Vi slår oss ner i soffan med var sin kopp kaffe för att samtala om konferensen ”Kyrka och skola möts” (se faktaruta), som går av stapeln i Karlstad i mitten av september, samt få inspirerande tips från någon som i flera år har arbetat som skolpastor i kommunala skolor.

Marina Andersson arbetar som ekumenisk skolpastor i Gränna, samt som barn- och familjepastor i Brunnsparkskyrkan i Tranås. Hon är en av huvudtalarna på konferensen, som är ett ekumeniskt, nationellt samarbete mellan Svenska Bibelsällskapet och Svenska kyrkan i Karlstad stift, där Sören Dalevi, (som för övrigt har skrivit Barnens bästa bibel) är biskop.

Marina säger att hon ser hur Gud har fört samman människor med en gemensam vision men från olika sammanhang.

– Idén föddes i styrgruppen för Bibeläventyret som Svenska Bibelsällskapet är huvudman för. Jag sitter med i den gruppen utifrån att jag är skolpastor och att jag brinner för dessa frågor.

Marina har lång erfarenhet av värdegrundsarbete och religionsundervisning i skolan genom ”Bibeläventyret”, ett arbete som riktar sig till skolor och syftar till att göra Bibeln tillgänglig för barn i årskurs fyra och fem. Hon brinner för att bygga långsiktiga relationer och att finnas som stöd för lärarna.

Sedan hon anställdes som barn- och familjepastor i Tranås har hon fått kontakt med flera av skolorna där.

– På en skola har jag haft projekt i samtliga klasser nu under våren, vilket innebär att när jag nu talade på skolavslutningen hade jag redan hunnit möta allihop och var ingen främling för dem.

I själva verket har Marina under terminen hunnit med att undervisa om påsken i förskoleklassen, sjungit tillsammans med årskurserna 1 och 2, haft värdegrundsarbete i årskurs 3, undervisat om Gamla testamentet för årskurs 4, om Nya testamentet för årskurs 5, samt gjort ett sångprojekt inför skolavslutningen med hela mellanstadiet.

Det låter mycket, men Marina är tydlig med att allt handlar om prioritering. Hon befinner sig på skolan en eller två lektioner varje morgon.

– Jag tror att vi inom kyrkan måste hjälpa varandra att inte se berget av arbete, utan förstå att vi i stället genom regelbundenhet kan bygga långsiktiga relationer. Jag sätter inte i gång för många projekt, utan gör en insats över tid – och därför blir jag inte utbränd.

Hon tillägger att vi kanske ibland har så mycket verksamhet i kyrkorna att vi inte orkar med att göra det som Jesus sade: Gå ut!

Marina beskriver samarbetet med skolorna, och det låter ganska enkelt.

– När jag började som barn- och familjepastor i Tranås, ringde jag upp en av skolorna och berättade att jag enligt plan var tilldelad att finnas som stöd på just den skolan, vad gäller krisgrupper, med mer. Rektorn bjöd då in mig till en introduktionsdag för lärarna inför vårterminen.

Marina presenterades för lärarna, som fick veta att hon finns som en stödresurs i olika ämnen. Rektorn uppmanade sedan lärarna att själva kontakta Marina om de behövde stöd i sin klass.

– Den första som kom var en musiklärare som hade problem med tinnitus och som undrade om jag kunde hjälpa till i en större grupp, samt öva in några sånger till skolavslutningen. Och jag svarade att jag gärna gjorde det, säger Marina som dessutom lämpligt nog är utbildad musiker.

Och så fortsatte det. Ytterligare en lärare önskade stöd när det gällde kamratskap och samspel, varpå Marina erbjöd sig att göra ett värdegrundsarbete.

Även om det kan te sig som om Marinas tjänst är lite unik i Sverige i dag, menar hon att så inte alls är fallet.

– Jag tror att det är vi kristna som har fått för oss att det skulle vara svårt att få gensvar hos skolorna. Massmedia har dessutom skapat en bild av att kyrkor inte får finnas där, säger hon.

Marina betonar att när man kommer från en kyrka för att stödja lärarna befinner man sig på skolans mark och under Skolverkets flagg; man blir därmed ett komplement till läraren och stärker det som skolans läroplan står för – man är inte där för att evangelisera.

– Jag kommer inte prästklädd eller ger en predikan. Men när jag exempelvis hade en värdegrundslektion för några veckor sedan berättade jag om den barmhärtige samariten och sedan pratade vi om hur vi ska vara mot varandra.  

Värdegrundslektionen gjordes tillsammans med ett praktikteam från kyrkan, och efter lektionen inbjöds eleverna till ett ”påsklovs­kul” där.

– Om eleverna då vill komma dit finns jag ju på plats och möter dem i kyrkan och bygger en relation med dem. Så när man är i skolan befinner man sig under Skolverkets flagg, men på fritiden kan en kyrka ha så många aktiviteter de vill för barnen.

Marina berättar också hur en del lärare har tackat när de sett hur kyrkan lyfter eleverna.

– Och då brukar vi vara välkomna tillbaka. Men det kan ju också vara så att en skolledning stänger dörren för oss, vilket är deras fulla rätt. Då behöver man inte ta illa vid sig, utan kan till exempel i stället stödja en kristen skolgrupp i deras aktiviteter på skolan.

Ett exempel på det är den kristna skolgruppen på Ribbaskolan i Gränna, som bjuder alla högstadieelever på semla inför Fettisdagen och kanelbullar på Kanelbullens dag. Då får de uppbackning från kyrkans håll.

– Jag tror att det är jätteviktigt att de som är anställda i kyrkan inte lägger på eleverna att göra saker, men att man kan finnas för dem på deras ”arbetsplats” vid behov.

Marina undervisar även i religion, där hon till exempel berättar om den kristna påsken och hur judendomen är grunden för kristendomen. Hon säger att det är oerhört viktigt att vi ger kunskap, eftersom många barn i dag inte får den kunskapen på annat sätt.

– Jag får inte säga på en lektion att Jesus är världens frälsare, men jag kan undervisa om att ”I Bibeln står det …”, förklarar hon.

En stor del i Marinas tjänst handlar om musik. Hon leder flera körer, bland annat barnkörer, som sjunger i kyrkan och vid Valborgs- och Luciafiranden. Inför påsken lär hon barnen en påsksång om Jesus.

– Eftersom påsken handlar om Jesus får jag ju sjunga den sången utifrån läroplanen, likaväl som man kan sjunga ”Stilla natt”, som berättar om den första julen, säger hon.

Något som gör Marina extra glad är när elever som tidigare nonchalerat, eller till och med gett varandra öknamn, börjar hitta en relation trots olikheter.

– Det är precis som i liknelsen med den barmhärtige samariten. För mig finns det så mycket av Jesus i det!