Håret hade grånat och tunnats ut, men glöden för Jesus fanns fortfarande där. Återseendets glädje var stor när personer som var aktiva inom Maranatarörelsen och inte hade setts på decennier träffades på Kåfalla herrgård utanför Lindesberg.

Mötesladan var i princip fullsatt varje samling och sången och musiken tonade som förr. Musiker hade anlänt från olika håll, med gitarrer och dragspel, och utan att ha samövat föll alla följsamt in i musiken. Inga sångtexter delades ut eller visades på skärm, men många sjöng glatt med; texterna verkade vara lagrade i en lättillgänglig fil i hjärnans minnesbank och redo att plockas fram. Glädjen och gripenheten var påtaglig.