Roland Lundgren öppnar dörren och välkomnar in i värmen i sitt hus en bit utanför Falköping. Här, i de västgötska jordbrukslandskapen, växte han upp i en varmt troende familj som var aktiv inom pingströrelsen och där musiken flödade i hemmet.

– Mina föräldrar var levande, andliga människor som var väldigt musikaliska, berättar han.

Roland orkade inte plugga så värst och hoppade därför av gymnasiet. I stället gav han sig ut på kampanjer, bland annat till USA i början av 60-talet.

Curt Petersén kom från helt andra förhållanden och blev som 15-åring frälst efter att fram till dess ha levt ett tufft ungdomsliv. Ganska snart därefter mötte han Roland.

– Jag såg honom som nyfrälst, då var han en tuffing med Elvisfrisyr, minns Roland leende.

Men det var huvudsakligen något helt annat som imponerade mest på honom:

– Han hade en av Sveriges första Fendergitarrer, en 1961 års modell från den andra sändningen till Sverige.

När Curt spelade på sin nyinköpta gitarr öppnades en ny värld för Roland.

– En större ljudkick kan man inte få! Det var hisnande, berättar han.

Curt och Roland fann varandra ganska fort, och när Curt sedermera gifte sig med en av Rolands systrar började de ses ännu mer. Tillsammans delade de samma syn på och passion för musik.

– Vi tyckte att det var för dåligt drag i musiken på den tiden, säger Roland med en blinkning.

Men det dröjde en bit in på 60-talet innan de kom att släppa sin allra första singel – ”Blott en dag” på ena sidan och en instrumental version av ”Jag har hört om en stad ovan molnen” på den andra.

Responsen var omedelbart stor – men inte odelat positiv.

– En del returnerade skivorna för att det ansågs för rockigt och syndigt, minns Roland.

Sådant fick de fortsätta höra under perioder. Alla köpte nämligen inte deras koncept med mer rockiga toner än de flesta var vana vid i kristna sammanhang.

– Det var inte rumsrent med Curt & Roland, vi var som två spetälska. Det var mycket som vi fick svälja, säger Roland. 

Inte heller Maranatarörelsen, som de turnerade mycket med, var uppskattad av alla.

– En del tyckte att det var rena villfarelser. Det kom ibland ungdomar som bara satt och skrattade under hela mötena, det var en obehaglig känsla. Men vi fick acceptera att det var så, säger Roland, som beskriver hur de samtidigt blev lite av en ”plog” för mer modern kristen musik.

– Vi kom och var lite poppigare och hade elinstrument, det var bara profana artister som annars stod för det, säger han.

Under en stor del av karriären turnerade Curt & Roland på evangelisationskampanjer, till exempel med Donald Bergagård och Aage Samuelsen, och alternerade mellan Sverige och Norge.

Vid en kampanj i Stavanger fick de se drygt fyrahundra personer bli frälsta.

– Vi har fått ha närkontakt och se hur det blir när man ger Guds ande en möjlighet, konstaterar Roland.

Framgångarna växte med åren, och förfrågningar om spelningar kom snart även från profant håll.

– Vi har haft förfrågningar om att spela i folkparker, men vi lade ner det. Mycket av det förtroende vi hade låg i att vi var vanliga människor – vi var inga stjärnor, vare sig jag eller Curt, menar Roland.

Fram tills i dag har Curt & Roland sålt över 500 000 skivor. Alldeles nyligen gavs dessutom en cd-skiva ut med deras mest populära låtar.

– Vi hade inte alls det här i tanken, men det ena gav det andra. Egentligen är jag väldigt nöjd att vi har fått den status vi har. Det kanske låter fel, men vi har blivit lite av legendarer och har fått vara med att forma den kristna musiken i Sverige.

Men Roland är noga med att poängtera att deras framgångar aldrig har stigit dem åt huvudet.

– Vi har alltid varit jordnära, vi har inte satt oss på några höga piedestaler. Vi har inte heller varit några som räknat våra ”jordiska pund” och vi har aldrig blivit rika på detta – men det har heller inte varit någon ambition.

– Framför allt är det stort att ha fått vara med om alla människor som kommit till tro och blivit frälsta.

Än i dag strömmar kommentarer in till Roland, bland annat genom en Facebookgrupp med över 2 500 medlemmar.

– Det är lite kul, erkänner Roland.

I slutet av 90-talet drabbades Curt Petersén av cancer. De kunde fortsätta spela och sjunga tillsammans i ytterligare några år, men på de sista turnéerna tillsammans kunde Curt enbart spela. Omkring 2003 kunde han inte vara med alls längre, och sex år senare avled han.

– Fendergitarren stod där vid kistan, och jag och hans grabb sjöng tillsammans, minns Roland medan ögonen tåras.

Det är tydligt att han saknar sin nära vän, som han har delat så mycket med genom årens lopp.

– Självklart sörjer jag. Vi var som ett instrument ihop. Jag brukar säga att vi – bortsett sängkammaren – har levt i ett parallellt äktenskap, säger han.

Efter att Curt fått flytta hem till Jesus läste Roland textrader som Curt skrivit ner i sin filofax, textrader som Roland sedan tonsatte och släppte på skivan Barndomens musik.

– När jag satt där vid pianot och gjorde melodier grinade jag, det blev för jobbigt, säger Roland, som minns Curt som en cool, avslappnad och lugn person.

– Och jag var raka motsatsen. Jag var nästan översocial och spontan. Han balanserade upp allt så bra.

När Curt lämnat jordelivet väntade ett nytt kapitel även för Roland: att för första gången på många år uppträda själv.

– Jag kom inte längre ihåg texterna utantill. Jag var tvungen att skriva ner allt, ”Pärleporten” och alltihop. När Curt och jag sjöng hade vi aldrig några textunderlag.

Mitt i saknaden är Roland stolt över allt de fick uppleva tillsammans.

– Jag känner glädje och stolthet. Vi försökte bara göra en bra sak av något som vi upptäckte att vi hade gemensamt, säger han, och tillägger:

– Samtidigt är det lite underligt att tänka på hur man kan se Guds finger med i allt, just att Curt blev frälst och gifte sig med min syster så att han kom in i vårt hem.

Strax innan intervjun är slut och Roland ska resa sig upp ur soffan börjar han fundera kring sin egen ålder. Han jämför livet med en linjal.

– Tiden går för fort, tycker jag. Det jag kan bli nojig över är att jag snart är 77 år, och om livslinjalen är 100 centimeter, så kanske jag kan få leva tills jag är 84, kanske 85. Då är det inte så märkvärdigt mycket kvar.

Samtidigt uttrycker han en stor tacksamhet, något han gestaltar när han plockar upp en gitarr och börjar spela så att det nästan glöder om fingrarna.

– Jag är glad för att jag fått behålla min röst och gitarrspelet, att jag sluppit artros och sådana saker. Den lilla tid jag har kvar vill jag få vara mig själv.

Roland ler när han spelar och hans höga sångstämma fyller snabbt huset när han bjuder på en minikonsert där i vardagsrummet.

Och så tänker han på nytt tillbaka på det som varit.

– Jag är så tacksam för det vi fått vara med om. Jag hade inte velat göra något annorlunda, säger han.

Innan våra vägar skiljs åt skickar han med ytterligare något han lärt sig genom åren:

– Det finns en livlina att hålla i när inget annat håller – och det är Jesus. Han har tagit emot mig trots alla mina brister.