Efter ett starkt Gudsmöte i tidiga tonåren visste Marie Arnfjell att Gud ville använda henne. Men då visste hon inte på vilket sätt, och resan mot att hennes kallelse skulle gå i uppfyllelse skulle bli lång.
På tidigt 90-tal blev hon svårt sjuk och kunde inte längre jobba i den förskola hon varit med och startat i Vallentuna. Månader av värk och år av feber gjorde att Försäkringskassan till slut ville ge henne sjukpension, men hon tackade nej till hel sjukpension.
– Jag sa till Gud att någonstans måste det väl finnas något som jag kan göra? Jag hade ju fått en kallelse som jag upplevt så påtagligt starkt, berättar hon.
Men vid en resa till Tyskland 1998 förändrade det mesta. Där kom hon att träffa redaktionen för den kristna tidningen Lydia och fick i bilen på väg hem efteråt ett starkt tilltal där hon upplevde att Gud sa åt henne att starta en kristen kvinnotidning i Sverige.
– Spontant tänkte jag: du vet inte vad du säger! Jag hade ingen utbildning, ingen erfarenhet och jag var ingen tidningsfantast. Det här var helt utanför min ”comfort zone”, säger hon.
– Men samtidigt var det så starkt att det bara vibrerade inom mig.
Hemma i Sverige sökte hon starta eget-bidrag för att komma i gång med tidningen, men fick avslag. Efter julen 2000 bröt hon ihop.
– Jag kom i en riktig kris av tvivel och uppgivenhet. Framför allt tänkte jag på om det inte var Gud som talat till mig, hade det då aldrig varit Gud som talat till mig?
I flera dagar stängde hon in sig i sovrummet. Arg, besviken och med tårar som flödade.
Men en väns ord några dagar senare sådde ett frö i henne:
”Om vetekornet inte faller ner i jorden och dör, så kan det inte uppstå till liv”.
– Det tog tag i mig och den helige Ande började tala till mig om det. Jag gick igenom en sådan reningsprocess. Gud ville visa mig och tala om för mig att det inte handlar om mig och mitt. Det är inte jag som står som arbetsgivare, det är Gud.
Några månader senare hade hon och hennes man Roger – vars arbete och stöd har varit ovärderligt – belånat huset, startat tidningen Junia och tryckt upp 16 000 exemplar av tidningen som de strödde ut i olika sammanhang.
Sedan dess har tidningen levt kvar, i med- och motgångar och hela tiden med drivkraften att tala till både kristna och människor utanför kyrkan.
– Här i låg utmaningen, men för att nå ut med evangelium så måste vi jobba med ett media som attraherar även människor utanför kyrkan. Vi är av den uppfattningen att vi måste stå upp för ordet så mycket som möjligt, sedan får Gud ta hand om skörden, säger Marie.
Varför tror du att Gud kallade dig till att ge ut just en tidning för kvinnor?
– Jag har ett extra hjärta för kvinnor som far illa och barn och det kanske var något som gav mig kraften att göra det här.
Marie menar att kvinnan även har en betydande roll och bär oavsett ålder mycket på sina axlar.
– Jag tycker att man genom hela Guds ord kan se och läsa hur mycket Gud älskar kvinnan och liksom väljer ut henne i viktiga sammanhang. En av de första som evangeliserade om Jesus var kvinnan vid brunnen, och det var kvinnor som fick se att Jesus grav var tom.
Efter en tid började Marie även arrangera kvinnokonferenser, där hon uppskattar att mellan 4–500 kvinnor blivit frälsta genom åren. Men även att Junia alltid har en frälsningsbön med längst bak i tidningen har gett resultat.
– Jag vet att många har läst den och kommit till tro. Det betyder mycket att den finns där.
2008 startade Marie Arnfjell kvinnoorganisationen Sisters International, som i dag har verksamhet i Indien, Rumänien och Israel och som bland annat har byggt två kvinnohem i Indien.
När jag frågar henne om hur hon känner när hon blickar tillbaka på sin kallelse redan som 13-åring och resan fram till idag, så blir hon rörd och tårarna kommer.
– Jag är egentligen inte rätt person för det här, det är jag faktiskt inte. Det gör att jag fattar att det är Gud, att det bara är nåd. Det här kan hända när vi är ärliga i vår längtan att nå ut med evangelium. Det är det som pulserar på Guds hjärta, säger hon.
Däremot beskriver hon sig själv som modig.
– Jag är inte rädd att misslyckas. Det är bättre att försöka gå i tro och pröva det, i stället för att inte göra det och bli ångerfull efteråt, menar Marie.
Av sin egen resa och sjukdomshistoria har hon lärt sig att lyfta blicken.
– Som kroniskt sjuk eller om man lever med svåra sjukdomar så är det lätt att tappa livsgnistan och sluta tänka framåt, säger hon och fortsätter:
– Titta inte ner på golvet hela tiden, då blir det för mörkt till slut. Lyft blicken, för ovanför oss så finns det som Gud har tänkt för oss.
Marie skickar med ytterligare ett tips:
– När jag har haft mina tyngsta perioder i livet så sätter jag på Bibeln i min telefon och tar på hörlurarna. Jag har det på till och med när jag sover. Jag matar mig med det som jag vet är livgivande.