Vi har den fantastiska förmånen att leva i en kultur där mänskliga fri- och rättigheter är grundläggande. Med utgångspunkt i den deklaration som FN antog 1948 säger vi med artikel 1: "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter."
De mänskliga rättigheterna har naturligt fått en upphöjd status i det offentliga samtalet. Kan man visa att en fråga handlar om mänskliga rättigheter har man vunnit debatten. Samtidigt innebär denna status också en frestelse. Mänskliga rättigheter kan bli ett skenargument för alla idéer vi tycker är viktiga.
Om vi åberopar mänskliga rättigheter i varje fråga – mer landsbygdsstöd, bättre kollektivtrafik, lägre skatt, 35-timmars arbetsvecka eller vilka frågor vi nu än önskar driva – urholkar vi begreppet och det förlorar sin kraft när vi verkligen behöver det, när de mänskliga rättigheterna faktiskt åsidosätts.
Tyvärr faller politiker och debattörer ofta för den frestelsen. Senast var det Cecilia Wikström, folkpartistisk EU-parlamentariker, som i SVT Debatt (14 nov) talade om abort och menade att "ytterst handlar detta [abort] om demokratiska grundläggande fri- och rättigheter, om mänskliga rättigheter, jag understryker detta."

Utifrån de mänskliga rättigheterna – som yttrandefrihet – har Cecilia Wikström rätt att driva precis vilken uppfattning som helst i abortfrågan. Men är rätten till abort en del av de demokratiska och mänskliga rättigheterna?
De grundläggande mänskliga rättigheterna handlar om rätten till liv, rätten till frihet – som åsiktsfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet – och likhet inför lagen. Abort finns inte som en rättighet i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Europadomstolen har nyligen konstaterat (fallet A, B and C v Ireland ECHR 2032) att Europakonventionen inte heller implicerar att abort ingår i de mänskliga rättigheterna.
Hur skulle abort kunna vara en mänsklig rättighet? Vi är ju överens om att abort måste förbjudas efter en viss vecka i graviditeten. I Sverige sker inga aborter efter vecka 22 och det krävs tillstånd efter vecka 18. Det finns alltså ingen principiell rätt att avbryta graviditeter.
I verkligheten kommer de mänskliga rättigheterna in i abortfrågan från andra hållet. Inte utifrån en principiell rätt att avbryta graviditeter utan utifrån en principiell rätt till liv – och rätten till liv är verkligen en grundläggande mänsklig rättighet.
Frågan för oss i Sverige är: Varför saknas rätten till liv fram till vecka 22? Är inte det ett brott mot de mänskliga rättigheterna?