Behövs det ännu en bok om Jesus? Förlaget Historiska Media anser det, för man har låtit den flitige och flyhänte författaren Dick Harrison ge sig i kast med en studie inom ramen för ”världens dramatiska historia”. Den heter kort och gott Jesus (2021).
Antalet böcker om Jesus från Nasaret är enormt. Där finns alla ”fromma” betraktelser, men också under senare årtionden en ökande grad av akademiska och populärvetenskapliga verk.
Historikern går självfallet till väga på ett annat sätt än en kristen förkunnare; båda har sin förförståelse, sitt förhållningssätt. Den förre kan visst vara troende men har med sig sin vetenskapliga metodik, den senare ”kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört”.
Dick Harrison diskuterar olika delar av Jesu liv från födelse till himmelsfärd. Han tar upp mirakler, liknelser, relationer till makthavare bland annat. Inledningsvis visar Harrison övertygande att de som hävdar att Jesus aldrig har funnits har mycket att förklara bort.
Vid mötet med födelseberättelserna hopar sig svårigheterna, menar Harrison. För en historiker är det, skriver han, ”hopplöst svårt att resonera kring berättelsernas sanningsvärde”. Evangelierna är ju till sin genre inga kronologiska biografier utan teologiska verk med syftet att övertyga människor att Jesus är Guds son.
Harrison ser olika på Jesu naturunder och hans helande verksamhet. Naturundren (Jesus går på vattnet, Jesus förvandlar vatten till vin, etc) är omöjliga att utvärdera; berättelserna har tagits med inte för att de verkligen inträffat utan för att de ansetts effektiva att trumma in ett messianskt budskap.
Annorlunda ser författaren – märkligt kan man tycka – på helandena. Här föreligger ”en solid tradition” att Jesus hade verklig makt att bota, på ett eller annat sätt. Hedrande gör Harrison konklusionen: ”För en troende är det naturligtvis ännu lättare att förklara botandet. Jesus utförde miraklen eftersom Gud gav honom kraften.”
När Harrison diskuterar Jesu självuppfattning ter han sig i mina ögon alltför kritisk. ”Det är i teorin fullt möjligt att Jesus personligen uppfattade sig som en profet och att denna status först senare upphöjdes till världsfrälsarnivå, men i brist på källor är detta dömt att förbli en hypotes.”
På ett annat ställe – det är i diskussionen kring berättelserna om Jesu begravning – distanserar sig Harrison från forskare med ”ett hyperkritiskt perspektiv”. Här finns det skäl, menar han, att dessa texter är historiskt trovärdiga.
När framställningen kommer fram till den allra svåraste nöten, Jesu uppståndelse, kunde man vänta sig att en historiker skulle avfärda berättelserna som fromma legender. Men inte så hos Dick Harrison. Han tar hjälp av en analogi med mästerdetektiver som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.
Ett efter ett av tänkbara scenarier av mysteriet med den tomma graven avfärdas som helt osannolika. Bara den verkliga uppståndelsen återstår. ”Eller som Sherlock Holmes hade konstaterat […]: om du utesluter alla andra möjliga lösningar måste den enda som återstår, även om den förefaller osannolik, vara den sanna.”
Ett avsnitt som framstår som alltför magert är det avslutande ”Litteratur”. Här borde författaren ha ansträngt sig och tagit med fler böcker för vidare studier, inte minst professorn i Nya testamentet Bengt Holmbergs Människa och mer: Jesus i forskningens ljus.
Boken Jesus är annars väl värd att läsas. Här finns mycket av kunskap. Dick Harrison är på mammas gata, när han belyser den historiska och regionala bakgrunden, skildrar kejsare och tetrarker samt prefekten Pontius Pilatus juridiska maktställning.
Och väl att märka: Den läsare som är kristen, bär och bärs av den kristna bekännelsen att Jesus är sann människa och sann Gud, kan låta sig bli utmanad av en inomvärldslig historisk studie som Harrison publicerat. Här anas på samma gång ett antal glipor in mot den himmelska verkligheten.