Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra.
Johannesevangeliet 13:34

Världen idag

Folkmord inför öppen ridå

Recension · Publicerad 00:00, 18 aug 2020

1900-talet var den största kristna martyrtiden någonsin. Antalet kristna martyrer bara under kommunistiska och nazistiska regimer låter sig knappast beräknas, men torde uppgå till flera miljoner.

Den mest konsekventa förföljelsen står dock den turkiska staten för, både i dess gestalt av det osmanska riket och i dess senare sekulära form. Men här finns en skillnad. Den tyska staten har grundligt gjort upp med sitt förflutna, i Ryssland har stora diktare och journalister kunnat blottlägga åtminstone en del av brotten.

I Turkiet är det straffbelagt att ens nämna dem.

När Nobelpristagaren Orhan Pamuk i sin roman Snö (2002) nämnde tomma armeniska hus, tog han en medveten risk. De tomma armeniska husen hade ett budskap. De vittnade om det folkmord där omkring 1,5 miljoner armenier och närmare 300 000 syrianer miste livet.

Folkmorden skedde inte i hemlighet, som den nazistiska utrotningen av judarna. Allt skedde öppet och inför ögonen på europeiska diplomater. En annan viktig grupp av iakttagare var missionärerna.

Den värsta förföljelsen utbröt 1915, men den hade föregåtts av massakrer under sultan Hamid på 1890-talet. De hamidiska massakrerna, som i huvudsak drabbade vuxna män och tonårspojkar, hade lämnat efter sig tiotusentals faderlösa barn och utblottade kvinnor. Deras situation väckte ett starkt engagemang i Europa och USA.

Detta engagemang skildras i en ny bok, Folkmord, flyktingar och fortlevnad (Artos). Utgivare är Svante Lundgren med fler, och i sitt förord berättar han hur boken kom till. Den började med att han engagerades för ett armeniskt filmprojekt om just räddningsaktionerna för de armeniska kristna.

Bland de nordiska hjälparbetarna är det tre kvinnor, som är särskilt viktiga: Alma Johansson (Sverige), Bodil Biörn (Norge) och Maria Jacobsen (Danmark). De gick in i ett arbete som hade initierats av bland annat Johannes Lepsius (1858–1926), en tysk präst, som nyligen skildrats i en stor biografi, Ashot Hayruni: Einsatz für das bedrohte volk der armenier (Ferdinand Schöningh Verlag).

Johannes Lepsius hem i Berlin är nu ett museum och ett forskningsinstitut för folkmordens offer.

Redan under de hamidiska förföljelserna reste Lepsius runt i Turkiet och dokumenterade massakrerna. Han fann att 88 243 personer hade dödats, 2 493 städer och byar hade plundrats, 646 byar hade tvångskonverterats till islam, 326 kyrkor och kyrkor hade förvandlats till moskéer, 568 kyrkor och kloster hade skändats, och 546 000 personer var nödlidande.

Då var massakrerna ännu inte slut. När lugnet till sist inträdde beräknas att omkring 300 000 kristna armenier hade mist livet.

Det var dessa händelser, som väckte det kristna engagemanget i Europa och Amerika. För Nordens del kom organisationen Kvinnliga missionsarbetare (KMA) att bli särskilt viktig. KMA hade vuxit fram ur KFUK, en allkristen rörelse som inriktat sig på att samla kristen kvinnlig ungdom.

KMA spred sig över hela Norden, och det var alltså den som sände ut Alma Johansson, Maria Jacobsen och Bodil Biörn.

De tre nordiska kvinnorna arbetade främst för föräldralösa armeniska barn. De skulle i detta arbete få uppleva ohyggligheter som vida övergick vad sultan Hamid hade åstadkommit. Hamid hade varit en nitisk muslim, men Turkiets nya makthavare – ungturkarna – var sekulära nationalister. Deras vision var ett Turkiet som var en enda nationalitet och ett enda språk.

Det är bakgrunden till deras stora projekt: etnisk rensning.

Deras mål var att först marginalisera och sedan eliminera det armeniska folket. Detta skulle ske genom att i dödsmarscher föra armenierna till läger i den syriska öknen. Där dog de allra flesta. Endast 15 procent överlevde. En tysk sjukvårdsofficer, Arnim Wegener, har dokumenterat hela tragedin på tvåtusen fotografier, som ännu finns bevarade.

Det var alltså detta de tre kvinnorna från Norden fick bevittna. Alma Johansson berättar att guvernören i hennes distrikt öppet hade förklarat att alla armenierna skulle massakreras. Från ett fönster såg hon hur de kristna kvinnorna drevs ut på gatan av soldater som slog dem och sköt mot dem.

Hon skriver: ”Aldrig kan jag glömma den synen. Och ingenting kunde jag göra för dem.” Många kvinnor tog gift för att slippa att falla i turkarnas händer och bli utsatta för våldtäkt. Många män bakbands och fördes till stadsporten, där de blev skjutna.

Andra begravdes levande, åter andra brändes inne. Också barnen på barnhemmet fördes bort. Alma Johansson skriver: ”Mina arma barn! Jag har ju älskat dem som om de var mina egna.”

Varifrån hade ungturkarna fått idén att föra bort och spärra in ett helt folk? Faktiskt från – England. Under slutet av 1800-talet drog de enorma mineraltillgångarna i Sydafrika till sig det brittiska imperiets intresse.

Men där fanns redan två små stater, befolkade av holländskättade bönder, boerna. När deras motstånd mot imperiet inte kunde brytas, lät engelsmännen spärra in hela folket, även gamla och spädbarn, i läger där dödligheten blev förfärande.

Men i England fanns en humanitär och kristen opinion, som gjorde att lägren upplöstes. Då hade 28 000 dött av sjukdomar och undernäring. Det var denna uppfinning – koncentrationslägret – som ungturkarna hade tagit till sig. Och de hämmades inte av någon opinion.

Vad var drivkraften för de tre nordiska kvinnorna? Det var en stark personlig kristen tro. Och den hade en mycket tydlig profil: hängivenhet, uthållighet och – moderlighet.

Turkiets nya makthavare – ungturkarna – var sekulära nationalister. Deras vision var ett Turkiet som var en enda nationalitet och ett enda språk.

Titel: Folkmord, flyktingar och fortlevnad – Tre skandinaviska kvinnors arbete för armenska kvinnor och barn
Redaktör: Svante Lundgren
Förlag: Artos Förlag

Inflytelserik fransk filosof anklagas för pedofili i ny bok

Frankrike. Var den franska filosofen Michel Foucault, som är känd för sina reflektioner kring maktstrukturer... söndag 11/4 12:00

Renhetskultur är något helt annat än hederskultur

Ledare De senaste månaderna har man från flera håll försökt att kleta begreppet ”hederskultur” på Sveriges... lördag 10/4 00:00

Allt färre amerikaner är kyrkligt aktiva

USA. Antalet amerikaner som är medlemmar i någon kyrka, synagoga eller moské blir allt färre, enligt en... lördag 10/4 16:00
E-tidning
Senaste magasinen
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier