Sverige är ett missionsland. En gång i tiden stod kyrkan mitt i byn. Det var obligatoriskt att gå dit. Ändå upplevde väckelsens folk på 1600- och 1700-talet att det behövdes mission i Sverige. Man insåg att folk inte var kristna med någon automatik bara för att man var döpt, medlem i kyrkan och gick dit.
Sedan kom den stora folkväckelsen från 1840-talet och framåt. Även då var alla med i Svenska kyrkan men väckelsens folk menade att Sverige behövde missioneras. I varje fall i Stockholm var det religiösa intresset ljumt trots religionstvång och religionsmonopol. De nya församlingarna kallades ofta för missionsföreningar, det var ju mission det handlade om.
Väckelsens folk missionerade Sverige från öst till väst, från söder till norr, kolportörerna och predikanterna var överallt, predikade överallt, och hammarslagen från bönhusbyggandet hördes landet runt. I Stockholm blev bönhusen riktiga jättekyrkor som gamla Immanuelskyrkan, baptistkyrkan Betel och gamla Betlehemskyrkan, liksom Blasieholmskyrkan. Och människor trängdes i bönhusen, läste Bibeln, mötte Gud och sjöng väckelsens sånger. De nya församlingarna grundades överallt, i stad efter stad, i by efter by.
Missionsförbundet planterade 1650 församlingar mellan 1878 och 1940. Baptisterna 700.
Frikyrkans folk med rötterna i 1800-talets folkväckelse, vi behöver igen bli missionens folk. Vi behöver igen inse att Sverige ska missioneras, vi behöver gripas av elden, för att sändas ut, ut i de nya förorterna, de nya stadsdelarna, men lika mycket i de gamla städerna och platserna. Återigen behöver bönhusen byggas upp, Guds folk kallas till en lärjungaformande gemenskap.
Den traditionella frikyrkan har gått åt fel håll. Bönhusen har monterats ner eller blivit sommarstugor. Kyrkdörrarna har stängts. Lammets sånger sjöngs alltför ofta av en krympande och åldrande skara.
I dag behöver Sverige missioneras på nytt. Vi kan inte slå oss till ro förrän alla svenskar har en levande kristen församling i närheten av där man bor och att en betydande andel av befolkningen har upplevd en verklig frälsning och förvandling.
Vi kristna behöver mobiliseras för missionsuppdraget och församlingarna behöver vara missionsstationer.
Visst finns det mycket som är bra. Tron spirar på många håll, nya initiativ tas.
Men vi kan inte blunda för fakta. Kanske 1 500–2 000 församlingar har lagts ner i Sverige under de senaste 50 åren, det är ett stort antal missionskyrkor, baptistkyrkor, metodistkyrkor, kårlokaler, men även pingst- och EFK-kyrkor. Jag har själv varit med och köpt två nedlagda baptistkyrkor i Stockholms innerstad.
Men Gud kallar återigen sitt folk till mission av hela Sverige. Skördearbetarna behöver mobiliseras, utrustas. Det behövs många nya kyrkor och de gamla behöver omvandlas till att bli utsändande missionsstationer.
Vi kan inte spela ut olika initiativ mot varandra, den nya missionsvågen ger utrymme för både megakyrkor, cellkyrkor och enkla kyrkor. Det behövs olika sorts fiskebåtar för att fånga olika kategorier av fisk på olika platser.
Jag hör bruset av regn. Jag ser Guds armé av skördearbetare som reser sig upp för att föra ut budskapet. Jesusvittnesbörden ska börja ljuda igen, från norr till söder, från öster till väster.
Stefan Swärd
ledarsidan@varldenidag.se
