Därför ska allt som ni sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ska ropas ut på taken.
Lukas 12:3

Världen idag

Åldern stoppar inte Wivis insats för Ukraina

Trots att hon fyllt 91 år var Wivi Andreasson så sent som i höstas iväg med hjälpsändningar till Ukraina, något hon gjort vid otaliga tillfällen de senaste 30 åren. Och får hon själv önska blir det fler så snart kriget är över.

– Så länge jag kan så vill jag fortsätta åka, säger hon.

Reportage · Publicerad 07:00, 17 maj 2022

I Kinna, utanför Borås, växte Wivi Andreasson upp tillsammans med sin mamma, som hade en varm gudstro. Efter att ha gått i söndagsskolan i Frälsningsarmén blev Wivi själv invigd som soldat i tonåren.

– Mamma lärde mig att be. Sedan har det burit hela livet, säger Wivi.

Hela livet – i hennes fall, 91 år fyllda, innebär det många år tillsammans med Jesus.

– Det har varit en trygghet, naturligtvis, säger hon.

Till en början pluggade Wivi för att bli barnmorska, men hoppade av efter att hon som 21-åring träffat sin blivande make, Allan. Därefter har det mestadels blivit jobb hemma på gården i Viebo utanför Floda, några mil från Göteborg. Här på gården har hästar varit en stor del, då de exempelvis haft ridläger i 40 års tid och ridskola i över 50 år – trots att Wivi själv inte är särskilt intresserad.

– Nej, ridning har inte varit mitt stora intresse faktiskt, säger hon och skrattar.

Det var snarare hennes äldsta dotter som var hästintresserad, och senare ledde det till att andra började komma till gården.

Sedan många år tillbaka är det nu hennes svärdöttrar som driver ridverksamheten på gården.

Wivi själv har i stället ägnat mycket av sin tid som pensionär åt att hjälpa människor i Ukraina. För just Ukraina har fått en stor plats i hennes hjärta.

Allt började för snart trettio år sedan, när maken Allan var med på en hjälpresa till Ukraina tillsammans med en man från Borås. Efter resan fick Wivi och Allan frågan om de kunde ta emot barn från Tjernobyl på sin gård för ett sommarläger.

– Det kunde vi ju inte säga nej till, säger Wivi, som samma sommar tog emot tolv barn och två le­dare från Tjernobylområdet som fick komma till Sverige och Viebo för att andas frisk luft och göra roliga aktiviteter.

Snart hade Wivi och Allan även köpt in en egen buss för att själva börja köra hjälpsändningar till Ukraina; de startade en stiftelse för att organisera det hela.

– Det var så annorlunda att komma dit. Det fanns nästan ingenting att köpa, det var brist på det mesta, minns Wivi. 

Besöket i Ukraina gjorde starkt intryck på båda två. Trots att Allan var 70 år, och Wivi hade passerat en bit över 60, så var det ingen tvekan om att de ville hjälpa till.

– Vi såg att de behövde hjälp och tyckte att vi hade möjlighet att hjälpa dem, berättar Wivi.

Hjälpsändningarna har alltsedan dess avlöst varandra. De har besökt allt från sjukhus till privatpersoner, barnhem och ålderdomshem, och haft med sig mat, kläder, sjukhussängar och annat som människor varit i behov av. 

– De är så tacksamma att vi kommer med hjälp, men ofta säger de att de är glada bara för att vi kommer. Att det är någon som bryr sig om dem, säger Wivi.

Även biblar har de haft med sig vid sina resor.

– Men de behoven finns inte i dag på samma sätt som tidigare. De skulle nästan behöva komma hit och missionera för oss i dag, de har en gudstro på ett annat sätt än vad vi har, menar Wivi.

Hur många hjälpsändningar det har blivit genom åren har Wivi inte någon räkning på, men de är många. Varje år har de åkt ner minst två, ibland fyra till sex gånger, och under åren har de hunnit förbruka tre bussar.

– Men nu har jag köpt en Volkswagen Sharan i stället, som vi fäller sätena på och packar full.

Det är också precis där, i den där bussen, som Wivi känner sig som allra mest nöjd i livet.

– När vi har satt oss i en fullpackad buss har vi känt att vi lever. Jag trivs bäst i bussen. Det har varit en stor glädje.

