Almedalsveckan i Visby spänner över stort och smått, från eurokriser och omvärldshot till mer närliggande och vardagliga ämnen. I frågan om den kristna trons plats i offentligheten gäller samma sak. Open Doors och andra organisationer har belyst den dödliga förföljelse mot kristna som just nu pågår i vår omvärld. Flera Almedalsseminarier har samtidigt belyst en förtryckande inställning mot kristendomen också i vår närmiljö, om än självfallet i en mer oblodig och vardaglig form.
Det oreflekterade avfärdandet av troende kristna återfinns i nästan alla sfärer i samhället, och blir dubbelt märklig i ett land som säger sig värna mångfald. Andra religioner går bra, men inte kristendomen.

Svenska evangeliska alliansen och skolorganisationen Credo beskrev i ett Almedalsseminarium hur rektorer och studentkårer på gymnasier och högskolor stoppat utåtriktade initiativ från kristna skolgrupper, försvårat deras möjligheter att använda lokaler och att välkomna kristna talare. Lunds universitets nyligen avgångne rektor Per Eriksson medverkade på seminariet, och underströk högskoleförordningens ord om att alla lärosäten är skyldiga att tillåta allmänna sammankomster, självfallet även från kristna anordnare.

Flera organisationer har hållit seminarier om varför den kristna tron blivit så känslig i det offentliga rummet. Förre moderatpolitikern Thomas Idergard, i dag jesuit och teologistudent i England, uttryckte hos Claphaminstitutet sin förundran över hur generade det svenska etablissemanget tycks bli inför kristna som lever med en fast övertygelse om att den kristna tron faktiskt är sann.

Lars Anders Johansson på Timbro analyserade häromdagen just det här temat i en uppmärksammad krönika i Jönköpings-Posten. Han menar att fenomenet bäst förstås som resultatet av "den tröttsamma postkoloniala verklighetsbeskrivning av strukturell över- och underordning, där väst alltid får ta på sig skurkrollen, som kolporterats på svenska universitet och högskolor de senaste decennierna. Religioner som inte förknippas med 'väst' blir enligt denna analys per definition att föredra."

Detta är en klok sammanfattning. Svensk opinionsbildning är sedan decennier fastlåst i en paradoxal sammanflätning av liberalism och socialism. I denna märkliga kombination upphöjs individualismen till det högsta goda, samtidigt som skulden till alla samhällsproblem regelmässigt förläggs hos den part som för tillfället bedöms vara överordnad.

Problemet med en sådan grundsyn är att den kan ursäkta nästan vilka handlingar som helst från den part som anses vara underordnad. En sådan hållning är naturligtvis moraliskt och juridiskt ohållbar. Svenska opinionsbildare skulle göra väl i att lyfta blicken och se att kristna i dag är den mest förföljda folkgruppen över världen, samt att även västvärlden är på väg in i en postsekulär fas, där religionen fortsatt har en central plats hos individer och samhällen.

Många människor går under tonåren igenom en period av uppror och ifrågasättande av auktoriteter. Men med tiden brukar de flesta landa i en mer vuxen och ödmjuk inställning till sin omgivning. Borde det inte år 2015 vara dags för Sverige att lämna tonårsupproret och bli ett lite mer nyktert vuxet land i sitt förhållande till kristen tro?

Per Ewert
ledarsidan@varldenidag.se