Dramatiken var stor när den tyske munken och professorn vid Wittenbergs universitet Martin Luther (1483–1546) ställdes inför kejsaren av det tysk-romerska imperiet, Karl V. I staden Worms rådhus låg Luthers böcker på ett bord framför honom och Luther fick frågan om han hade skrivit dem. Han svarade ja, och på frågan om han tog tillbaka allt han skrivit bad han om en dags betänketid.

Dagen efter när han uppenbarligen repat mod sade han att han hade skrivit dem, men svarade dessutom att han var beredd att bränna sina böcker om han kunde motbevisas med bara den heliga Skrift.

Luther hade redan bannlysts av påven och även bränt påvens bulla. Nu inväntade alla kejsarens dom. Utom Luther. Han åkte hem mot Wittenberg men kidnappades och gömdes undan av kurfursten Fredrik den vise av Sachsen.

I borgen Wartburg hölls han kvar i tio månader och arbetade energiskt, trots att han tidvis var sjuk och kände sig mycket ensam. Han lät håret växa ut och täcka tonsuren och han klädde sig som en riddare och kallades Junker Jörg. Hans stora insats var att under denna tid översätta Nya testamentet från originalspråket till tyska.

För den som vill få en medryckande läsning om reformationen finns nu boken Lågan som inte kan släckas: Upptäck reformationens hjärta. På mindre än 200 sidor lyckas författaren, Michael Reeves, fånga läsaren med de historiskt avgörande öden som utspelades sig under 1500-talet inom det tysk-romerska kejsardömet, men också i Schweiz, Frankrike och Storbritannien.

Det första kapitlet ägnas åt bakgrunden till reformationen. Där skriver Reeves om Kyrkans tragiska tillstånd, men förvånande lite om dess komprometterande politiska roll i jakten efter en politisk makt som kunde vara dess beskyddare. Striden stod länge och väl mellan det tysk-romerska kejsardömet och Frankrike.

Reeves ger också en förklaring av vad den katolska kyrkan lärde ut och fortfarande lär ut, till exempelvis om påven som Petri efterträdare och ”vicarius Christi”, Kristi ställföreträdare på jorden. Vidare skriver han om synen på påvens makt, att han kan fördela Guds nåd genom rätten att utnämna biskopar, och biskoparnas rätt att viga präster som i sin tur förvaltade de sju sakramenten.

I den katolska mässan med nattvard menar man att Jesus offrades på nytt för att blidka Guds vrede. Och även om man inte kunde se Jesus eller känna någon blodsmak förvandlades brödet till Jesu kropp och vinet till Jesu blod. Här tog man Aristoteles filosofi till hjälp. Substansen förändrades från vin till blod och från bröd till kropp, men accidenserna, de yttre egenskaperna, var desamma.

Där fanns naturligtvis många inom kyrkan som var oense om lärorna före och efter att de hade slagits fast vid kyrkliga koncilier. Författaren fokuserar på präster som helt enkelt ville förkunna gudsordet mer än fira mässor. En del fick hållas, som den engelske biskopen Robert Grosseteste, andra, såsom John Wycliffe, skändades först efter sin död 1384, och åter andra, som den böhmiske reformatorn Jan Hus, brändes som kättare 1415.

Renässanshumanisters kritiska arbeten om teologi och kyrkohistoria förbjöds och Erasmus edition av Nya testamentet på grekiska motarbetades när det upptäcktes att den i väsentliga lärofrågor gick emot kyrkofadern Hieronymus översättning till latin, Versio vulgata.

Ytterligare kapitel ägnas i kronologisk ordning åt Luther, reformatorn i Schweiz Ulrich Zwingli och de radikala reformatorerna och den franske reformatorn Jean Calvin (1509–64). Enskilda kapitel får också reformationen i Storbritannien samt även de missförstådda puritanerna.

Till sist ägnas ett kapitel åt frågan om reformationen är över. Svaret är att församlingen alltid måste reformeras. Författaren är dock noga med att reformationen i huvudsak inte var en negativ rörelse mot Rom, utan en positiv rörelse till evangeliet och rättfärdiggörelse av tro.

År 1541 kom till och med romersk-katolska förhandlare med kardinal Gasparo Contarini i spetsen överens med protestanterna om rättfärdiggörelsen. De enades om att syndare blir rättfärdiga genom tro, men också att tron måste vara verksam i kärlek.

Tvistefrågan var om gärningarna orsakar eller följer av rättfärdiggörelsen. Kardinal Contarini ville ha dialog med protestanterna och var själv en av de främsta i rörelsen för reform inom kyrkan, Spirituali, men med det Tridentinska kyrkomötet vann den hårda linjen mot reformationen.

Med stor inlevelse leds läsaren in i denna avgörande dramatik som kom att forma kristenheten framöver. I kyrkans perspektiv var Luther en schismatiker och heretiker. I reformationens perspektiv var Luther en hjälte, en hjälte som vågade gå emot påven och förklara evangeliet rent och klart.