Vid sina resor har de också otaliga gånger fått se Guds ledning. Wivi berättar om ett sjukhus i Ukraina som de tidigt fick kontakt med och som de vid flera tillfällen kört ner pacemakers till, skänkta av Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

– Vid ett tillfälle kom vi ner med nästan hundra pacemakers. När vi lämnade över dem till kirurgen och han tittade ner i påsen sade han: ”Tack, gode Gud, för i går opererade vi in den sista pacemakern vi hade.”

Wivi behöver inte fundera särskilt länge på vad hon upplever när hon får vara med om sådana saker:

– Tacksamhet. Vi tror på att Gud leder och är med i det vi gör och har fått se hans ledning och omsorg i mycket, säger hon, och tillägger:

– Vi har vid varje resa fått uppleva att Gud är med, absolut.

Ett särskilt minne av just det har hon från det hon kallar för ”våran by”, ett samhälle på vägen mot Kiev, där de ofta brukade stanna till. Just den här gången skulle de dock inte svänga in där, men när de kommit till Kiev upplevde Wivi starkt att hon ändå skulle åka till byn och hälsa på hos en kvinna som blivit förlamad efter en hjärnblödning.

– Kvinnan hade sagt till sin dotter: ”I dag kommer bussen”, och hon hade bett sin dotter att städa och göra fint.

Wivi åkte dit och medan hon var där fick kvinnan ett epilepsianfall och blev medvetslös. Men precis innan hade Wivi fått be för kvinnan, som tidigare fått en bibel, och Wivi upplevde att kvinnan hann ta emot Jesus.

– Dagen efter svängde vi in igen och då fick vi höra att kvinnan hade dött under natten. När vi kom höll maken på att ta ner brädorna från uthuset för att göra en kista. Där upplevde jag tydligt att Gud var med så att vi hann besöka henne.

För åtta år sedan somnade även Allan in. Trots det har Wivi fortsatt resa ner till Ukraina med hjälpsändningar. 

– Jag tror Allan skulle vara glad om han visste att jag fortsatte med resorna, säger hon och ler, och framhåller sedan att hon numera har hjälp av en 81-årig kvinna vid sina resor.

Trots att Wivi själv fyllde 91 år i februari var hon så sent som i höstas iväg på två resor.

– Jag älskar Ukraina och folket där, jag har fått så många fina kontakter.

I april var tanken att Wivi skulle ha rest ner igen, men detta grusades av Rysslands invasion. Hon känner stor sorg över situationen, samtidigt som hon bär ett hopp inom sig att snart åter få packa den där folkvagnsbussen, tillsammans med sin 81-åriga väninna.

– Vi får se vad som händer, vi får ta en dag i sänder. Men om vi får leva och Gud ger oss hälsa så åker vi ner igen, så fort det är fritt att åka.

För längtar till Ukraina, det gör hon.

– Ja, det gör jag. Jag känner att jag inte vill sitta här och ingenting göra när jag vet att behoven finns där. Så länge jag kan så vill jag fortsätta åka.

Ordet tacksamhet dyker upp flera gånger i samtalet med Wivi. Tacksamhet till Gud över hur tron har burit under alla år och tacksamhet över allt de fått hjälpa till med.

– Jag har bett att jag ska få vara en tillgång och resurs. Jag har svårt att sätta ord på hur jag egentligen känner och upplever det, men jag känner en stor tacksamhet över att jag får vara med.

Vi såg att de behövde hjälp och tyckte att vi hade möjlighet att hjälpa dem.

Wivi Andreasson

Ålder: 91 år.

Bor: Floda i Lerums kommun.

Yrke: Pensionär. 

Familj: Tre barn, elva barnbarn och tretton barnbarnsbarn.

Snart hålls årlig gudstjänst för Sveriges ofödda barn

Prolife. Den 3 juli hålls en gudstjänst i Holmstrand till minne av de barn som inte fått födas i vårt land.... lördag 25/6 18:00

En skridskolegend har fått gå hem

Ledare Skridskolegenden Jonny Nilsson berättade i ett reportage i Världen idag (våren 2021) om hur hans... fredag 24/6 00:00

Svaret på vår djupaste längtan finns hos en enda person

Krönikor För några år sedan satt jag på tunnelbanan på väg till bibelskolan där jag studerade. I varje... torsdag 23/6 00:10

Tryck från hbtq-grupper kräver vaksamhet hos församlingen

Ledare Slutna grupper på Facebook arbetar aktivt för att undergräva den bibliska synen på homosexualitet.... torsdag 23/6 00:10
E-tidning
Under perioden 20 juni–5 augusti är kundtjänst endast öppen vardagar kl 10–12.
Magasin
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier