Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt.
Psaltaren 73:26

Världen idag

Stefan Swärd: Spänning mellan enhet och sanning

Opinion · Publicerad 00:00, 21 jul 2014

Studerar vi kristna kyrkans historia märker vi en spänning mellan enheten och sanningen. Man märker också en spänning mellan väckelsen och enheten. Hur ska dessa spänningar hanteras?
Väckelserörelser har ofta haft en tendens att vara eller bli sekteristiska. Och göra avståndstaganden till ett självändamål. När svenska folkväckel­sen drabbade Sverige under 1800-talet och då frikyrkorörelsen växte fram, värnade man mer om sanningen än om enheten. Samma sak var det när pingstväckelsen drog fram över Sverige. Att bilda nya pingstförsamlingar blev en viktig angelägenhet, inte bara att kristna i allmänhet skulle göra nya upplevelser av Anden.

Liknande typ av brytningar har inträffat inom pingströrelsen under senaste 40-50 åren. Norska pingströrelsen hade stora problem med att hantera Aril Edvardsens framgångsrika arbete under 70- och 80-talet. Liknande problem uppstod i Sverige med hur de dynamiska bröderna Kjell och Stanley Sjöberg skulle hanteras. För att nu inte tala om svenska trosrörelsen som exploderade från 1983 och framåt. Vid den tidpunkten blev man automatiskt utesluten ur många pingstförsamlingar om man ansökte till Livets ords bibelskola.

Etablerade kyrkor, oavsett om det handlade om Katolska kyrkan på 1500-talet, Svenska kyrkans hantering av frikyrko­väckelsen på 1800-talet, baptist­ernas hantering av pingstväckel­sen på 1910- och 1920-talet, har visat en tendens till kraftig kritik, avståndstagande och uteslutning av nya väckelserörelser och det som varit nytt.
Ska man uttrycka det på ett lite modernt sett, kyrkan har inte varit bra på att hantera sina entreprenörer. Kyrklig verksamhet har en tendens till att bli för konservativ och upprätthålla befintlig ordning och strukturer på bekostnad av förändring och förnyelse.

Det finns två viktiga lärdomar vi kan lära oss av historien.
När vi upplever att nya väckelse­rörelser bryter fram och Gud rör vid sitt folk på ett särskilt sätt, är det av största vikt att bevara ödmjukheten och respekten för andra kristna. Trots att det är vanligt med kritik mot allt nytt i kristna sammanhang, så bör man alltid praktisera Jesu ord om att vända kinden till, att välsigna sina ovänner med mera. Att akta den andre förmer än sig själv – det bör man särskilt tänka på i församlingar som upplever stark tillväxt och väckelse – och kritik.

Etablerad kristenhet måste lära sig att inte för snabbt döma det som är nytt och ovant. Och vi får aldrig, av rädsla för konkurrens, ta avstånd från kristna verksamheter som Gud välsignar på ett påtagligt sätt. En otrygg pastor kan alltför lätt ta avstånd från grannförsamlingen som upplever en blomstrande verksamhet.
Vi får inte heller bli så upptagna av enheten att vi kastar alla sanningsfrågor överbord. Kristen verksamhet i Sverige har upplevt en mångårig tillbakagång, om man räknar ihop alla kyrkosamfunden. Vi måste våga konfrontera det som är avfall och villolära, och inte i rädsla för att störa enheten vara tysta. Enheten främjas av att vi står upp för sanningen.

Vi behöver också aktivt värna om elden, Andens aktiva närvaro mitt i församlingen. Det finns inte något samfund eller rörelse som har monopol på Anden. Den vill verka överallt där det finns tro och öppna hjärtan.

Stefan Swärd
twitter.com/stefansward

KD:s fall från tydlighet till förvirring

Ledare Väljarnas val av parti avgörs främst av två faktorer: Antingen uppskattar man partiets ideologi och politiska förslag, eller också har man förtroende...

En riskfylld årstid för människans bästa vän

En halväten kryddig korv, giftiga alger och varma bilar. Sommaren är härlig, men kan också bli farlig för våra fyrfota vänner. Det här ska du som...