Det var partiledardebatt i söndags. En rad ämnen var uppe för behandling och tonläget var stundtals högt. Det märks att det är supervalår och att EU-valet närmar sig med stormsteg. En fråga som behandlades var den fria rörligheten inom EU. Ska det vara möjligt för EU-medborgare att röra sig fritt mellan de olika länderna? En konsekvens av den fria rörligheten är att det har kommit många romer från Rumänien till vårt land. Tiggare. Vi möter dem utanför snart sagt varje livsmedelsaffär. Under vintern har de suttit inbäddade i stora tygstycken för att inte frysa.
Tiggarnas situation har varit föremål för livlig debatt under det senaste året. I samband med EU-valet har Sverigedemokraterna gjort ett förbud av tiggeri till en huvudfråga. SD är det enda partiet som vill se ett totalförbud mot tiggeri. När Jimmie Åkesson ska motivera detta i Agendas partiledardebatt anger han först ett par systemfel. Det handlar om en social katastrof och att EU-länderna är väldigt olika. Men sedan tar han fart och säger: ”Det är också någonting som många tror jag upplever som en kraftig förändring av gatubilden. Någonting som man upplever i många fall som kanske direkt störande. Vi vill förbjuda tiggeri i Sverige och framförallt så vill vi begränsa den fria rörligheten för att slippa det här.”
Låt oss analysera hans skäl till att förbjuda tiggeriet. (Eller snarare vill han förbjuda tiggarna att vistas i Sverige, genom att utvisa dem och begränsa rörligheten inom EU.)
Först talar han om en kraftig förändring av gatubilden. Det är svårsmält. Här sitter en fattig människa från ett annat land och vädjar om några kronor. Och Jimmie Åkessons första reflektion är: vad händer med gatubilden? Vi kan förstås ha olika uppfattningar om vad som ligger bakom problemet och vad som är den bästa lösningen på problemet. Här finns utrymme för politisk debatt. Men vi borde i alla fall kunna enas om vad som är själva problemet. Och problemet är inte att tiggarna stör Jimmie Åkessons gatubild. Problemet är att det finns människor som behöver tigga ihop till sitt leverne. Det är minst sagt tragiskt att en partiledare verkar ha större omsorg om gatubilden än om den fattiga människan som sitter och fryser på samma gata.
Sedan talar Jimmie Åkesson om att tiggeriet är direkt störande. Om det första problemet är den förändrade gatubilden, så är det andra problemet att vi svenskar tvingas möta dessa tiggare och få frågor om gåvor. ”Hallå, fattar ni inte att vi blir störda! Skärp er! Åk hem till Rumänien!” verkar budskapet från SD till tiggarna vara. Återigen är problemet för Jimmie Åkesson inte att tiggarna är fattiga, utan att de stör oss. Därför vill han sparka ut dem, för då stör de ju i alla fall inte oss svenskar. Sällan har SD:s ”vi och dom-retorik” varit mer uppenbar.
För det tredje säger Jimmie Åkesson att han helt enkelt vill slippa det här. Jimmie Åkesson och SD vill alltså begränsa den fria rörligheten för att slippa se tiggarna på våra svenska gator. Att det verkliga problemet – alltså inte gatubilden och inte att det stör Jimmie Åkesson, utan att det finns fattiga människor som behöver hjälp – inte försvinner, utan bara förflyttas genom SD:s strategi, det verkar inte bekymra. Så länge vi slipper konfronteras med tiggeriet, så är Sverigedemokraterna nöjda.
Det är sorgligt att höra retoriken. Det finns mycket som kan göras för att lindra situationen för alla romska tiggare, både här i Sverige och i Rumänien. Men problemet är inte att de förändrar gatubilden eller att de stör oss. Faktum är att tiggarna utgör en hälsosam påminnelse för välbärgade svenskar om att det finns människor som har det betydligt värre än oss. Och det verkliga problemet är att de är fattiga. Låt därför alla goda krafter förenas för att hjälpa dem ur sin fattigdom.
Lukas Berggren
twitter.com/lukasberggren