Hemma i Angerdshestras prästgård kunde den unge Andreas Johansson Heinö höra kyrkklockorna på söndagarna. Det är ett kärt minne som rör livet i församlingskyrkan. I dag har religionen blivit ett av slagfälten för det så kallade kulturkriget, kampen om samtidens värderingar.

Nyligen utkom statsvetaren Johansson Heinös bok Anteckningar från kulturkriget. En del har bagatelliserat fenomenet, men författaren anser att det är ”på riktigt”. Kulturkriget rör frågor som religions- och yttrandefrihet, värderingsnormer samt demokratins kärna.

Dessutom har det politiska landskapet möblerats om till följd av den massiva invandringen och Sverigedemokraternas framgångar. Författaren önskar bidra med perspektiv, insikter och argument.

Om 68-rörelsen på sikt kom att innebära en genomgripande förändring av de västerländska samhällena i anti-auktoritär, individualistisk och liberal riktning, så går det att delvis se dagens kulturkrig som en konservativ reaktion på 68-vänstern.

Johansson Heinö behandlar SD, det parti som i det allra första tv-inslaget 1989 kallades ”en grupp losers” (ung: förlorare). Oviljan mot partiet följde med samtidigt som antalet väljare stadigt ökade. Författaren poängterar att han vill vara neutral och objektiv; ett avsnitt i boken har rubriken ”En vapenvägrare i kulturkriget”. Här blir framställningen delvis självbiografisk, vilket visar sig vara ett plus.

Mångkulturalismen kom på modet under 1970-talet. Tidigare hade man ansett att invandrare skulle assimileras i samhället. Nu förkastades det för dess raka motsats. Efter hand visade sig dock det multikulturella ha negativa effekter. Uppgörelsen med avigsidorna har varit nödvändig.

En faktor när det gäller kulturkriget är nationalismen. Som allt annat innebär den både fördelar och faror. Men, säger Johansson Heinö, den måste inte leda fel. ”Alla folken slutar bevisligen inte i Auschwitz.” Emellertid måste majoritetssamhället se upp med minoritetsförtryck. Behandlingen av samerna med inslag av rasbiologi är ett förskräckande historiskt faktum.

Avsnittet om religion har väckt mitt särskilda intresse. Andreas Johansson Heinö vet vad han talar om, uppväxt i ett prästhem men också med forskarens blick. Han skriver: ”Det finns en stark sekulär norm […] att kyrkor ska vara demokratiskt styrda och att innehållet i själva tron bör låta sig påverkas av politiska trender.”

Han visar vidare att kulturbegreppet skiftar över tid, ”från diskriminering av sexuella minoriteter till offentlig uppslutning kring Pridefestivalen”.

Kulturkriget är här för att stanna, menar författaren. I den situationen är insikten viktig, att det rör en strid om idéer – inte mellan grupper av människor. Om samhället strävar efter åsiktsharmoni riskerar det att hamna i det totalitära.

Även om man inte håller med i alla Johansson Heinös slutsatser erbjuder hans bok en ytterst värdefull och balanserad vägledning i en tid av oro på värderingarnas marknad.