Biblar, böner och budord var det ont om i Mats Selanders uppväxthem i Stockholmsförorten Salem. Men när Mats i 14-årsåldern började fundera över Gud och livets mening påbörjades en process som gjorde att han omsider kom till tro.
Moraliska frågor som abort och människovärde var dock inget som tonåringen funderade särskilt mycket på – då var det intressantare med vetenskap och apologetik.
Så kom det sig att Mats gjorde lumpen som plutonsjukvårdare och fick en praktikplats på Södertälje sjukhus. Den då 19-årige Mats fick uppgiften att sätta nål på kvinnor som skulle göra abort och befann sig snart inne i operationssalen.
– Jag såg ”abortsugen” med den då tomma plastbehållaren. Bara vetskapen om att moderkakan, blod och alla fosterdelar skulle samlas där fick mig att känna stark ångest.
Mats mumlade fram några frågor till personalen, men fick snart en sträng tillsägelse om att vara tyst. Ångesten han upplevde fick honom dock att bestämma sig: Han tänkte inte hjälpa till med några sådana ingrepp.
– Jag var inte där inne länge, men det var tillräckligt länge för att det skulle påverka för mig resten av livet, berättar Mats.
Kort därefter hade Mats beställt vykort som visade en hand med två små fosterfötter som han skickade till alla riksdagsledamöter. ”Är inte detta en människa?” skrev Mats och hoppades att politikerna skulle reagera på tilltaget.
Intresset för frågan verkade dock vara svalt; endast en riksdagsledamot responderade, och det enligt Mats med ett ”ganska intetsägande” svar.
Han lät sig dock inte nedslås. Det dröjde inte länge förrän han hade beställt diabilder från ”Rätt till liv” – bilder som bland annat visade aborterade foster. Mats ringde till en gymnasieskola och frågade om han fick hålla ett föredrag om abort och fick ett ja från en religionslärare.
– Jag varnade för varje otäck bild och märkte hur bilderna ändrade atmosfären i klassrummet. Det gick från att vara en fråga om kvinnans rättigheter till en fråga om liv och död.
Efter bildvisningen drog Mats alla argument för abort och frågade eleverna ifall dessa argument skulle gälla ifall fostret är en liten människa.
Föredraget blev uppskattat, varpå Mats fick komma tillbaka till skolan flera gånger innan det kom en ny lärare som sade nej till besöket.
Efter detta höll Mats liknande föredrag på en skola i Åmål, och under en lektion sprang en tjej ut ur klassrummet. ”Jag gjorde en abort när jag var 15 – tycker du att jag gjorde fel då?” skrek tjejen.
”Om jag hade varit en 15-årig tjej och alla hade tyckt att jag skulle göra abort hade jag kanske också gjort det. Men det är ändå du, och inte de som pressade dig, som ska bära med dig det här resten av livet”, svarade Mats.
Han frågade efteråt ifall han, genom sitt föredrag, hade lagt en skuld på henne som hon inte hade haft tidigare.
”Nej, men den skuld jag redan hade väckte du till liv”, svarade hon.
De orden blev något som Mats tog fasta på: Skulden hade flutit upp till ytan, men det var inte han som hade skapat den.
När Mats inte längre var välkommen till skolvärlden beslöt han lägga abortfrågan på hyllan och satsa på evangelisation i stället. I början av 2000-talet resten han till USA för att studera teologi.
Under en lektion om bioetik väcktes dock frågan till liv igen. Gregg och Lois Cunningham från prolife-organisationen Center for Bio-Ethical Reform (CBR) var på besök för att berätta om sitt arbete, som bland annat innebar att på offentliga platser visa bilder på aborterade foster.
”Så där kan man inte göra i Sverige”, tänkte Mats, men blev samtidigt intresserad. ”Varför ska amerikanerna ha monopol på att visa sanning?” tänkte han.
Mats var dock tveksam till att starta CBR i Sverige.
