som Desirée arbetar gentemot, dels pastorsfamiljen och dels två familjer som arbetar med SOS Adventure, som anordnar SOS Church’s festivalsatsningar. På det här sättet, förklarar hon, kan hon betjäna andra missionärer och frigöra möjligheter för dem att kunna nå människor i mission.
Samtidigt sticker Desirée inte under stol med att det ibland finns utmaningar i arbetet. Emellanåt har det varit jobbigare och krävt mer än vad hon först räknade med, och eftersom hon är själv i rollen som lärare har det funnits stunder då hon har känt sig ensam i uppdraget.
– Mest av allt har Gud fått lära mig att förtrösta på honom. När känslorna och orken inte är där så har Gud visat att han är med.
I början av sin tid i Kenya fick Desirée till sig Psaltaren 46:11: ”Lugn! Besinna att jag är Gud, upphöjd över folken, upphöjd över jorden” (B2000). Ett ord som hon sedan har burit med sig under sin första tid i utlandsmissionen.
Utöver att axla rollen som lärare har Desirée även fått vara med att döpa samt lärjungaträna nyfrälsta, något hon alltid drömt om att få vara en del av.
– Vår längtan är att alla ska få en personlig relation till Gud, vilket vi ofta pratar om, jobbar emot och ber för, säger hon.
Desirée berättar om en händelse från när hon var ny i Kilgoris. Hon upplevde att det var svårt att få vänner, då människor ofta ville ha saker, ägodelar, av henne när hon började umgås med dem. Samtidigt längtade hon efter att bli en del av byn.
Så hon bad Gud om att han skulle ge henne en riktig vän.
– Så åkte jag ner till biltvätten för att få min motorcykel tvättad. Då kom det fram en man som heter Brian, som arbetade där, och vi började prata och jag upplevde verkligen hur han blev en vän.
Efter ett långt samtal bjöd Desirée med honom till nästkommande söndagsgudstjänst. Brian dök upp och fick ett möte med Jesus samma dag. Kommande veckor blev han inbjuden i en hemgrupp, blev döpt och fick ta emot tungotalet som gåva.
– I dag går han på bibelskolan i Kilgoris, och han älskar verkligen Jesus, berättar Desirée.
Till andra som också bär på en längtan att tjäna Gud i utlandsmission vill Desirée uppmuntra till att våga.
– Det är alltid lite läskigt när man behöver utmana sig själv. Men man kan ju aldrig veta om man inte vågar testa.
– Ingen kommer någonsin att kunna ta ifrån mig de erfarenheter jag får med mig under den här tiden i Kenya.