Diplomati brukar skämtsamt sägas innebära konsten att kunna be någon att dra åt ett varmare ställe, men göra det på ett sådant sätt att personen ser fram emot resan. Att agera diplomatiskt är en svår konst. Men det är likafullt en grundbult i arbetsbeskrivningen för ämbetet som utrikesminister. Margot Wallström har nu genom sitt agerande helt raserat vårt lands relation till Mellanösterns enda demokrati. Det är utomordentligt beklagligt.
Utrikesministern intog sin post med högt förtroende i bagaget från EU och FN. Men hennes agerande har med tiden malt ner förtroendet, bit för bit. Den idé om en ny variant av värnplikt som hon häromdagen lade fram på Folk och försvar i Sälen var ett av flera exempel på dålig urskillning. Förslaget var inte förankrat i regeringen eller på departementet. Det var bara en tanke som Wallström hade funderat ut hemma på kammaren. En utrikesminister kan dock aldrig uttala sig som privatperson. När hon talar är det som representant för Sveriges regering, och ytterst för landet. Att inte förstå den skillnaden är ett stort varningstecken.
Det verkligt allvarliga är dock när en utrikesminister allvarligt skadar relationen till andra stater. Förra gången stormen Margot drog i gång var i december när utrikesministern tog upp ämnet utomrättsliga avrättningar i en riksdagsdebatt om den terror som under hösten drabbat Israel. Sammanhanget gjorde det uppenbart att hon anklagade den judiska staten. När Israel föga förvånande reagerade viftade Wallström – assisterad av tillskyndande statsminister – undan kritiken med att det bara var ett principiellt resonemang och att "det är olyckligt när kraftiga reaktioner sker på felaktiga grunder". På rak fråga slog hon slutligen fast att Israel missförstår henne med flit.
Felaktiga grunder? Missförstår? Låt oss helt enkelt citera från Wallströms anförande i riksdagen i tisdags, då hon fick en fråga från Jan Björklund om vad hon egentligen menade med sitt utspel. Två gånger i debatten upprepar Wallström att "den israeliska responsen har angivits vara så oproportionerlig till den grad att utomrättsligt dödande starkt kunde misstänkas".
Är det fortfarande otydligt om utrikesministerns resonemang är allmänt menat eller specifikt riktat mot Israel? Ingen kan ha överraskats av att Israel som svar tog till det skarpaste diplomatiska vapen som kan användas mot en enskild politiker. Margot Wallström är inte välkommen att korsa Israels gräns.
Få saker drar ner ett förtroende som att tala med kluven tunga. Att ha en utrikesminister som först kastar ur sig en anklagelse, sedan försöker slingra sig ur den, för att sedan i tredje akten obekymrat plocka fram den igen. Ridån har knappast fallit för sista gången; det är högst troligt att fler akter återstår. Det som har fallit långt under fryspunkten är däremot Mellanösterns enda demokratis förtroende för Margot Wallström. Skadan från hennes agerande drabbar inte bara en part, utan samtliga inblandade. Detta scenario hade enkelt kunnat undvikas om vår utrikesminister hade varit mer mån om fredsprocessen och om Sveriges rykte än om sin egen iver att angripa Israel. Wallströms agerande lägger en skammens skugga inte bara över henne själv, utan också över Sverige.
Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se