– Jag kände inte för det. Jag ville egentligen inte hålla på med abortfrågan mer. Den kändes som ett stort svart hål av ångest – och vem vill kliva in i ett sådant?
En dragningskamp inom Mats följde; i ena vågskålen låg själviskhet, rädsla och oro, och i den andra samvetet, tron och sanningen. Därtill skulle han få hålla på med något meningsfullt – och kanske även rädda liv.
I dag har organisationen Människorätt för ofödda (MRO) funnits i över 15 år och Mats har demonstrerat med abortbilder uppemot 300 gånger. Han har fått ta emot dödshot, behövt be om polisnärvaro och införskaffat kroppskameror för att kunna anmäla eventuella brott. Han har även fått utstå att människor skrikit honom rakt upp i ansiktet, att folk har rivit ner hans skyltar och att man spottat vid åsynen av honom.
Ångrar du ditt beslut?
– Nej, nej, men jag var väldigt rädd den första tiden. Jag trodde att det skulle stå någon med ett basebollträ utanför ytterdörren.
Varför måste ni visa bilder?
– Därför att de inte visar vår åsikt, utan bevisen bakom vår åsikt. Alla kan förstå varför vi är emot abort när vi visar en bild. Att stå med en skylt med texten ”Ja till livet” eller ”Nej till abort” påverkar sällan någon. Ser människor en bild förstår de på en halv sekund.
Vad säger du till dem som tycker att det är att gå för långt?
– Det sade de till Martin Luther King också. Det säger de alltid till den som protesterar mot kulturen för mycket. Att människor känner obehag över det de ser visar att vi har nått fram.
Mats och hans medarbetare möter dock inte bara spott och spe när de är ute och demonstrerar. Han berättar om en kvinna som gråtande kom och sade: ”Tack för att ni står här.”
Det visade sig att kvinnan hade gjort abort och blivit berörd av bilderna.
– Jag tolkade hennes gråt som att här var det någon som tog ställning för hennes hjärta, för hennes barn, när ingen annan gjorde det.
Det kan också hända att människor som till en början är aggressiva blir fundersamma efter samtal.
”Min mamma gjorde en abort innan jag föddes och skulle ha gjort detsamma med mig om det inte vore för att hon fått dåligt samvete på grund av sådana som du”, sade en ung tjej.
”Så du menar att det är på grund av sådana som mig som du finns?” kontrade Mats.
Tjejen höll med, men tyckte ändå inte att Mats skulle bry sig om ifall hon blev född eller inte.
”Du är en människa, så du är värdefull för mig. Ifall du föll ihop här på marken skulle jag försöka rädda ditt liv.”
Vilket stöd får ni från kristenheten?
– Fläckvis, från några individer här och några församlingar där. Ingen stor församling har visat någon sympati. Det finns en pastor som har sagt att han skäms för mig.
Mats sörjer över att kristenheten i Sverige generellt inte lyfter frågan om de ofödda barnen. Han återkommer ofta till Bibelns ord om sanning, ljus och salt.
– Man kan inte vara ljus utan att avslöja ondska.
Vad drömmer du om att få se?
– Jag drömmer om en väckelse. Det enda som kan upprätthålla något på djupet är en omvändelse till Jesus. Men omvändelse är inte bara att börja tro på Jesus, det är också att omvända sig från sina onda gärningar.
Mats drivs främst av sitt samvete och sin övertygelse i arbetet för de ofödda – han gör det han gör för att han tror att det är rätt och inte för att få se ett visst resultat. Samtidigt känner MRO till ett tiotal barn som har fötts tack vare deras arbete, barn till kvinnor som kontaktat MRO för att få stöd eller hjälp.
”Jag har inte ord för att tacka er. Nu sitter jag här med ett litet barn i famnen”, skrev en kvinna. ”Här är guldklimpen. Tack, tack, tack”, skrev en annan och bifogade en bild.
– När man får höra sådana ord är det strunt samma vad folk tycker, säger Mats.